ELLE möter Carola inför hennes 40-årsjubileum
Det är grå februarieftermiddag. Carola Häggkvist sitter på tunnelbanans röda linje på väg in till stan. Utanför fönstret flyger Alby, Vårby gård, Skärholmen förbi. Hon går av vid T-centralen, sneddar över plattorna på Sergels torg, huttrar till i den kallfuktiga vinden och kliver in på varuhuset NK. Hon har aldrig varit här tidigare, bara att gå runt där inne känns lyxigt. Hon strosar mellan butikerna, provar en finklänning som känns fel, bläddrar bland galgar. Suckar och går vidare. Hon letar efter en speciell outfit hon ska bära vid ett speciellt tillfälle. Det är därför hon inte har gått till H&M som hon brukar. Den här gången behövs någonting utöver det vanliga.
Ingen tar någon notis om den lite vilsna 16-åringen. Och hon själv har ingen aning om att det här kommer att bli sista gången någonsin som hon kan gå runt på ett varuhus som en helt vanlig tjej, utan att någon bryr sig.
Carola går in på Inwear och där hänger den framför henne – drömlooken. Hon vet i samma sekund att det är rätt. En ljusgul safarijacka med axelknäppning, bälte som markerar midjan och matchande lösa byxor. Perfekt eftersom den är cool, som hon, och för att den berättar någonting om hennes nyfikna, äventyrslystna personlighet. Och hon gillar materialet när hon känner på det, lite prassligt. Carola provar och allt sitter som att det vore måttsytt. Hon hittar ett par knähöga bruna stövlar till, med klack, det dyraste hon någonsin köpt. Men de fulländar looken och hon vet att hon inte kommer att ångra sig. Expediten packar ner allt i en påse och sträcker över disken.
Carola tar påsen i handen, den är inte särskilt tung men den rymmer hela hennes framtid. Hon tar tunnelbanan hem till familjens radhus på Bronsgjutarvägen i Norsborg. Hänger in sina nya plagg i garderoben och går ner och äter middag med mamma Anita och pappa Jan. Det är en helt vanlig kväll, allt är precis som det brukar. Men Carola har en stark känsla inom sig att någonting stort snart ska hända henne.
Några veckor senare, på kvällen den 26 februari 1983, står Carola i safaridräkten på Melodifestivalens scen inför hela svenska folket. Hon är sist ut i tävlingen och precis när hon kliver ut i strålkastarljuset känner hon sina hjärtslag under det gula tyget.
– Hjärtat pumpade, jag fick energi av det. Jag var totalt fokuserad. Jag var sprinter i skolan, riktigt snabb. Så jag gick i gång på den där tävlingsspänningen. Jag är en vinnarskalle, jag var redo för det här. Visst, jag var 16, det är ungt, men jag hade varit med om ganska mycket i livet redan. Jag var skoltrött och visste inte hur jag skulle gå vidare. Men jag bar på den här inre övertygelsen om att någonting speciellt skulle hända. Jag tog med mig den känslan när jag gick ut på scenen. Jag doftade i min konfirmationsbibel och tänkte here we go, nu kör jag!
Hemma i tv-sofforna sneglar människor på varandra och vet omedelbart – hon kommer att vinna. Och efter 2:57 minuter har Carola sjungit sig till en evig plats både i publikens och juryns hjärtan – och i den svenska musikhistorien. Främling får maxpoäng och blir Sveriges inofficiella nationalsång, en hymn till drömmar som blir sanna. Och Carolas liv blir aldrig mera sig likt.
Nästa morgon var allt förändrat. Alla tjejer ville vara Carola, alla killar var kära i Carola. Alla drog i dig.
– Ja, varenda minut av mitt liv blev uppbokad. Jag skulle vara tillgänglig för alla.
Det är exakt 40 år senare. Jag träffar Carola på Elite Eden Park hotell. Hon är hes efter en turnéavslutning, och hungrig. Men ingen room service går att uppbringa eftersom köket är stängt, inte ens en banan kan hon få i receptionen. Hon öppnar en coca-cola från minibaren och tackar ja till en riskaka jag hittar i min väska.
Varenda minut av mitt liv blev uppbokad. Jag skulle vara tillgänglig för alla.
Var det en chock att alla ville ha en del av dig?
– Nej, otroligt nog kände jag mig förberedd. Av alla timmar jag hade stått framför den röda spegeln hemma i hallen och sjungit Elvis, Barbra Streisand, min systers favoritlåt Queens Bohemian rhapsody och gospel – inför tusentals människor! – säger hon och skrattar.
– Leken var min viktigaste förberedelse.
Du uppträdde på middagar och fester också som barn.
– Ja, vi bodde på en jättemysig gata i Norsborg, alla var nyinflyttade, det var en härlig nybyggaranda. Det var ofta fester och grillpartyn. Man gick över till varandra när man kände att någon hade satt i gång grillen. Den där gemenskapen finns inte i Djursholm dit jag flyttade sen. Där är alla diplomater, man måste skicka inbjudningskort och sådant. Jag brukade sjunga en låt från Rännstensungar.
Var det alltid lustfyllt för dig att uppträda?
– I början var det väl grannarna som frågade, ”åh Carola” … Sången var inte primär för mig då. Jag längtade inte efter att synas. Men jag gick på teaterskolan Miniteatern och när jag stod på scenen kändes det naturligt. Befriande. Det var roligt. I trean älskade jag när vi hade roliga timmen i skolan. Jag såg musikalfilmer med Fred Astaire och ljuset på scenen lockade mig. Det var spännande. På ett sätt var det så långt borta.
När jag stod på scenen kändes det naturligt. Befriande.
Hon sitter tyst en stund, fingrar på en ring med änglavingar på ena handen. Plötsligt börjar hon knäppa med fingrarna och stämmer upp i den svängigaste version av Bä bä vita lamm jag någonsin hört, komplett med ett badapp-app-app-a på slutet.
– Min syster och jag spelade in Bä bä vita lamm starkt influerade av Elvis och Alice Babs. Det svängde! Jag var bara två år, men jag visste redan då hur det skulle låta. Vi sjöng den på en fest på pappas jobb och sedan anmälde syrran mig till min första talangtävling. Hon tyckte att hon hade fått en så gullig lillasyster.
De båda systrarna hade fått en traumatisk start på sin syskonrelation. Storasyster Susanne var fem år när den efterlängtade lillasystern skulle födas. Lyckan var stor när föräldrarna kom hem från Södra BB med bebisen. Men kort därefter lämnades Carola på ett barnhem.
Jag blev bortlämnad som nyfödd.
– Jag blev bortlämnad som nyfödd. Mamma fick en förlossningspsykos. Jag kom till ett hem för barn i Södra Ängby. När jag stod på Gateau för några år sedan knackade en kvinna mig på axeln och pekade på ett hus på andra sidan. ”Det var där du var som liten” sa hon. Då kom tårarna. Jag gick in, det var en förskola nu. Men personalen visste att jag hade varit där. Jag fick ett telefonnummer jag kunde ringa för att få veta mer. Jag ringde aldrig. Men jag bör nog göra det. Jag har så många frågor. Vilka tog hand om mig? Hur länge var jag där? Vem vet, om mamma inte hade blivit bra, om hon inte hade kunnat ta till sig mig, då hade jag kanske vuxit upp i en annan familj.
Har du gått i terapi?
– Nej. Det har mer känts som en hemlighet som mamma bevarade för att hon tyckte att det var så jobbigt.
Det måste ha varit ett trauma för hela familjen?
– Ja syrran fick ju sin lillasyster som bara togs bort från henne och försvann. De hann bara komma hem och sedan drog det i gång för mamma. Hon var bara 17 när hon fick min syster, 21 när hon fick mig. Men på första eller andra försöket att hämta hem mig fungerade det. Pappa hjälpte till så mycket han kunde för att underlätta för mamma. Men förlossningsdepressionen satt säkert i flera år. Jag minns att pappa kunde visa känslor och prata mycket om det, han överöste mig med ord av kärlek, mamma gjorde inte det. Men jag minns hur hon brukade stryka mig över pannan väldigt ömt.
Kan tanken svindla när du tänker på att du hade kunnat växa upp i en annan familj?
– Ja, men min familj tog sig igenom det. Vi hade roligt, det var kärleksfullt. Jag minns att jag satt på pakethållaren och pappa cyklade med mig till Mälarhöjdsbadet och hade solbullar med. Det var mysigt, underbart.
Så du hade en harmonisk uppväxt?
– Mmm, det hade jag.
Min dotter och jag har olika färg på huden, men vi har samma färg på blodet.
Har du tänkt på symboliken i att du kunde ha blivit bortadopterad och senare själv adopterat en dotter?
– Nej, faktiskt inte. Jag ser det som att alla människor hänger ihop. Min dotter och jag har olika färg på huden, men vi har samma färg på blodet.
Du adopterade som ensamstående, var det självklart?
– Ja, jag hade en stark längtan i hjärtat, jag ville få fler barn. Men jag hittade ingen man jag kunde tänka mig att ha barn med. Då ställde jag mig i adoptionskön. Bara tanken – det finns en möjlighet att få bli mamma till ett barn som redan finns och inte har föräldrar – den är så stor. Den har funnits med sedan jag blev fadder 1985. Jag ställde mig i kön men då var det inte tillåtet för ensamstående att adoptera. När det ändrades hann jag skicka in pappren i sista sekund innan jag blev för gammal. Det gick igenom.
Hon funderar en stund.
– Jag ansökte faktiskt om att få bli mamma åt två barn. På intervjun på kommunen vädjade jag till dem att inte se den kända Carola utan en människa med ett mammahjärta. Det gick bra, jag var övertygad om att de skulle säga ja. Men några veckor senare kom beskedet: nej. Det var en chock. I dag kan jag förstå det, men jag tänker ändå på att det fanns två äldre syskon till Zoe. Hon blev omhändertagen i en kåkstad, svårt undernärd, hon höll på att dö. Hon fick vitaminer och mediciner och överlevde precis. Men de andra två barnen vet vi ingenting om i dag. Det sörjer jag.
Hur var ditt och Zoes första möte?
– Jag satt på knä och hon kom in genom dörren med sina närmaste på barnhemmet, i röda små skor, finklädd. Det är oförglömligt. Det var vi. Vi skulle lära känna varandra. Hon var tre år när hon kom hem till mig. Jag längtade så mycket. Nu är hon 13 och frågar mig om piercing! Hon är en estet, designar egna kläder. Men då, när vi kom hem till Sverige, stod kvällstidningarna där och väntade trots att jag hade bett dem att inte göra det.
Hur är du som mamma?
– Jag har kanske curlat lite mycket … Men nu försöker jag sätta gränser. Vi skojar mycket, lyssnar mycket på musik, dansar i köket som min mamma och pappa gjorde. Men jag har haft ett ständigt dåligt samvete eftersom jag jobbar så mycket. Ibland har jag känt att jag inte räckt till. Ibland har jag verkligen önskat att jag hade haft min mamma och pappa i livet, och en man, och några anställda, haha! Jag är ärlig och tydlig som mamma. Har lärt barnen att det är viktigt att säga förlåt, att aldrig ha något ouppklarat när man går och lägger sig.
Har du varit klassmamma?
– Nej … men jag drog ihop en musikalshow med Amadeus klass. De fick in otroligt mycket pengar! Bättre än att baka bullar, rent ekonomiskt! Det blev till och med pengar över. Det gjorde jag med Zoes klass också.
Ditt liv verkar ha styrts mycket av din äventyrslystnad. Var kommer modet ifrån?
– Mina föräldrar gav mig frihet under ansvar. De såg att jag fixade det. Jag var nyckelbarn, men tappade jag nycklarna löste jag det. Jag blir inte rädd. Visst, jag har tagit en del risker … Jag gick hem till en konstfotograf som 14-åring, han plåtade mig i bikini i en enorm plastpåse full med vatten. Det var kanske lite för spännande, det hade ju kunnat gå illa. Men det gjorde inte det. Om man bara går och väntar och håller sig till det trygga blir livet inte lika roligt. Jag tror inte att vi är på jorden för att ha semester, utan för att arbeta.
Är du arbetsnarkoman?
– Ja. I min familj är det oftast jag som behöver lägga ifrån mig mobilen, haha. Jag kan jobba 24 timmar om dygnet. Jag vet hur bra det blir när allt är perfekt, då vill jag nå dit. Det kräver mycket.
Om man bara går och väntar och håller sig till det trygga blir livet inte lika roligt.
Har du krashat någon gång?
– Ja. Då mådde jag så dåligt i kroppen att jag undrade hur jag skulle överleva. Strypgrepp om halsen.
Vad hände?
– Det var många parametrar. Det är nästan för djupt för att kunna förklara. Jag kan verkligen identifiera mig med människor som har mått dåligt. Jag gick till läkaren och bad om något som kunde lugna mig och få mig att må bättre. Hon svarade att hon inte kunde skriva ut någon medicin, för det blir man beroende av. ”Men du kanske ska tänka över om du är på rätt plats i livet”, sa hon.
Hur gammal var du då?
– 28. Hela mitt känsloliv var kaos. Relationen med Runar, att jag var så påpassad av medierna. Jag behövde egen tid. Jag behövde göra någonting vanligt, så jag jobbade extra i en butik. Jag mådde uselt, jag spydde för att jag mådde så dåligt.
Vad fick dig att må bra igen?
– Jag höll ut, bara. Efter några månader kunde jag börja andas igen.
Min värsta livskris var när jag begravde mitt hjärta levande.
Är det din värsta livskris?
– Nej. Min värsta livskris var när jag begravde mitt hjärta levande. Det var en kärlekskris. Det var inte Runars kärlek.
Carola kliver ner från stolen, sätter sig på golvet.
– Jag har haft några riktigt stora kärlekar i mitt liv. Det här var en sådan kärlek där allt stämmer, allt fick färg. Jag kände att det kunde bli hur bra som helst. Och jag kämpade för det. Men vi klarade det inte. Det var en enorm sorg. Mitt hjärta blev stängt för andra efter det. Jag jämförde alla med honom. Det gör jag inte längre. Men just nu är jag själv. Det trodde jag inte. Men jag är självständig. Jag behöver inte hålla någon i handen. Viktigast för mig är barnen. Kärlek skulle vara roligt. Men det är ingen som har swept me away. Jag har inte hittat någon som är som jag.
Viktigast för mig är barnen.
En annan tuff tid i Carolas liv var mellanstadiet. Några i klassen tyckte att hennes gäng tog över roliga timmen och en klassförälder kom till skolan och försökte få Carola att ta mindre plats.
– Det var mobbing. På rasterna var jag plötsligt osynlig. De ville ta ner mig på jorden. Jag var ledsen och ringde pappa, han kom hem direkt. Vi tog en biltur och snackade, det gjorde vi alltid när det var något. Han sa: ”du Dyngan, Kärleken”, han kallade mig för det. ”Det finns någonting som heter den kungliga svenska avundsjukan. Den ska du inte bry dig om. Du har din musik och glädje”. Jag blev fri av det. Det var pappa som valde mitt namn också. Carola betyder free woman, song of joy. Är inte det fantastiskt? Pappa kom upp till mamma från kafét på bb, han hade köpt bullar och så sa han: ”Nu vet jag vad hon ska heta: Carola!” Och så blev det. Men var han fick det ifrån kommer jag aldrig att få veta.
Var är du i livet just nu?
– Jag är på en bra plats. Fysiskt och själsligen. Jag vågar följa mitt hjärta. Det har varit en enorm frigörelseprocess. Som människa. Som kvinna. Jag har varit för snäll. Ända sedan starten när otaliga män runt omkring mig talade om vad jag skulle göra har jag känt att mina egna idéer och tankar är mycket bättre. Jag måste våga stå på mig mer!
Jag är på en bra plats. Fysiskt och själsligen.
Hon börjar sjunga Elvislåten hon sjöng i teveprogrammet Hylands hörna när hon första gången blev upptäckt, och uppringd av skivbolagsmän.
– If I can dream of a land, where all my brothers were hand in hand, oh why, oh why, can’t my dream come true? Den låten säger någonting. Jag förstod då varför det är viktigt att sjunga ut om hopp och gemenskap. Min uppgift är att få komma med glädje och motivation.
Drömmar kan slå in?
– Ja. Min dröm blev sann.
Vad har du fått offra i ditt liv för att nå dit där du är i dag?
– Jag har fått offra min anonymitet. Det betyder att det är lätt att inte bli rättvist behandlad som människa. Jag är artist, då får alla tycka och säga precis vad de vill, tidningar får skriva vad som helst utan att tänka på människan bakom. Det är ett stort offer. Jag har med tiden lärt mig att förlåta, men det har varit tungt för min nära familj och vänner. Jag har förhoppningsvis vunnit mer än jag har förlorat.
Carolas mode
Ditt modeintresse?
”Jag har en jättevind med sparade kläder. Jag gillar vintage, jag älskar mina stora saronger. Och så har jag sparat en kappa från mamma. Den betyder mycket.”
Din hemmalook?
”Jag känner mig faktiskt finare när jag är hemma än när jag blivit piffad av någon annan.”
Din stilresa?
”På 90-talet skulle man ju klä ner sig. Men jag ville vara glamourös. På scenen har jag ofta haft glitter, metallic, färg och fluff. Men det är många gånger jag uppträtt och stilen inte har känts helt hundra. Det är jätteviktigt för helheten att uppträdandet och looken hänger ihop.”
Din vinnarlook 1983?
”Safarilooken var ju ikonisk. Men sedan bestämdes det att jag inte skulle ha den på Eurovision i München utan en blågul byxdress med tyrolerväst. Christer Lindarw hotade med att abdikera och satte stopp för det. Så min syster fick springa ut på stan och köpa det där girafflinnet och ett par dyra brallor som inte var min stil alls.”
FAKTA
Namn: Carola Häggkvist.
Ålder: 56 år.
Familj: Barnen Amadeus och Zoe.
Aktuell: Firar 40 år som artist med en bok om sitt liv och showen Carolafesten på Avicii arena den 27 maj.
Fotograf: Frida Vega Salomonsson
Stylist: Nadia Kandil
Makeupartist: Josefina Zarmén/Linkdetails
Hårstylist: Philip Fohlin/Linkdetails
Stylistassistent: Namfon Phetsut
Fotografassistent: Dorota Kwiatkowska
Retusch: Linjepunkt
