Mode, framtidsplaner och att förlora drömjobbet – ELLE möter Alexa Chung

Veronica Maggio: Min bästa scenlook någonsin

Våren 2006 dök en ny tjej upp i teverutan. Hon hade tjock, brun page med lugg, sotade ögon, markerade kindben, sarkastisk humor och ingick i det partyglada Londonbaserade kompisgäng som alla ville tillhöra. Det som fick henne att sticka ut var stilen: skinnjackor, knästrumpor, söta babydollklänningar, fransiga jeansshorts och randiga tröjor. Looken kändes liksom spontan och ledig, samtidigt oerhört medveten.

Två årtionden senare är Alexa Chung fortfarande en av Londons främsta modemusor. 41-åringen är trefaldig mottagare av Style icon-utmärkelsen på brittiska Fashion awards, inspirationskälla till en kultförklarad handväska från Mulberry, före detta kreativ chef på ett eget modemärke och har hållit sig evigt aktuell inom såväl musik- som modebevakning. Hon har en självklar plats front row på de stora visningarna – såvida hon inte tar plats på själva catwalken för märken som Chloé, Miu Miu och Simone Rocha – och står alltid på gästlistorna till Londons mest exklusiva fester, numera arm i arm med sin partner, skådespelaren Tom Sturridge.

För sina drygt sex miljoner följare på Instagram är hon den ultimata streetstyle-inspiratören. Inte undra på att Burberry valde just henne till sommarens festivalkampanj, där Chung – mitt i lervällingen – bär den klassiska Glastonbury-uniformen med statement-strumpor, gummistövlar och anorak, som en blinkning till modellens egen inverkan på brittisk stil.

Det är fint att kunna använda andras stil som språngbräda för att utforska sin egen personlighet.

Alexa Chung

Nicola Coughlan, känd från Bridgerton och Derry girls, minns med värme när hon såg Chung på teve under tidigt 00-tal och försöken att kopiera hennes stil. Under sitt Zoom-samtal befinner sig Chung, som är på jobbresa, på ett hotellrum i Beijing, Coughlan är hemma i London för att förbereda sig inför sin nästa roll – de diskuterar ”brat”-stilens födelse, paparazzi-invasioner och gränssättning.

Nicola: Första gången jag såg dig var i musikteveprogrammet Popworld och jag älskade dig. Jag tänkte, ”Herregud, vem är den där tjejen? Hon är så rolig!”

– Jag älskade verkligen Popworld. Jag kom från modellvärlden, som säkert är toppen för vissa, men för mig var det ganska frustrerande. Jag gillade mer att sitta i manusmöten runt ett bord där folk frågade vad jag tyckte och jag brukade skriva manus. Att få det förtroendet betydde allt.

Stilikonen Alexa Chung

Det är lite pinsamt att kalla någon för stilikon så här öga mot öga, men i det här fallet är det faktiskt befogat. Var det viktigt att spegla din egen stil med kläderna du hade på dig i programmet?

– Just då hade vi tur som fick en budget att köpa kläder för, det var rena drömmen. Jag gick direkt till Topshop och ville se ut som jag och mina vänner gjorde privat. På den tiden klädde programledare upp sig och jag tänkte, ”Det är ett program som går på lördagsmorgnar, varför har de inte på sig typ en T-shirt som man faktiskt har på lördagsmorgnar? Det blir konstigt med klänning och högklackat när vi är bakis.” Så att det skulle kännas normalt var ett aktivt val, jag vågade mer då. Intervjuerna kunde vara rätt så kaxiga och det gick inte att fega ur, jag ville kunna känna mig som mig själv.

Hur medveten var du om att folk ville klä sig som du och hur kändes det?

– Jag minns att andra påpekade det, snarare än att jag märkte av det själv. Mamma kunde säga, ”Oj titta, den där tjejen ser ut som du.” Det var såklart smickrande. Jag kan ju vara likadan och typ, ”Jag vill se ut som Gabbriette”. Det är fint att kunna använda andras stil som språngbräda för att utforska sin egen personlighet och stilmässiga utveckling.

Jag åkte till Paris för att intervjua Karl Lagerfeld, han bjöd in mig till en visning och folk började ta bilder på mig

Alexa Chung

Jag kommer ihåg när jag var ny i London runt 2008, minns du de där streetstyle-böckerna och att du var med i en? Jag tror att första gången jag pratade med dig var på Wimbledon och jag berättade att jag mindes det ord du använt för att beskriva din stil. Vill du gissa vad det var? Jag lägger på om du gissar fel.

– Var det ”pojkflicka” eller något annat trist?

Nej, det var ”brat”!

– Lägg av! Det stämmer ju förvisso, jag kände mig rätt bortskämd med en helt fantastisk garderob som min tevekanal betalade för. Det var inte dumt.

Vilken var din första modevisning och hur var det?

– Den allra första var Topshop, en vän skulle gå och jag sprang in i henne utanför. Jag kände ärligt talat inte ens till modeveckan. Jag tyckte om kläder och jag modellade, men för kataloger i Manchester. Sen åkte jag till Paris för att intervjua Karl Lagerfeld, han bjöd in mig till en visning och folk började ta bilder på mig. Internet var inte lika Internetigt då, så i andra länder trodde de att jag var någon sorts it-girl. Mycket förvirrat. I flera år fick jag typ förklara, ”Jag är ingen it-girl, jag är programledare och journalist!”.

Hur gammal var du när du började bli känd?

– 22. Eller ja, jag var 15 när jag började som modell. Men jag hade lite erfarenhet redan innan, när jag var runt 13 castades jag till olika musikvideor som gick på MTV och mina kompisar såg dem såklart. Westlife ... enorm grej för mig.

Hur har det varit? Från 20-årsåldern ända upp i 40-årsåldern? Jag har bara behövt hantera kändisskapet i typ fem år och det är inte lätt.

– Den sortens uppmärksamhet påverkade helt klart olika relationer, men nu tänker jag inte så mycket på det.

Det finns så märkliga missuppfattningar, som när folk ser paparazzibilder och tror att det är precis vad vi vill. Men egentligen är det ju det absolut sista vi vill!

– Jag minns när jag dejtade en kille ett tag och det ryktades om att jag själv tipsade fotograferna.

Alltså den vidriga känslan när man upptäcker att nån har följt efter en ...

– Du vet det där godiset, Raffaellos? Jag älskar dem, äter dem jämt. En gång gick jag på stan och åt Raffaellos och det var en sån bild som tidningarna använde när de gick ut med att jag hade förlovat mig. En extrem närbild på min hand när jag trycker in Raffaellos i käften. Jag tänkte bara, ”Herregud, varför?”.

Det är väldigt elakt. Min bästa stil har nog varit indie sleaze, alla millennials vet att det var en bra period.

– Alltså, du behöver inte övertyga mig! Det var en underbar tid att leva i, faktiskt lika roligt som det verkade. Jag är så himla glad över att jag utnyttjade min ungdom till max. Du vet, nu för tiden, när man säger hur gammal man är och folk bara, ”Åh nej! Du kan inte vara så gammal!” Och jag typ, ”Det är helt okej att jag är så gammal!”. Jag gillar verkligen att bli äldre och mår inte dåligt eller har några problem med det.

Jag dejtade en kille och det ryktades att jag själv tipsade fotograferna

Alexa Chung

Hade du som 22-åring någon bild av dig själv som 40-åring?

– Ja, för när jag var yngre så var alla kvinnor som jag beundrade äldre än mig. Jag hade äldre vänner och jag älskade deras stil, till och med min mamma, jag tyckte hon var världens coolaste. Eftersom jag började som modell så tidigt och trodde att min karriär skulle vara över när jag var 20, så tänkte jag alltid på hur jag skulle gå vidare. En gång i tiden ville jag bli programledare för Desert island discs [brittiskt radioprogram], så jag gjorde inget som hade kunnat leda till att jag inte kunde få jobbet ... så jag var ganska pryd när det gällde lite mer vågade plåtningar. Det gick liksom inte att vara någon som leder Women’s hour [också radioprogram] och samtidigt posera sexigt på ett tidningsomslag. Det är det enda jag ångrar, att jag inte var sexigare.

Har du något arkiv eller lager? Sparar du dina kläder?

– Det enda jag har sparat är sådant som har affektionsvärde. Jag har kvar kläderna från mitt allra första avsnitt av Popworld, en ganska knasig brun-och-lila-randig kofta, jeans och vita spetsiga mockapumps från Topshop.

Så coolt! Jag minns när Mulberry skickade en Alexa-väska till mig för flera år sedan, jag ville så gärna ha en men hade inte råd. Jag kände typ, ”Nu har jag lyckats, jag är en framgångsrik kvinna!” Vem anser du representerar brittiskt mode och stil bäst nu för tiden? Vilka designer går du igång på?

– Talia Byre, hon gör en hel del i jersey och är väldigt bra. Martine Rose, den senaste kollektionen var fantastisk. Wales Bonner, henne älskar vi ... Stilmässigt tycker jag att Harry Styles, off stage då, ser väldigt bra ut. Iris Law är supersöt.

Har du haft några extrema looks som andra hatat men du själv älskat? Jag har haft några stycken ...

– Åh, det har jag säkert. Men jag har försökt att inte analysera i efterhand, för hjärnans skull. Jag slutade uppmärksamma elaka kommentarer för länge sen och nu läser jag inga kommentarer över huvud taget, så jag vet faktiskt inte.

Är du verkligen så självdisciplinerad? En gång när jag klev ur bilen på väg till Bafta-galan flög en av mina skor av och jag liksom knep ihop foten i panik, sen var det kommentarer på nätet om hur hemsk min fot var! Jag må ha många komplex, men mina små, gulliga fötter är det inget fel på. Storlek 35, söta som socker. Men det var ett typiskt exempel på hur hemska folk kan vara.

– Det blir bara absurt. Jag behandlar dem lika distanserat som de behandlar mig. Jag kommer inte att läsa deras kommentarer för de är inte på riktigt, precis som jag inte är på riktigt för dem heller.

Bland det svåraste med att arbeta i vår bransch är att få ledig tid med de man älskar. Och som frilansar känner vi oss tvingade att arbeta så länge någon vill ha oss. Sen plötsligt, ”Shit, jag har inte varit ledig på ett och ett halvt år”.

– Exakt. Även om det finns en massa fördelar med att leva så här, innebär det också att man alltid har foten på gasen och jag har definitivt missat familjetillställningar och födelsedagar för att jag har prioriterat jobb. Det kan jag ångra.

Har du blivit bättre på att sätta gränser med åren? För mig är det en evig kamp, men nyligen tog jag ledigt i en månad och åkte till Australien. Det var toppen, för det ligger så långt bort att nån kunde maila mig och så hade jag flera timmar på mig att svara.

– Det går fram och tillbaka för mig. Jag kan bli överstimulerad och utmattad, då tar jag några steg tillbaka, sen blir jag vansinnigt uttråkad och säger ja till precis allt utan att tänka efter. Jag behöver verkligen kreativ stimulans annars blir jag jobbig och håller föreläsningar om hur mycket chili det ska vara i pastasåsen. ”Hade du i tillräckligt med lök?” Och Tom bara, ”Herregud, kan du ... ehh, ta ett jobb, snälla?”.

Jag är likadan, gillar att ha fullt upp. Men vill inte ha fullt upp på gränsen till utbrändhet … I vilken grad låter du din instinkt styra vad du ska göra härnäst?

– Jag skulle nog säga nästan 100 procent instinkt, men ibland kommer livet i vägen och sätter käppar i hjulet för det jag vill göra. Jag har definitivt planer, men de senaste åren har jag varit inne på en annan sorts resa. Det har på sätt och vis varit mindre fokus på karriären, jag hade ju mitt klädmärke som vi lade ner sen och det var en rätt traumatisk erfarenhet. Efter det ville jag bara vila och komma fram till vad jag skulle göra i stället, för det där var mitt drömjobb.

Lagar du mat?

– Ja, men jag är inte jättebra. Nyligen blev jag tvungen att laga kyckling åt min bonusdotter, vilket jag inte äter och typ vägrar att vidröra, men självklart ville jag göra det för henne. Jag blev tvungen att låtsas att jag visste vad jag gjorde och spelade självsäker med kycklingen, men egentligen kände jag bara, ”Gode gud ...”.

Det blir ju problematiskt om du inte äter kyckling. Jag ordnade en grillkväll för ett tag sen, med massor av folk, och jag var tvungen att tillaga så enorma mängder kyckling att det var som, ”Jag är osäker på om jag kan se eller vidröra en kyckling nånsin igen”.

– Ska vi hänga nån gång? Det skulle vara kul att gå på puben med dig, Nicola. Jag ska stalka dig tills jag får en drink och en kycklinglektion.

Fotograf: Fabien Montique

Stylist: Charles Varenne

Hårstylist: Emilie Bromley

Makeupartist: Wendy Rowe/The Wall Group

Manikyr: Simone Cummings

Stylistassistent: Sabrina Leina

Set designer: Lee Flude/Agency 41

Rörelseregissör: Pierre Podevyn