ELLE möter Olivia Dean: "Jag tar ingen skit längre – jag vet mitt värde"

ELLE Trend: Tre trendiga nyckelplagg i höst och vinter

Det var i Bangkok Olivia Dean insåg att hennes liv inte längre var sig likt.

– Vi hade en spelning där i februari och gick till en bar efteråt, berättar sångerskan engagerat. Så spelar bandet Dive, alltså min låt, och jag kände bara, ”det är inte sant!” Helt galet, jag var på en bar i Bangkok och så körde de en cover på en av mina låtar.

Jag frågar om de gjorde ett bra jobb, varpå ett stort leende sprider sig på hennes läppar.

– De gjorde ett kanonjobb.

12,5 miljoner lyssnare i månaden

Faktum är nog att den här ödmjuka artistens liv förändrades ett bra tag innan upplevelsen i Bangkok. Den 26-åriga före detta eleven på brittiska scenkonstskolan Brit School har varit på rena segertåget ända sedan debut-EP:n Ok love you bye släpptes och fick miljontals lyssningar, varpå kontrakt skrevs med EMI Records, 2019. Sedan dess har Dean spelat för fulla hus under sin Europaturné, fått över 12,5 miljoner lyssnare i månaden på Spotify och släppt debutplattan Messy.

Förra året spelade hon på Glastonbury­festivalen och uppfyllde därmed en barndomsdröm. Under det kritikerrosade framträdandet på huvudscenen var Dean klädd i en specialdesignad klänning av Chopova Lowena, med ett foto av mormodern Carmen fastsytt i ett stort hjärta på bröstet.

– Det var enormt, säger Dean och berättar sedan att just den konserten är något som nästan alla fans pratar om när de träffar henne.

– De berättar att de såg mig på Glastonbury och grät ... Och jag kan bara svara, ”jag också!”

Nu sitter hon framför mig – klädd i Cos-byxor, med håret innanför kragen på den svarta koftan – och utstrålar en lika självklar som avslappnad stjärnglans. Ibland verkar hon vara på sin vakt, men hon är rakt igenom varm och vänlig och möter hela tiden min blick.

Vi passar på att prata när resten av ELLE-teamet pausar plåtningen för att äta lunch och djupdyker genast i detaljerna kring The art of loving, Deans andra album. Första singeln, Nice to each other, har redan passerat 27 miljoner nedladdningar.

Och fansen kommer inte bli besvikna – ­Olivia­ Deans alla kännetecken finns med: relaterbara resonemang om kärlekens nyanser (”How can you get close to someone you keep out of reach”, sjunger hon i Close-up), stärkande ord om maktdynamik (”She’s the man” lyder refrängen i Lady lady) och de där avmätta vokalerna som liksom rinner ur ­henne som smält glass.

Uppväxten i London

Det var efter att ha sett utställningen All about love i LA – en hommage till bell hooks bok med samma namn – av konstnären Mickalene Thomas, som Dean fick inspiration till albumet.

– Den boken är som en bibel, resonerar Dean lyriskt. Kärlek kan ju upplevas som något mystiskt, något vi längtar efter men aldrig har lärt oss att hantera. Varför finns det ingen sådan undervisning i skolan? Så albumet kom liksom till av att jag började snöa in på det där ... och på de två senaste åren i mitt liv, allt jag har lärt mig hittills.

En stor del av Deans popularitet beror sannolikt på den sårbarhet som blottas i hennes texter, fansen kan knyta an till kontemplationerna om spruckna relationer och vikten av att älska sig själv. På Tiktok finns hundratals klipp med tjejer som vrålar ”Jag vill inte ha nån pojkvän!” medan de dansar till Nice to each other.

– Det är helt galet, skrattar Dean. Jag hade verkligen inte några sådana intentioner, men jag antar att det är en skön grej att få ur sig ... Jag är väldigt bekväm med att vara singel och måste inte vara tillsammans med någon för att överleva. En relation ska tillföra något extra, inte bara fylla ett tomrum.

Jag försöker omge mig med så många kvinnor som möjligt. Det gör mig trygg

Olivia Dean

Olivia Dean verkar veta vad hon pratar om.

– Jag har blivit ganska försiktig, fortsätter hon och pausar ibland för att äta sin skaldjurssallad. Det är ju en vacker egenskap, att kunna älska någon helt lätt och utan betänkligheter ... men ibland kan det gå illa.

Hon pausar igen och blir tyst en stund.

– Jag tar ingen skit, definitivt inte på samma sätt som jag skulle ha gjort när jag var yngre. Jag vet mitt värde och hur jag förtjänar att bli älskad. Jag har inte tid med någon bullshit.

Under uppväxten i nordöstra London var Deans självkänsla inte lika stark – hon älskade sång men scenskräck höll henne tillbaka.

– Jag var väldigt blyg, avslöjar hon. Att uppträda var inget som kom naturligt för mig, det har krävts massor av arbete.

Att betrakta nervositeteten som att den i själva verket är spänning, har hjälpt en hel del. Likaså åren på The Brit School, där hon träffade sitt band och flera av sina närmsta vänner (numera delar hon bostad i sydöstra London med en av dem).

– Vi fick lära oss att linda kablar på rätt sätt. Att bli en bra bandmedlem och samtidigt utveckla sitt musikaliska hantverk.

Under examenskonserten upptäcktes Dean av Emily Braham, som blev hennes manager och nu ingår i ett team med enbart kvinnor.

– Jag försöker omge mig med så många kvinnor som möjligt. Det gör mig trygg. Fast jag älskar män, uppenbarligen ... Feminism handlar ju inte om att hata män. Det är så enkelt att säga ”män är skit”, men jag tror inte att det är produktivt. Feminism för mig handlar om att vi ska vara jämlikar och jag har alltid känt mig som en jämlike bland män.

Min mamma har en enorm kraft

Olivia Dean

Värderingarna har hon fått med sig hemifrån och hennes mamma Christine, med rötter i Jamaica och Guyana, var den första svarta vice partiledaren för Women’s Equality Party i Storbritannien.

– Hon har en enorm kraft, intygar Dean.

Hon håller med om att det är ett uppsving för kvinnliga musiker och artister just nu, mycket tack vare stjärnor som Charli XCX, Raye och Sabrina Carpenter. För närvarande lyssnar hon mycket på CMAT, Solange och Ravyn Lenae.

Får musiken allt större betydelse nu i politiskt oroliga tider?

– Ja, alltså ... det är ju en flykt, resonerar Dean eftertänksamt. För mig är det så i alla fall. Jag funderar alltid över varför jag gör musik. Ibland känns det som, ”wow, jag hade nog kunnat göra något annat ...”

Som vad?

– Yogalärare, florist ... Ett mindre offentligt yrke.

Berömmelsen är något som Dean försöker vänja sig vid och för det mesta är interaktionen med fansen enbart positiv.

– Fast ibland vill jag vara anonym. Som när jag sprang till bussen och blev filmad ...

Numera har hon körkort.

– Jag brukade sitta på tunnelbanan och ­gasta om privata saker, typ ”och då sa han ...” Sen insåg jag att det nog inte var så bra.

Det är roligt att prata med Olivia Dean. Vi skrattar mycket och avverkar ämnen som virkning (hennes sätt att varva ner), dans (vännerna gav henne en danskurs med ­Britney-tema i present), meditation (”jag ­borde göra det oftare”) och idealpartnern.

– Jag är rätt förtjust i uppriktighet, säger hon. Men framför allt vill jag ha någon som verkligen kan driva med sig själv.

Så börjar vi prata mode. Dean har jobbat med Chanel och medger att hon ”drabbades av modefeber” efter mötet med sin stylist ­Simone Beyene.

– Det är så himla kul med kläder, utbrister hon och nämner Rejina Pyo, Peachy Den och 16Arlington som några favoritmärken.

– På scen är det glamour som gäller, men när jag är ledig blir det inte mycket designerkläder. Jag bor i de här byxorna och har fem par till i andra färger.

På fritiden läser hon gärna och har precis påbörjat Little weirds av Jenny Slate.

– Jag fick den av en kompis som sa att huvudpersonen pratar om att se magi i allt och att det påminde om hur jag ser på världen.

Stylist: Holly Gorst

Hårstylist: Sophie Jane Anderson

Makeupartist: Celia Burton/Bryant Artists

Rörelseregissör: Liam John/Dust Bunnies Agency

Stylistassistent: Nina Gahrén Williamson