Skådespelerskan Amanda Jansson: "Ju mer kärlek jag får, desto läskigare blir det"

5 karriärtips med Miranda Kerr

Som barn tillbringade Amanda Jansson otaliga timmar längst fram i klassrummet under roliga timmen. Så fort familjen, som bodde i lilla Skärplinge i norra Uppland, hade gäster skulle hon uppträda – livet var en show.

– När jag skulle söka gymnasium visste jag att jag skulle bli skådespelare. Det var drömmen, jag kollade på mycket film och var jättekär i Sverrir Gudnason, säger hon och skrattar.

Just honom har hon inte spelat mot – än – men väl många andra ur den svenska skådespelareliten. Hon kom in på teaterlinjen i ­Gävle och pluggade vidare på folkhögskola och teaterhögskolan i Luleå. Efter mindre ­roller i Vår tid är nu och Beck slog hon igenom stort i Tunna blå linjen. Nu är det dags för höstens stora SVT-satsning: Jag for ner till Bror.

Vi ses på T-Centralen. Amanda har tagit tåget ner från Gävle, dit hon flyttade från huvudstaden för sju år sedan. När hyreskontraktet gick ut och hennes rumskompis återvände hem föddes tanken på att man faktiskt inte måste bo i Stockholm.

– Jag hade inte råd att köpa något här, men det hade jag i Gävle. Jag kunde köpa en bil också! Och så ville jag minimera flängandet och ha vänner, familj och ett sammanhang på ett ställe. Jag flänger ändå så mycket i mitt yrke, jag hade kunnat bo på Mallorca, säger hon.

Aktuell som Jana Kippo i Jag for ner till bror

Hon har på sig en blommig vintagesjal och örhängen från en åländsk smyckesdesigner som hon lärde känna när hon spelade in finska filmen Stormskärs Maja. Något gammalt, något nytt, något lånat – det sammanfattar hennes stilfilosofi ganska väl.

– Jag uttrycker mig genom mina kläder, säger hon. Jag har varit en sån som klär mig i svart från topp till tå. Nu har jag upptäckt brunt. Jag tycker att det blir mjukare, snällare. Känslan i mig ändras – jag känner mig mjuk, säger hon.

Mjuk är inget ord som beskriver hennes senaste roll. Det är inte Amandas första möte med Jana Kippo. 2024 hyllades hon för sin tolkning i Teater Västernorrlands uppmärksammade uppsättning. Men det är stor skillnad på teater och tv.

– Tv-serien är den svåraste berättelse jag har gjort. Det är stora omständigheter. Och ett väldigt speciellt språk. Jag tycker att man känner igen tonen, samtidigt som vi har behövt förlägga det i en verklighet, säger hon.

Är det för stilla får jag för mycket tid att tänka

Amanda Jansson

Under arbetet med Stormskärs Maja utvecklade Amanda ett eget sätt att jobba. För varje scen skrev hon ett tankemanus, för att komma åt karaktärens känslor. Hon använde samma metod med Jana.

– Jag har förmågan att på ett mentalt plan bara gå in i det. Det kommer till mig, säger hon.

Inspelningen var intensiv och när hon efter två månader vaknade hemma i sin funkislägenhet kändes det tomt.

– Jag tycker att den kontrasten är svår. Är det för stilla får jag för mycket tid att tänka. Jag har länge brottats med prestationsångest. Både i yrket och som person. Jag har varit väldigt hård mot mig själv. Som många tjejer kanske – mot kroppen. Jag har tyckt illa om den. Velat se ut på ett visst sätt, säger hon.

Det är som att Amanda tar sats. Ämnet är känsligt, till och med trigger warning-värdigt. Skådespelaryrket är speciellt – arbetsverktyget är kroppen och under en tid tillhör den både karaktären, betraktaren och skådespelaren. Inför rollen tränade hon hårt, lånade Janas kropp. Att hitta tillbaka till sin egen har varit svårt.

– Det är så dubbelt och sitter så djupt. Jag tycker att vi har ett ansvar i vår bransch. Vi jobbar ju med att visa – att påstå – att det är människor som finns på riktigt som vi port­rätterar. Men att hitta en kvinnlig kropp som är normalviktig eller överviktig på filmduken är skitsvårt, säger hon.

Under åren har hon gått i terapi för att få bukt med ångesten.

– Det tar tid att vända invanda mönster. Jag tycker det är så lätt att känna sig ensam om många saker, men genom att prata om dem kanske vi minskar stigmat. Just nu jobbar jag överlag mycket med att vara snäll med mig själv.

Precis som Jana Kippo har Amanda svårt att visa sig sårbar.

– Jag, Amanda, inser ändå att det behövs. För att kunna vara människa behöver man ha folk omkring sig som stöttar upp en när det svajar. Jana har inte riktigt kommit dit. Men jag känner igen mig i henne. Jag har till exempel alltid varit en duktig flicka. I det finns en bild av att jag ska klara det här själv. Det tar emot att be om hjälp, för jag har en känsla av att det ska krävas en ­motprestation.

Kärlek och fritid

Hur är det med kärleksrelationer?

– Det är läskigt. Jätteläskigt. Jag har haft ett antal relationer i mitt liv. Ju mer kärlek jag får desto läskigare blir det.

Vem stöttar upp dig när det svajar?

– Mina kompisar. Och framför allt mamma.

Vad gör du när du inte skådespelar?

– På sistone har jag ägnat mig åt att måla. Abstrakt. Men jag har tävling i mig, så jag började direkt tänka att jag kanske ska sälja dem.

Cappuccinon är urdrucken, Amanda ska vidare till en fotografering.

– Jag kommer hem så jag kan kolla på ­Brynäs-matchen. Det här är faktiskt första säsongen som jag har köpt ett sportabonnemang.