ELLE möter Veronica Maggio: ”Det blir tråkigt när allt är för lyckligt”

Efter reklamen: Behind the scenes med Veronica Maggio

Livets allra första scen. BB. Och allt är rosa. Veronica Sandra Karin Maggio är klädd i pyttesmå rosa plagg, från topp till tå.

– Mamma klädde mig ENBART i rosa när jag var nyfödd. Jag kände mig klar med rosa sedan, haha.

Vi är i en fotostudio i Slakthusområdet för ELLEs omslagsfotografering, och Veronica har precis provat några av kreationerna hon ska bära på bilderna. Hennes egna kläder ligger i en hög på golvet. Det räcker med att bara se de där plaggen – utan henne själv i – för att förstå vem som är här.

En liten randig retro-t-shirt i brunt, vitt och Kermitgrönt, ljusblå jeans och ett par klumpiga svarta Ganni-sandaler.

Det finns bara en enda svensk stjärna som klär sig så.

ELLE möter Natalie Portman: "Som kvinnor kan vi inte välja att vara politiska eller inte"

Hur hittade du din egen unika stil, efter den babyrosa eran?

– Först fick jag min brors urväxta kläder, av ekonomiska själ. Jag hade för stora upplagda byxor och Musse Pigg-collegetröjor, jämt. Den looken gillade jag. När jag blev tonåring började jag köpa kläder medvetet. Då var jag lite vågad, knästrumpor, superkort kjol och tröja med babe-tryck. En grungigare Clueless-stil. Jag har stökat fram och tillbaka tusen gånger. Valt bort flickigt och damigt till fördel för en lite sportig stil med roliga detaljer som färg, struktur och metallic. Jag uppskattar en kul silhuett. Men det är svårare i det här skedet av livet, haha.

Hon beskriver fnissande en SNL-sketch som handlar om att folk som fyllt 40 bara klär sig i färger från ”the bummer rainbow”, alltså grått, svart, beige – och marinblått om man är lite crazy …

– DET känns ju tråkigt!

Maggio själv har snarare handplockat kulörer från den punkiga regnbågens färger till sin signaturfrisyr genom åren. Från vitaste vätesuperoxidvitt till blåaste Kleinblått. Och allt däremellan.

– Jag började med någon grön. Sedan illrött och lila. Jag har haft alla färger. Blont är favoriten. Men rött känner jag starkt för nu. Jag har alltid gått till samma frisör, Jessika på Hos Thomas. Jag är väldigt petig med mitt hår, känslig för om luggen ligger fel eller så.

Minns du några speciella plagg från din uppväxt?

– På skolavslutningarna skulle man alltid ha någon somrig klänning från H&M, det kändes tråkigt. Även på studenten hade jag något vitt trist. Inget minnesvärt.

De gröna ögonen tänds upp när vi i stället kommer in på scenlooks. I strålkastarljusets sken har hon alltid revolterat mot sin egen inre praktiska Veronica, som föredrar foträta skor framför skyhöga klackar, och ryggsäck ”så att man har händerna fria”. På turnéerna kompenserar hon för den bekväma vardagslooken genom att gå all in rock’n’roll.

– Jag älskade en orange Acne-kjol med stora blå stjärnor. Och en genomskinlig morgonrock som tonade från rött till beige, av designern Emelie Janrell. Jag har en uppsydd kavaj också, med ett stort hjärta på ryggen och långa partyfransar, den har jag älskat sönder.

2017 utsåg ELLE Veronica Maggio till Årets bäst klädda kvinna. Åtta år har gått, vem tycker hon förtjänar priset bäst i dag?

– Jag gillar visserligen den rena, sobra stilen. Men jag måste säga Daniela Rathana, hon är kaos. Jag skulle aldrig klara av att ha allt det där, men hon har en så fin och rolig stil.

Man då?

– Svårt, de är så tråkiga! De anstränger sig inte ens. Säg nån kille?

Din egen?

– Haha, nej jag vet inte om han är Sveriges bäst klädda man. Jag har alltid gillat Howlin’ Pelles stil. Han anstränger sig verkligen.

ELLE möter Daniela Rathana: "Jag tror man kan bli beroende av att vara nykär"

Jag tycker att det är svårare att handla designerkläder än second hand

Veronica Maggio

Vad är dyrast i din garderob?

– Åh, säkert något jag aldrig haft på mig! Jag är expert på att köpa dyrt som jag aldrig använder. I stället går jag runt i samma gamla avklippta vintage-t-shirt hela livet. Ofta när jag går ut från Acne Studios känner jag: det var så dyrt, vad har jag gjort? Jag köpte en jättestel obekväm trenchcoat där som kostade 12 000! Jag måste ha varit i någon sorts trance när jag gjorde det köpet. Ofta hänger det ihop med att jag känner mig lite deppig, eller stressad. Ett sjukt beteende men det funkar faktiskt lite.

Favoritdesigner?

– Jag tycker att det är svårare att handla designerkläder än second hand, jag shoppar jättemycket vintage. Det blir ett så stort beslut att köpa en Prada-sko. Då går jag hellre till Beyond Retro i Zinken eller Humana.

Favoritskor?

– Alltid Dr Martens, klumpiga skor som tar lite plats. Klarar inte av spetsigt.

ELLE möter Lady Gaga: "Tack gode gud för att jag blivit tråkig – jag vet inte vad som hade hänt annars"

Vilket är ditt mest minnesvärda plagg i garderoben?

– Jag är en slängare och Sellpy-are. Jag gör mig av med allt – och ångrar det. Jag har inte sparat så mycket genom åren … Men jo! Bröllopsklänningen såklart. Den fixade stylisten Karin Smeds. Jag ville ha en superskir genomskinlig med någon sorts italiensk vibe men ganska enkel. Ett litet litet släp och lite spets. DEN har jag sparat!

Den sparade bröllopsklänningen får hänga där i garderoben som en galjonsfigur för Veronicas romantiska sida. Ensamseglaren som navigerat efter kärlek/passion/frustration på livets stormiga hav och formulerat det till poppoesi vardagsdoftande som fiskpinnar, med melodier som krokar sig fast i bröstet för evigt.

Spelar huvudrollen i filmen Sju Steg

I höst tar hon sitt intresse för kärleksrelationer och att analysera dem, vidare. Från musiken till kärleksfilmen Sju steg. Hon har skrivit manus och spelar huvudrollen, Elle.

Varför Elle?

– Filmen är en maximalistisk kärlekssaga. Så vi ville ha ett lite världsfrånvänt, romantiskt namn. Det är huvudpersonens alter ego, hennes riktiga namn är mer oglammigt.

Man kan säga att Veronica Maggio halkade in i filmbranschen på en barservett, som hon och videoregissören Andreas Öhman klottrade ner filmidéer på, en sen festnatt i Los Angeles för sju år sedan. Det kladdiga klottret översattes till ett filmmanus som ”ska kännas som äkta kärlek, både när det svider och skriks i eufori”.

ELLE möter Tyla: "Jag har blivit mer bekväm med att göra misstag"

Tycker du att det finns några likheter mellan att göra musik och film?

– Jag tänkte att det skulle vara fler likheter än det var. Jag har internaliserat alla skrivna och oskrivna regler som finns när man gör musik, de sitter i ryggmärgen. I film finns väldigt många regler som faktiskt gör att handlingen blir spännande – eller tråkig om man struntar i dem. Jag trodde att man bara skrev en scen på intuition, men om de dramaturgiska knepen saknas blir det platt. Det fick jag verkligen lära mig allt om.

Hur lärde du dig det?

– Jag gick en halv filmkurs … och skrev en massa små olika scener, manus och kortfilm. Så jag är ingen fullfjädrad manusförfatterska, det var mycket mer jobb än jag trodde.

Vad har varit roligast i processen?

– Det har varit väldigt roligt att göra filmen tillsammans med just Andreas Öhman som är så gullig och bra och som jag har jobbat så mycket ihop med tidigare med mina musikvideor. Vi känner varandra utan och innan. I början var det roligast, då fanns inga problem! Sedan måste man ju slipa till allt … Vi hade väldigt kul när vi åkte till Paris på inspirationsresa.

Hon beskriver gestikulerande hur de åt på romantiska restauranger, bodde på hotell, åkte elsparkcykel genom Parisnatten och låtsades att de var sina karaktärer.

– Vi levde livet! Men själva skådespelardelen har också varit otroligt kul.

Går det att jämföra med att stå på scen, att gå in i en roll?

– Ja, fast på scen måste man göra mycket större rörelser för att räcka ända längst bort till arenans sista rad.

Hon grimaserar, spärrar upp ögonen och räcker ut tungan.

– Wooooooähhh! Man blir en mer vulgär version av sig själv. Men på film syns allt. Varenda litet ögonkast. Det var en lärdom. Jag fick tona ner mig själv.

ELLE möter Neneh Cherry & Mabel: "Vår kärlek har övervunnit allt"

Jag har många gånger tappat fotfästet och gått in i kärleken helt och hållet

Veronica Maggio

Har du skrivit med några egna erfarenheter i manuset?

– En del. Några är jag lite orolig att den som var med om kommer förstå. Så är det med låtar också, man kan ana – om man var där. Å andra sidan finns det också de som tror att jag har skrivit om dem fast jag inte har gjort det.

Hur var det att göra kärleksscenerna?

– Det var lite sjukt, första dagen vi träffades i Paris skulle vi direkt ligga där och av med det och på med det. Det kändes awkward faktiskt. Jag fick bara kasta mig ut, haha!

Har du själv upplevt kärlek som på film?

– Absolut! Jag har verkligen varit en sådan som förlorat mig i kärlek. Jag har många gånger tappat fotfästet och gått in i kärleken helt och hållet.

Du har sagt att ”kärlek har fått mig att göra allt det bästa och allt det sämsta i livet”.

– Haha, ja … Jo, men så är det ju. Är det inte så för alla?

ELLE möter artisten Raye: "Jag inser att jag har fått en andra chans"

Vad är det galnaste du gjort av kärlek?

– Flyttat ihop direkt? Jag blev blixtförälskad och gjorde slut med en annan person samma dag bara för att jag kände ”nej, det här är allt, typ”.

Separerade från maken Nils Tull – och återförenades

Hennes egen relation med artisten Nils Tull är som hämtad ur en romantisk komedi. De träffades och fick sonen Bosse, skildes åt i fem år för att sedan återförenas, gifta sig och få dottern Rut.

En sann kärlekssaga?

– Ja! Exakt. Jag har tidigare tagit väldigt många destruktiva beslut i kärlek. Där både jag och andra har farit illa. Men det här är det bästa och mest rimliga jag någonsin gjort, ett bra och ljust beslut för alla inblandade.

Blir det en film?

– Det blir för tråkigt när det är så himla lyckligt. Alla är bara glada och nöjda.

Hur hittade ni tillbaka till kärleken?

– Det var omständigheter, båda hade lidit ganska mycket när vi var ifrån varandra. Vi hade också vuxit upp och lärt oss vad vi själva bidrog med som inte fungerade. Lärt oss att kommunicera bättre. Och så bara råkade vi vara singlar samtidigt … stjärnorna stod rätt. I och med att vi har barn ihop har vi alltid ändå varit mogna nog att ha en hälsosam och bra kontakt. Men sedan var det som att vi öppnade en dörr igen och pratade om det som hade varit. Och när vi gjorde det så dök annat upp också, och kom tillbaka. För att det inte var helt avslutat och att vi hade skilts åt alldeles för abrupt och på fel grunder. Det fanns både bra och dåliga saker kvar att reda ut.

Bor i Italien

Och nu har ni bott i Toscana ett år?

– Ja, jag önskar att det var ett år till! Det gick otroligt snabbt.

Hon knäpper med fingrarna i luften.

– Japp, då är vi tillbaka, skolstart, vardag! I Lucca öppnade man dörren till ett mysigt kaos, folk överallt som snackade. Här hemma öppnar man dörren och ser inte en människa.

ELLE möter skådespelarna och kärleksparet Edvin Ryding och Felicia Maxime

Du bodde själv i Italien som barn, ville du ge dina barn samma upplevelse?

– Ja, jag kände att det var lite sista chansen med min 15-åring, att ta med honom någonstans, få honom att uppleva kulturen inifrån och inte bara på semester. Men han längtade hem, skolan var så himla hård. De har mest läxor i hela Europa. Till ingen nytta tycker jag.

Du växte upp med din mamma och storebror, har det påverkat dig i din egen roll som förälder?

– Det tror jag absolut. Dels att jag är väldigt kan själv-ig. Som förälder tänker jag: man måste inte vara ett team, man kan lika gärna göra allt själv. Jag har aktivt fått lära mig att samarbeta. Och jag är ovan vid att föräldrarna är ett lag och barnen ett. Jag och min mamma var en enhet – tillsammans. Vi hade kaoset som andra barn inte hade, det var inte så noga med rutiner, det var lite mer hej och hå. Sådana saker har letat sig in i mitt föräldraskap också, på gott och ont.

Vad är svårast?

– Att vara konsekvent och inte ta genvägar. Min son brukar säga att jag lovar alldeles för mycket, att jag inte är realistisk. Jag säger ja till en massa saker som jag inte kan leverera. Det har han rätt i. Jag hamnar i en loop av nya löften och sockerkaksbak, för jag vill att det alltid ska vara kul och mysigt.

Roligast?

– Det är ofta väldigt roligt att vara förälder. Bara tramsa runt hemma. Och jag ser alltid fram emot att läsa med barnen. Jag köper nya böcker maniskt. Min man tycker att jag köper för många böcker och för många olika böcker, man ska inte ha tusen val. Men allra roligast är nog att åka på bilsemester. När alla är i bilen och vi åker på äventyr. Det älskar jag.

ELLE möter Lindsay Lohan – som manifesterade sin comeback i filmvärlden

ag älskar ett oskrivet blad. Början av en process är alltid spännande.

Veronica Maggio

Saknade du Sverige under ert Italien-år?

– Ja, människorna! Och Stockholms otroliga restaurangutbud! I Italien fanns ju bara italienska restauranger, haha.

Hur såg dina dagar ut där?

– Jag skrev musik, förberedde turné, repade, plåtade allt för min nya skiva.

Släpper ny skiva

Albumet släpps i två delar, varför då?

– Människor har så svårt nu för tiden att lyssna på tolv låtar på en gång. Jag är själv lite drabbad, det är svårt att behålla koncentrationen. Jag försökte motverka det genom att köpa en vinylspelare, spela en hel skiva. Men det var svårt. Då ville jag testa ett nytt sätt.

Även soundet är annorlunda, för att vara Maggio. Råare, mörkare, hårdare – och lite mer filmiskt.

– Det finns en nerv i det nya. Jag älskar ett oskrivet blad. Början av en process är alltid spännande. På ett sätt känns det lite som feghet också, jag är rädd att bli jämförd med något jag redan har gjort.

Har du någonsin tappat inspirationen helt?

– Efter Satan i gatan började vi direkt med nästa album. Jag förstår inte varför jag skulle tvinga mig själv att vara kreativ? Då upplevde jag att allt jag gjorde var sämst. Men arbetsmyran i mig mår dåligt av att vila. Det är som att jag skapar plats för fler idéer ju mer jag spottar ur mig.

"Sorgen är priset vi betalar för kärlek" – Winona Oak om nya EP:n och att hitta hopp i det nattsvarta

Ett avgörande ögonblick i ditt liv?

– Att flytta till Stockholm. Då hittade jag hem – och hittade rätt människor. För första gången träffade jag personer som ville bygga en värld med mig. Jag hade varit så ensam i mitt världsbyggande innan. Men här träffade jag så många inspirerande människor som tänkte som jag eller med helt andra synsätt som jag kunde lära mig av. När jag väl blev insläppt i musikvärlden i Stockholm var det som om jag började utvecklas tio gånger så snabbt.

Hur känns det att beröra folk känslomässigt?

– Jag tänker på det när jag får ett brev eller när någon säger det till mig. Det känns svindlande, och lyxigt, att jag gör något slags nytta! När någon säger en mening jag kan känna igen mig i – ”just det, det är ju det här jag känner” – det är ju det finaste jag vet.

Plåtningen är klar. Veronica klär på sig sina egna kläder. Hon går ut ur studion och in i sin egen värld igen.

Fotograf: Elisabeth Toll

Stylist: Maria Roshani Fehrnström

Makeupartist: Johanna Larsson

Hårstylist: Karoline Liedberg/Linkdetails

Stylistassistent: Pilo Åman

Fotografassistent: Joel Sjögren