ELLE möter Rosalía – en rebell i musik och kärlek

Ikoniska plagg genom tiderna: Rihannas nakenklänning

Tidigt en onsdagsmorgon i juni bestämde sig Rosalía för att ta en promenad i skogen. Hon tog sig upp för den branta stigen vid Carretera de les Aigües – Barcelonas motsvarighet till Runyon Canyon – och såg ut över det katalanska landskapet bortåt Sant Esteve Sesrovires, staden där hon växte upp. Hon kopplade in sina hörlurar och började lyssna på The Smiths samlingsplatta Louder than bombs.

När hon nu återberättar scenen för mig härmar hon Morrisseys croonerstämma – utan att ge avkall på sitt eget silkeslena vibrato – och lyfter sin manikyrerade hand som för att understryka det melodramatiska i stunden: ”Please, please, please let me get what I want ... this time.”

Så inleds vårt samtal inne på Pécora, ett chict och minimalistiskt kafé som håller öppet enbart för oss. Rosalía sitter med ryggen mot fönstret, så förbipasserande inte ska råka få syn på landets mest nyskapande popstjärna där på andra sidan glaset. Hon har på sig en hel­lång klänning i babyblått rutmönster från Gimaguas och när hon lägger sitt ena ben över det andra skönjer jag ett par bikerboots från Dior. De långa lockarna lägger sig som i en kaskad över axlarna när hon lutar sig fram för att prata.

– Allt går så snabbt, tempot är helt frenetiskt, säger Rosalía, som fyllde 33 i september. Och så tänker jag, ”Herregud, det är åtta år sedan jag släppte musik för första gången.” Det känns helt galet.

Jag får uppfattningen att Rosalía är mitt uppe i någon sorts kreativt mellanläge, med fullt fokus på att färdigställa sitt kommande album, uppföljaren till Grammybelönade Motomami från 2022.

– Fast vad är tid egentligen? säger hon och skrattar. Allt är ju relativt! Det finns alltid en deadline och, alltså, en deadline kan alltid ändras.

Hon känner sig inte riktigt redo att diskutera nya plattans sound men på Instagram finns klipp där hon delar med sig av skapandeprocessen – som för att intyga för fansen att hon faktiskt arbetar. Direkt efter vårt möte ska hon iväg till en lokal studio för att finjustera materialet.

– Jodå, jag är på gång, bedyrar hon.

Intervjun med ELLE är inklämd mellan besök hos familjemedlemmar och en sväng till festivalen Primavera Sound i Barcelona tillsammans med hennes syster, Pili. Sen bär det av till Los Angeles för att spela in de sista scenerna för HBO-serien Euphoria, där hon har en gästroll. Det ryktas dessutom att hon har setts i såväl Los Angeles och München som Barcelona med det eventuella kärleksobjektet Emilio Sakraya, tysk skådespelare och sångare.

– Jag tillbringar väldigt mycket tid i studion och är rätt isolerad, säger hon med ett lika brett som retsamt leende på tal om sitt kärleksliv.

Möjligen är hennes mest intima relation just nu den hon har till sitt piano.

Från flamencomusik till avant-pop-experiment

Att hela världen tycks sukta efter ny musik är fullt förståeligt. På sin storbolagsdebut från 2017, Los Angeles, introducerade Rosalía oss noviser för den klassiska spanska flamencomusik som hon studerat på prestigefyllda Escola Superior de Música de Catalunya. 2018 äntrade hon sen latinopop-scenen med uppföljaren El mal querer – ett album som även fungerade som hennes examensarbete, då hon använt sig av den medeltida romanen Flamenca för att illustrera dynamiken i en dysfunktionell relation. El mal querer vann först en Latin Grammy (Årets album) och senare en Grammy (Best latin rock or alternative album).

2022 släpptes Motomami, ett djärvt avant-pop-experiment med influenser från Karibien och kryddad med den sortens rättframma feminism som hennes mamma förmedlade under uppväxten, inte minst genom utflykterna med sin Harley-Davidson, då lilla Rosalía ofta fick följa med. Motomami vann i samma prestigefyllda Grammy-kategorier som det förra albumet och Rosalía katapulterades ut i det globala kändisskapet samtidigt som förväntningarna på framtida projekt blev skyhöga.

– Den press det innebär att leva upp till branschens krav är enorm och det kan krocka lite med mitt behov av frihet, säger Rosalía. Tempot i musikbranschen är så oerhört snabbt och kräver sina uppoffringar.

Hur gör du för att inte bränna ut dig?

– Motivationen måste vara sann. Drivkraften som får mig att fortsätta göra musik och skapa, den måste kännas ren. Motiv som pengar, njutning, makt ... det väcker inget hos mig. Det finns inget där som intresserar mig, det är faktorer som inte inspirerar mig det minsta.

För att påbörja ett nytt kapitel i livet sökte sig Rosalía till den kuperade Los Angeles-förorten Mount Washington, långt från Spanien. Väl på plats hyrde hon in sig i en privat studio och spelade in låtar som hon nästan uteslutande hade skrivit till sängs i en lägenhet i Hollywood. Hon varvade studioarbetet med att se filmer av Martin Scorsese och Joachim Trier och att läsa I love Dick, en feministisk djupdykning i begär av Chris Kraus. (”Jag älskar den kvinnan, jag älskar hur hon tänker!”, säger hon om Kraus.)

Förra sommaren fångade paparazzi Rosalía utanför Charli XCX:s födelsedagsfest i Los Angeles med en stor bukett svarta kallor, vars trumpetformade blommor fyllts med cigaretter – ett tilltag som utlöste något av en mikrotrend. (”Om min vän gillar Parliaments, då får hon en bukett Parliaments ... man kan göra en bukett av vad som helst som man vet att någon älskar!”) Hon ses även ofta på de lokala skördemarknaderna, där Rosalía menar att hon anammar sin primitiva samlarådra.

– Det lite mer maskulina sättet att uttrycka sig musikaliskt blir ofta att skriva om hjälten: jaget, det jag har åstadkommit, det jag har ... bla bla bla, resonerar Rosalía. Ett mer kvinnligt sätt att skriva, enligt mig, är att utforska och söka. Jag snappar upp berättelser som finns runtom mig, jag tar dem till mig och delar dem. Jag placerar liksom inte mig själv i centrum ...

Metoden hon använder i sina kompositioner hänger kvar sen studietiden och fungerar ungefär som konstens ”objet trouvé” eller “readymade”, där låtarna blir kollage av ljud med till synes disparat DNA, men som sammanfogas till en helhet via hennes ekvilibristiskt mjuka röst. På singeln Baghdad från 2018 omtolkade hon en av Justin Timberlakes R&B-slingor och i hiten Saoko från 2022 rappade hon över jazziga trummor och piano med släpiga reggaetonbeats. Rosalías visuella uttryck har samma ultracoola anslag – musikvideorna, konserterna och hela hennes närvaro på Internet.

Den senaste tiden har hon dock mestadels varit off-line.

– Björk menar att det krävs perioder av avskildhet för att kunna skapa, säger Rosalía. För att ett frö ska gro behövs också mörkret.

Dessutom har hon slopat några av sina tidigare samarbetspartners, bland annat den kanariske artisten och producenten El Guincho, som var huvudsaklig medskapare till El mal querer och Motomami.

– Vi är absolut inte ovänner, även om vi inte har setts på flera år, förklarar hon. Jag gillar verkligen långsiktiga samarbeten, men ibland växer man ifrån varandra. Han är ute på sin egen resa nu och har arbetat på egna projekt i flera år. Det blir så ibland att folk liksom utvecklas längs resans gång. Just nu arbetar jag ensam.

Att skapa helt på egen hand är en ny form av utmaning för Rosalía, som på Vågars vis gärna hämtar inspiration från det som uppstår i samarbete med andra. Hon har haft omtalade samarbeten med före detta kärlekspartners, som den spanske rapparen C. Tangana, medkompositör till El mal querer. 2023 släpptes EP:n RR, som var ett samarbete med den puertoricanske sångaren Rauw Alejandro, som hon var förlovad med tills det tog slut senare det året.

Att prata illa om sina ex ligger inte för Rosalía.

– Jag känner mig tacksam för alla de som har bidragit till att jag lär känna mig själv.

En annan person som Rosalía har förknippats med är Hunter Schafer, känd från Euphoria, som i en intervju med GQ bekräftade att de hade en fem månader lång relation 2019 och beskrev sångerskan som ”familj, oavsett vad”. När jag frågar om hon känner press på sig att definiera sin sexualitet skakar hon på huvudet.

– Nej, jag pressar inte mig själv, svarar Rosalía. Jag tänker på frihet, det är min ledstjärna.

Skådespelar i Euphoria

Tidigare i år påbörjade Rosalía sitt inspelningsarbete med den tredje och efterlängtade säsongen av Euphoria och hon uppskattar det kontroversiella och kaotiska – om än kontrollerade – universum som manusförfattaren, regissören och producenten Sam Levinson gett upphov till. Levinson, själv beundrare av sångerskan, berättar för ELLE att han gav henne i stort sett fria tyglar att själv forma sin karaktär.

– Jag älskar att släppa henne lös i en scen, säger han. Hon får leka med orden, känslorna ... på engelska och spanska. Jag vill aldrig instruera henne i förväg, för hennes naturliga instinkter är så fascinerande, karismatiska och roliga. Under alla tagningar står jag bakom kameran och ler.

Rosalía, som utvecklade sin skådespelartalang via den oerhört teatrala flamencotraditionen, menar att hon vill ”ställa sig till känslans förfogande”.

– Jag vill arbeta för en idé och något som är mycket större än jag själv, resonerar hon.

Trots att Rosalía inte kan avslöja särskilt mycket om sin rollkaraktär, då inspelningsarbetet fortfarande är i gång, säger hon att det har varit fint att träffa Schafer och att lära känna Zendaya och Alexa Demie.

– Jag har fina vänner där, det känns väldigt bra att vi har fått hitta varandra.

Sin allra första insats som professionell skådespelare gjorde Rosalía i filmen Smärta och ära från 2019, regisserad av den spanske giganten Pedro Almodóvar. Innan arbetet med filmen påbörjades bjöd Almodóvar ut sångerskan på lunch tillsammans med landsmaninnan och motspelerskan Penélope Cruz. De skulle spela tvätterskor som sjunger tillsammans medan de tvättar kläder i en flod.

– Jag var livrädd för att behöva sjunga med henne, minns Cruz. Hon var nervös inför skådespeleriet och jag var nervös inför sången, det var fint att vi kunde dela den där nervositeten.

De två spanska ikonerna skulle komma att bli nära vänner och utveckla en genuin, ömsesidig beundran.

– Jag har alltid blivit som trollbunden av hennes röst, fortsätter Cruz. Och av hennes talang som kompositör, som textförfattare, som uttolkare. Hennes sätt att framträda och det hon förmedlar är väldigt speciellt.

Jag hade aldrig ­kunnat göra den här musiken utan de som gått före

Rosalía

Cruz berättar också att Rosalías konstnärskap har smittat av sig och utlöst en våg av experimentlusta hemma i Spanien, medan Rosalía själv inte vill ta åt sig någon ära för de tydliga strömningarna. Hon nämner i stället såväl föregångare inom flamencotraditionen – Camarón de la Isla och Enrique Morente – som Björk och Kate Bush, sångerskor som enligt henne tillhör samma matriarkala släktträd.

– Kate Bush existerar ju ... och Björk existerar ... alltså finns det alternativa sätt att göra popmusik på, konstaterar Rosalía. Jag hade aldrig kunnat göra den här musiken utan de som gått före, de som jag kan lära mig av och inspireras av. Förhoppningsvis kan det jag gör fungera på samma sätt för andra artister.

Men när det gäller mode är Rosalía långt mer protektionistisk och mån om den stil hon ägnat hela sitt vuxna liv åt att finslipa: tänk ultrafeminin Venus goes biker-chic.

– Alltså, girl ... säger hon och gestikulerar längs sin kropp. Jag är en levande moodboard! Som artist kan jag inte enbart uttrycka mig genom musiken, det går att vara kreativ 24-7. Det handlar bara om att tillåta sig själv att hamna i det tillståndet. För mig är stil en förlängning, något som förstärker det konstnärliga uttrycket.

Innan vi säger hej då understryker hon dock att oavsett om hon släpper ett album till eller 20, så är musiken den kompass som kommer att leda henne genom resten av livet.

– Det är knäppt när folk säger att de ska sluta med musik, det är ju omöjligt! En musiker kan inte sluta ... det går inte att överge musik.

– Ibland tar det nån sekund innan det går att processa vad man har gjort, lägger Rosalía till. Det är en välsignelse för karriären att kunna processa saker, eller att skriva om så som det borde ha gjorts från början ... i livet eller med precis allt. Det omedelbara i samtidens rytm är inte själens rytm. Och för att kunna skapa utifrån sin sanning, så måste vi veta vilken rytm vi ska leva efter.

Fotografer: Inez & Vinoodh

Stylist: Alex White

Hårstylist: Evanie Frausto

Makeupartist: Raisa Flowers

Manikyr: Sonya Meesh

Set design: Lauren ­Nikrooz/11th House Agency

Produktion: John Nadhazi & Michael Gleeson/VLM Productions