Frida Argento: "Hela mitt värde ska inte ligga i mitt jobb"

Frida Argentos nya stylingmotto: "Jag klär mig för min skull"

Jag möter Frida på en kaffebar på Hornsgatan. Hon har valt plats, och jag undrar om det är hennes stammishak.

– Alltså … jag har aldrig varit här, erkänner hon och skrattar. Jag har bara gått förbi jättemånga gånger och velat gå in. Så när ELLE bad mig föreslå mitt favoritfik sa jag detta. Nu etablerar jag det, från i dag är det mitt stamhak!

Frida hade kunnat lura mig, hon passar perfekt in på den italienska kaffebaren med schackrutigt golv och knallröda plaststolar. Det känns trendigt och kreativt, som Frida.

Vi ses för att prata om Vaka, den dystopiska dramaserien som skildrar ett Stockholm som drabbas av ett virus som leder till insomnia. I takt med att sömnlösheten blir värre förlorar invånarna förståndet och samhällets ramar vittrar sönder.

– På första castingen hade jag ingen aning om vad serien handlade om. Det var väldigt hemligt. Jag fick bara veta vem karaktären var och vad hon gör. Så när jag fick reda på handlingen var jag over the moon. Sån dröm!

Spelar rollen Linda i dramaserien Vaka på Amazon Prime

Frida spelar Linda, en influencer som är besatt av zombier i spel och filmer, och tack vare det är oväntat väl förbered på hur man ska agera när ”shit hits the fan”, som Linda beskriver det i serien.

Vem skulle du bli, om krisen kom på riktigt?

– Man har ju en önskan om att vara en Linda, sköta apokalypsen galant. Men jag vet inte, jag tror … ibland i kris känner man inte igen sig själv? Men ja, det finns en escape plan.

Precis som Linda älskar Frida zombier (och verkar även hon ganska väl förberedd på apokalypsen), en besatthet som började som någon sorts självutformad KBT.

– Jag hade typ fobi för zombier, och när jag var elva, tolv bestämde jag mig för att jag måste göra något åt det. Jag började titta på The walking dead och gick från livrädd till besatt.

När Frida var yngre led hon av panikångest och skräckfilm blev ett sätt att reglera ett nervsystem som såg fara överallt.

– Jag tror att det var därför jag gillade skräck. Det blev någon kontroll, att jag bestämde när jag skulle få panik. Och också ett utlopp, det är ju härligt att få känna den här ... pulsen, oron och nervositeten. Men i ett sammanhang där man vet att det är på låtsas. Det är som när man ser en sorglig film och får en riktigt jävla bra gråt. Det känns som att man renar systemet. Jag tror att det kan vara samma grej med skräck. Man renar systemet.

Panikångesten har Frida blivit av med, men ångesten finns kvar.

– Mycket ångest allmänt bara … över livet? Vad gör jag? Vad vill jag egentligen göra? Alltså jag är pinsamt mycket 25, skrattar hon.

Men en helt vanlig 25-åring är hon inte. ­Frida har fått lära sig navigera ångesten i offentligheten. Hennes första tv-roll i Young royals blev en global succé och från en dag till en annan blev hon igenkänd på gatan och hade fans över hela världen.

– Det var skönt att jag inte visste vad som skulle hända, då hade jag varit livrädd. Nu bara hände det liksom… man fick hänga med.

Med tiden har hon hittat balansen mellan skådespelaren och privatpersonen Frida.

– I början av min karriär la jag mitt värde i nästa roll. Om jag inte fick ett nytt gig var jag inget värd. Det har varit jätteviktigt att ta avstånd från, att komma ihåg att det är bara ett jobb. Ett jobb jag älskar och är väldigt lyckosam att få ha. Men hela mitt värde ska inte ligga i det.

Vad skulle du göra om du inte skådespelade?

– Dokumentärfilm! Min pappa är från Argentina och jag skulle vilja berätta någonting om militärdiktaturen där. När jag var yngre hade jag ingen aning om det. Och jag fick reda på det lite för sent, det kändes skamset.

Kärleken till Argentina

Har du varit i Argentina?

– Mycket! Det är bästa platsen på jorden. Men jag är turist, jag får en väldigt förskönad version. Jag pratar inte spanska flytande, jag tror det är en stor anledning till att jag känner mig långt från Argentina. Det finns ett uttryck, No Sabos – barn till föräldrar från Latinamerika som älskar Latinamerika men inte tagit sig tiden att lära sig språket. Jag är en No Sabo! Jag älskar det, men känner mig väldigt långt ifrån min argentinska del. Samtidigt är det en stor del av mig, så det är blandat.

Fridas kärlek till familjen lyser igenom under samtalet, hennes kreativitet har alltid uppmuntrats.

– Jag kände aldrig att det var slöseri med tid att sitta och rita till exempel. Pappa var motsatsen till den stereotypa bilden av invandrarfarsor, han uppmanade mig att söka teaterlinjen. När jag skulle välja Samhälle var hans reaktion: Nej, varför det, vad fan snackar du om?

När Frida inte skådespelar, målar hon.

– Jag gick ett års konstutbildning för att utforska den delen. Det är en jättestor kärlek jag har. Men det är viktigt att bara få ha konst som hobby, inte prestation. Det kan få vara bara för mig, det var skönt att inse.

Blir det ingen utställning då?

– Nej.

Inte ens om 25 år? När du är 50?

– Okej, skrattar Frida. Då kanske jag har någon livskris och kan ha en liten ­utställning.