Liv Ullman om livets alla oväntade vändningar
I år mottog Liv Ullman en heders-Oscar för sin livslånga insats för filmkonsten. Genom två möten, en fotografering på Sommerro och över varm choklad med grädde på Bristol, fick vi möjligheten att höra om några av många otroliga scener ur ett liv, långt utöver det vanliga.
I dag bor hon växelvis i Boston, New York, Key West och Oslo, och delar livet med sin tidigare make och pojkvän sedan många år, den amerikanske affärsmannen Donald Saunders.
Förutom sin enastående karriär som skådespelare, regissör och författare har Ullman vigt stora delar av sitt liv åt välgörenhetsarbete, både som Unicef-ambassadör och tidigare vice generalsekreterare för International Rescue Committee. 1989 grundade hon också Womens Commission for Refugees. Det arbetet och engagemanget har tagit henne över hela världen, från frihetsmarscher med sångerskan Joan Baez, författaren och aktivisten Elie Wiesel och medborgarrättsrörelsens ledare Bayard Rustin, till samtal med Nelson Mandela om hur man kan göra magsjuka och undernärda barn friska.
Liv Ullman föddes i Tokyo, Japan, 16 december 1938. Familjen var stationerad där, på grund av faderns arbete som civilingenjör på ett svenskt företag – pappa, mamma, systern Janna och lilla Liv. 1940 blev familjen deporterad till Kanada och Little Norway, strax före Pearl Harbor, och här anmälde Livs pappa sig till militärtjänstgöring. Det var också här han råkade ut för en olycka, som senare beskrevs som att han fick en propeller i huvudet, men detaljerna om olyckan är ovissa. Den lilla familjen flyttade därefter till New York och några av Livs sista minnen av sin pappa var när han låg sjuk inne medan firandet av krigets slut pågick utanför, på New Yorks gator. En kort tid därefter dog pappan.
Mamman, systern Janna och Liv flyttade då till Norge och Trondheim. Liv hade aldrig bott där tidigare. Mamman var ensam med två döttrar och började arbeta i en bokhandel.
Krig, en pappa som dör, en mamma som blir ensam. Minns du den tiden som allvarstyngd?
– Mamma sörjde och grät. De vuxna upplevde nog allvaret på ett annat sätt än vi barn. För de vuxna blev det en sorg över det som varit, men för oss barn blev det mer ett hål eller ett tomrum efter något som inte blev …
Han sa, innan han skulle opereras, att vi skulle mötas i en annan värld …
Minns du din pappa?
– Ja, eller … Jag har skapat många minnen av honom. Jag minns honom som en som höll min hand. Och att han sa, innan han skulle opereras, att vi skulle mötas i en annan värld … Jag tror egentligen inte att han sa det, men det är så jag väljer att minnas honom. Det är verkligt för mig. Vem vet, kanske han tänkte det. Kanske förstod jag att han tänkte det. Jag minns att jag ofta satt i fönstret hemma i Trondheim, så att han skulle kunna se mig, där han flög runt i himlen.
Hur påverkade det dig, att mista honom så tidigt?
– Han är fortfarande med mig. Det är som ett litet hål, som blir en del av den du är, som också kan påverka det du söker. Du letar inte nödvändigtvis efter något att fylla hålet med, men det dyker upp situationer då saker och ting kan falla på plats och jag tänker att ”ja, sådan hade han säkert varit”. Det är klart att jag har sökt efter pappa ibland, hos andra män.
– Jag är ju väldigt allvarlig, men det har inte något med detta att göra. Det talas ofta om att jag är så rolig. Alla säger att jag har så mycket humor, men jag upplever mig själv som allvarlig. En allvarlig 13-åring. Jag skrev det i en bok en gång och då fick jag så många meddelanden från folk som kände igen sig, som sa att ”jag är 17, jag är 15” – så det är inget unikt. Jag tror att det är många som har gömt sig bakom olika saker, av olika anledningar.
Vem är den här 13-åringen då?
– 13-åringen är rotlös. Hon är blyg och utanför, men samtidigt inte utanför. Allt det som har varit bra i livet – det förstår inte 13-åringen. Det har hänt mig så många fantastiska saker, men jag har accepterat att det aldrig riktigt ”räcker till” här hemma, utan att jag har blivit ledsen eller bitter på grund av det. Och då också insett att det var väldigt bra att jag växte upp i jantelags-Norge, för det har passat 13-åringen väldigt bra. Hon är helt enig med jantelagen. Hon tänker att ”de har förstått, du är ju ingenting, Liv”.
Alla säger att jag har så mycket humor, men jag upplever mig själv som allvarlig.
Det låter lite som bedragarsyndrom, har du det?
– Vad är det?
En känsla av att inte vara bra nog, oavsett vad alla andra tycker eller vad man uträttar, en rädsla för att bli avslöjad. Eller att man tänker att det man uppnår handlar om tur och tillfälligheter, snarare än talang …
– Det är precis så jag känner, men det är ingen som har avslöjat mig ännu. Jag har fått vara med om så otroligt mycket fint, men det är det egentligen inte så många som vet här hemma. Men det gör ingenting, för här hemma har de förstått – de och 13-åringen. Det hade varit svårt att bli en primadonna, för 13-åringen har sett till att det aldrig skulle kunna hända.
Men att du var blyg som barn, vad handlade det om? Osäkerhet? En vilja att betrakta?
– För att det ska låta bättre kan jag säga att det handlade om att jag ville betrakta, men nej, det var en flicka som stod där med sitt ”syndrom” …
Liv refererar nu till sitt ny-diagnostiserade bedragarsyndrom som ”syndromet”.
– … och ingen såg henne. Jag minns att jag betalade mina vänner för att gå på bio med mig.
Varför det?
– För att slippa gå ensam.
Jag minns att jag betalade mina vänner för att gå på bio med mig.
Du trodde inte att någon ville vara med dig utan betalning?
– Nej, eller jag räknade med det, det var aldrig någon som frågade mig. Men jag vet inte riktigt varför, för senare i livet har jag haft väldigt lätt för att få vänner. Men jag höll på så ett bra tag, betalade vänner för att vara med mig. Tills jag bestämde mig för att bli skådespelare och fick resa till England med KFUK. Och där ljög jag om min ålder och sa att jag var två år äldre och att jag var förlovad. Då var jag 17 år. Alla de andra var äldre och hade pojkvänner och så. Jag ljög också om att jag gick på Teaterhögskolan, det gjorde jag ju inte. Men jag blev faktiskt vän med allihop, de där 19-åringarna. Och när de kom till Oslo hade vi en klubb och jag fick vara med. Då frågade jag om de visste hur gammal jag egentligen var och ja – det hade de vetat hela tiden.
Du sökte till Teaterhögskolan – men kom inte in …?
– Nej, och jag förstod det inte riktigt. För om det var något jag var säker på, så var det att jag var begåvad. Det har jag alltid vetat. Jag minns till exempel att jag kunde dansa eller läsa dikter för mammas vänner och att de blev helt tysta och lyssnade. Flickan med svavelstickorna, bland annat …
Hur vågade du det, när du annars var så blyg?
– För då kunde jag använda mig själv. Jag visste hur det kändes att vara ensam. Jag vet inte hur det är att frysa eller att gå barfota ute på natten, men jag förstod att det var mycket värre än att vara ensam och behöva betala vänner för att gå på bio med mig. Att den enda värmen du har är en tändsticka. Jag kunde använda det jag visste och gå in i ett lidande som var mycket, mycket värre än något jag själv hade känt. Mina upplevelser var ju bara småsaker i sammanhanget. Men jag kunde överföra det och ta in det i berättelsen …
För om det var något jag var säker på, så var det att jag var begåvad.
Genom berättelserna fick plötsligt allt det onda ett hem?
– Ja – det var så det var. Plötsligt kunde jag använda den osäkerhet jag kände, ”syndromet” – det fick ett hem.
– Jag kom inte in på Teaterhögskolan, men det satt en man i juryn där, Tore Foss, som berättade om mig för Gisle Strømøy, som kom till Oslo och frågade om jag ville ha rollen som Anne Frank. Och att jag fick göra en sådan roll … Jag visste det kanske inte då, kanske förstod jag det först precis nu, i det här ögonblicket – det var som att komma hem.
Rollerna du spelat – Anne Frank, Nora i Ett dockhem, Elisabeth i Persona, Marianne i Scener ur ett äktenskap, Kristina i Utvandrarna – det är väldigt tungt material …
– Det har inte varit ett medvetet val, men det handlar nog mycket om att de känslorna kan jag förstå. Jag kan hitta ett hem för mina egna känslor i dem. Jag trodde länge själv att jag var komedienn, men sådana roller fick jag liksom aldrig göra. Och Ingmar gjorde sitt för att jag inte skulle göra så mycket sådana saker.
Ja – Ingmar Bergman. Vi måste prata om honom.
1962 spelade Liv Ullmann rollen som Eva i filmen Kort är sommaren, då hon lärde känna den svenska skådespelaren Bibi Andersson. De två utvecklade snabbt en nära vänskap och under inspelningen delade de både rum och alla sina hemligheter. Bland annat talade de mycket om Ingmar Bergman. Andersson hade då redan arbetat med Bergman, Liv hade aldrig träffat honom.
– Jag åkte till Stockholm för att hälsa på Bibi, sommaren efter att vi hade arbetat med filmen tillsammans, och när vi var ute och gick mötte vi Ingmar. Han visste vem jag var, för jag hade gjort några filmer som han hade sett. Och så pratade han med Bibi och plötsligt vände han sig mot mig och sa ”jag vill gärna ha med dig i en film” – vilket självklart var fantastiskt. Jag minns att jag åkte hem och berättade om detta för mina skådespelarvänner, att jag hade träffat Bergman på gatan och skulle göra en film med honom. Men så blev filmen inställd.
Jag har läst att det var för att han blev sjuk, eller?
– Han brukade bli sjuk eller … säga att han var sjuk, om han ville avstyra ett projekt. Bibi trodde inte att han var sjuk. Men han låg på Sophiahemmet och där ville han ha bilder av mig och Bibi hela tiden och han skrev och skrev. En månad efter att projektet blev avstyrt fick jag ett brev om en ny roll och film. Det var Persona.
Jag hade träffat Bergman på gatan och skulle göra en film med honom. Men så blev filmen inställd.
I Persona (1966) följer vi skådespelaren Elisabeth Vogel (Ullmann) som hamnar i en livskris och slutar prata. Tillsammans med en sjuksköterska (Andersson) flyttar hon ut på en ö i ett försök att bli frisk och där blir de två som en. De är i en sådan symbios att de med tiden blir svåra att skilja åt.
– Han hade blivit inspirerad av likheterna han såg mellan Bibi och mig den dagen vi möttes på gatan. Och min roll i Persona var en roll jag egentligen inte passade för. Jag var trots allt bara 25 år då. Men jag tror att Elisabeth Vogel handlade om Ingmar och att han var i en medelålderskris. Han var ju mycket äldre än jag, men av någon anledning skulle jag göra den rollen. Min teori är att han kände igen sig i något hos mig och det varade ett helt liv. Ända tills jag satt där på hans säng när han var på väg bort …
– Så gjorde vi filmen och blev förälskade. Vi pratade aldrig om det förrän precis i slutet av inspelningen, men jag minns att när vi skulle filma scenen med hatten, och jag satt och väntade medan de gjorde klart för att filma, tittade jag upp och då satt han där och såg på mig. Sedan, en av de sista dagarna, precis innan vi var färdiga med att filma, frågade han om jag ville gå en promenad på stranden. Där sa han det märkvärdiga ”jag drömde i natt att du och jag är smärtsamt förbundna”.
Vad menade han med det, tror du?
– Jag vet inte. Jag förstod det inte helt, men ändå var det inga tvivel. Det var väl ett slags frieri.
Vid den här tiden var Liv Ullmann gift med psykiatrikern Hans Jakob ”Jappe” Stang. Ingmar Bergman var också gift.
– Jag minns att jag ringde till Jappe och berättade vad som hade hänt och på sätt och vis förstod han det. Vi hade fem bra år tillsammans och var vänner resten av livet, men vårt äktenskap var redan över.
Sedan blev jag gravid med Ingmar och jag började ångra att jag hade lämnat Jappe.
– Sedan blev jag gravid med Ingmar och jag började ångra att jag hade lämnat Jappe. Ingmar var en man med mycket allvar och 13-åringen tyckte nog att det var lite jobbigt. Så jag åkte hem till Jappe och sa att jag ångrade mig och han ångrade sig också. Hans mamma blev väldigt glad för hon trodde att barnet jag var gravid med var Jappes.
– Men så kom Ingmar. Och här förstår jag fortfarande inte riktigt vad som hände, men han kom till Norge och åkte till Jappe, som var psykiatriker på Gaustad sykehus. De pratade med varandra och sedan kom de hem till mig tillsammans och sa att jag skulle flytta tillbaka till Ingmar. Och jag förstår det fortfarande inte riktigt …
– Jag skrev ett brev till Jappes mamma och sa som det var, och det måste jag säga – att det finaste i mitt liv är alla de fantastiska människor jag har träffat. För hon skriver tillbaka … och hon var gammeldags och hon älskade mig … Hon hade tre söner och Jappe var den äldsta – hon skrev ”glöm aldrig – du är min dotter”. Till den dagen hon dog hade hon en bild av Linn på väggen.
Dottern Linn föddes 1966 och Liv valde att bosätta sig på Roelingen, men efter något år flyttade Liv och lilla Linn ändå ut till Fårö på Gotland ihop med Ingmar Bergman. Huset var väldigt privat, med höga murar och efter fem år ville Liv åka därifrån. Hon berättar att båda visste att det faktum att hon åkte betydde att deras relation var över, så som den var då. De pratade aldrig om det. Men hon berättade att hon ville åka och han visste vad det innebar. Det kapitlet av deras gemensamma liv var över.
De pratade med varandra och sedan kom de hem till mig tillsammans och sa att jag skulle flytta tillbaka till Ingmar.
– Jag hade ju ensam ansvaret för Linn när vi flyttade därifrån. För han var ju ett geni och sådär. Men vi var menade att vara arbetskamrater hela livet och kanske var det det som det innebar att vara smärtsamt förbundna. För ibland hade det varit fint att ha en pappa som tog hand om mitt barn, till och från. Men det förstod han aldrig och jag förebrådde honom aldrig heller. Jag ville inte tala illa om honom med Linn och jag gav henne presenter som jag sa var från honom – men det var inte sådan han var. Han tyckte att det var roligt med mig och min karriär – med undantag för när jag sa nej till att vara med i Fanny och Alexander, något jag verkligen har ångrat, men jag ville visa att jag var självständig. Efter det var vi ovänner i ett helt år och han skrev brev och ringde mig och sa ”du har förbrukat din förstfödslorätt”, och det lät ju väldigt dramatiskt.
Jag hade ju ensam ansvaret för Linn när vi flyttade därifrån. För han var ju ett geni och sådär.
Du har förbrukat din förstfödslorätt?
– Ja och det var väldigt barnsligt. Sånt säger man inte. Och när det kommer från Ingmar Bergman låter det ju ödesdigert. Men efter ett tag blev jag inbjuden att se en screening av Fanny och Alexander, som han skulle ha ensam före premiären, och jag minns att jag grät. Och han … Nej, jag tror inte att han grät. Jag kan gott säga att han grät, men jag tror inte han gjorde det. Men jag grät, för den var ju så fantastisk och hon som spelade rollen som jag var tänkt till var helt otrolig. Men han var arg på mig och hon som har hand om hela Bergman-arkivet i dag har berättat att i hans anteckningar från inspelningen står det skrivet på flera ställen: ”Liv, vad har du gjort mot mig?”
Han saknade dig?
– Kanske inte nödvändigtvis i den rollen, men han saknade mig på inspelningen. Och den sista filmen vi gjorde tillsammans, för jag regisserade även några av hans filmer, var Saraband, som är en uppföljare till Scener ur ett äktenskap. Där är det en scen då min karaktär kommer tillbaka till sin exman, som spelas av Erland Josephson, efter att ha varit skilda i många år, och mannen frågar ”kan du berätta för mig varför du kom tillbaka så plötsligt?” och min karaktär svarar ”jag kände att du ropade på mig”. I samma film var det en scen där jag skulle resa mig från sängen och då skulle jag ha på mig en kroppsstrumpa, för det skulle se ut som om jag var naken. Och när vi skulle filma den scenen sa Ingmar ”ja och så reser du dig upp och du är naken”, och jag svarade ”nej, jag ska inte vara naken. Jag ska ha på mig den här strumpan”. Ingmar svarade ”nej, det har jag inte sagt” och jag svarade ”jo, nu ljuger du”. Och det skulle jag inte sagt, för då lyfte han upp ett helt bord och kastade det mot väggen. Och jag började springa och han sprang efter mig och vi sprang genom korridorerna och jag tänkte ”detta hamnar i tidningarna”. Till slut sprang jag in i sminkrummet och sminket flög och plötsligt – exakt samtidigt – bröt vi ihop av skratt, båda två. Och vi sa ”vad skall vi göra nu? Detta hamnar i tidningarna”. Men till slut måste vi gå tillbaka till de andra och då måste vi låtsas, och vi såg så nedtryckta och allvarliga ut. Och alla tidningar skrev om hur vi hade sprungit efter varandra i korridorerna, även om det bara var dumheter. Men det var det jag tror han saknade i Fanny och Alexander. Vi kunde skratta åt det som alla andra tog på allvar.
Vi kunde skratta åt det som alla andra tog på allvar.
– Och det som var så konstigt med Saraband var att … När jag förstod att han var på väg att gå bort, så hyrde jag ett flygplan för första gången och reste till honom på Fårö. Då var det bara någon sjuksköterska som tog hand om honom. Och på väggen hängde en bild på Erland Josephson, som spelade min man i Saraband, och jag sa som i filmen ”om du undrar varför jag är här – jag kände att du ropade på mig”. Och så satt jag där hos honom en lång stund innan jag åkte. Och så dog han, ett par timmar senare, helt ensam.
Det blir tyst en stund, innan jag kommer på att det är min uppgift som journalist att driva samtalet vidare. Jag tänker på Linn, deras gemensamma dotter.
Linn, liknar hon någon av er?
Liv tänker efter ett tag innan hon svarar med tydlig omsorg i rösten.
– Även om hon står mitt hjärta allra närmast, så pratar jag inte om Linn – det gör hon bäst själv.
Jag hörde att du sa om rollen som Nora i Ett dockhem: ”Jag är som Nora – jag går, men jag kommer tillbaka”. Vad menade du med det?
– Jag har spelat Nora många gånger, både på radio och här hemma i Norge, men när jag gjorde den rollen senast, i USA, så visste jag att hon kom tillbaka, för att barnen var otroligt viktiga för henne. De behövde henne, men de behövde henne inte som den mamma som sa ”jaha” hela tiden och som dansade och gjorde det som förväntades av henne. De behövde en mamma som stod upp för vem hon var och varför hon var. Så hon gick och kanske tog hon en paus, men hon kom alltid tillbaka. Det är den Nora Ibsen har beskrivit – en varm, fin kvinna. Och den Nora, hon kommer alltid tillbaka. Helt säkert.
Har du spelat rollen både före och efter du blev mamma?
– Ja. Bland annat när vi bodde på Roelingen. Jag minns att jag satt där, med det här spädbarnet, och inte hade någon bil och det var inte så trevligt. Då var jag mamma till en liten … För vi flyttade från Roelingen till Fårö och huset som Ingmar hade byggt när Linn var tre år, så hon måste ju ha varit ganska liten. Och en del av den tiden bodde Ingmar också på Roelingen.
Han var ju geniet, så jag kunde inte säga det till så många då – men han var väldigt barnslig.
Var ni lika, på något sätt?
– Ja, kanske egentligen. Vi var väldigt barnsliga, båda två. Han var ju geniet, så jag kunde inte säga det till så många då – men han var väldigt barnslig. Och jag är barnslig och det kan hända att man som kvinna lättare kommer undan med det. Det är så konstigt, för på ytan var vi så olika. Han hade lyckats behålla bilden av geniet. Han var mystisk och de saker han har skrivit … Sådan har jag aldrig varit. Men vi visste bättre. För att vara människa handlar ju först och främst om vad som händer när gardinen går ner och du sitter där ensam.
2009 regisserade Liv Ullman Tennessee Williams Linje lusta, i Sydney, med Cate Blanchett i huvudrollen – ett efterlängtat samarbete för både Ullmann och Blanchett. En dag, strax före premiären, låste det sig för Blanchett under repetitionen en av pjäsens mest krävande scener, något som tog hårt på henne.
– Vi hade en bra, ordlös kommunikation. Hon litade på mig och vågade säga att ”jag får inte till det”. Jag valde att dela en historia om en vän till mig. Vi hade varit nära vänner i 30 år och när han låg dödssjuk, precis på slutet, åkte jag för att besöka honom. På väg in i rummet mötte jag hans fru som berättade att han hade gömt sig under ett lakan. Och jag vet inte riktigt varför han satt så … Kanske ville han täcka över sin skam, skammen över att dö.
– Dagen efter, när vi på nytt skulle repetera den svåra scenen funderade jag på var Cate var, jag såg henne inte. Men så fick jag syn på henne, på sängen – under en filt. Hon gjorde sin monolog och stannade under filten.
Föreställningen blev en kritikersuccé.
Ullman hade från början aldrig någon ambition att regissera. Ändå har hon regisserat några av världens största stjärnor. Cate Blanchett, Jessica Chastain och Colin Farrell i Fröken Julie. Men det började med Sofie 1992.
Så ringde de mig på hotellet och sa att de gillade manuskriptet och frågade om jag ville regissera också.
– Det var oväntat, för jag hade aldrig bett om att få regissera. Jag minns det väldigt väl: Jag var på mitt hotellrum i Danmark och hade precis levererat manuset till Sofie, som var ett manus som jag hade blivit ombedd att skriva och var väldigt rädd för att de inte skulle gilla det. Det var mitt första filmmanuskript. Och så ringde de mig på hotellet och sa att de gillade manuskriptet och frågade om jag ville regissera också. Det var som att få en Oscar – plötsligt kom ett telefonsamtal. Och jag minns att jag ringde Ingmar med en gång: ”Ingmar – tror du att jag kan regissera en film?” Och han svarade med sin lugna röst: ”Ja, du kan regissera.” Så då fick jag regissera den och jag njöt så mycket av det. Och jag älskade alla skådespelarna som var med i filmen, enormt mycket.
Men hur var det att inta regissörsstolen?
– Min fördel var nog att jag var skådespelare, jag visste vad jag skulle säga och inte säga, även som debutant. Men jag minns att Ingmar sa till mig att när skådespelare talar till dig så ska du inte lyssna så mycket, låt bara huvudet fyllas av en rington: ”Bobobobobo”.
Liv gör rösten ljus och illustrerar öronsus.
– Vid första repetitionen försökte jag vara rolig och sa till Erland Josephson och Ghita Nørby som skulle vara med i filmen: ‘vet ni vad Ingmar sa?’ – det blev mycket ‘bobobobobo’ runt bordet från dem. Men det blev en otrolig upplevelse, vi fick en enorm kontakt. Jag brydde mig verkligen om den historien. Jag hade ju lärt känna Elie Wiesel, hört honom tala om Auschwitz. Det var viktigt för mig att berätta historien så bra jag kunde.
För första gången i mitt liv var jag stolt över att vara skådespelare, för hon visade mig vad en skådespelare var.
– Och Karen-Lise Mynster, som spelade huvudrollen … Jag har ju alltid skämts lite över att vara skådespelare. Du vet, 13-åringen … Och min religiösa familj gillade det inte. Men det var en scen med Mynster i Sofie, då hon skulle titta på sina föräldrar och plötsligt förstå vilka de var. När hon såg på dem förstod hon plötsligt så mycket mer – och blev fylld av kärlek. Jag satt där som regissör och tänkte som skådespelare att ”åh, den här scenen hade jag nog kunnat göra bra”, men jag sa inget om hur hon skulle göra, jag sa bara ”varsågod”. Hon gjorde så mycket mer än vad jag hade tänkt. Det var fantastiskt, så levande. För första gången i mitt liv var jag stolt över att vara skådespelare, för hon visade mig vad en skådespelare var. Du får ett manuskript, en regissör, en fotograf, men så kommer den skapande, levande människan – om du är rätt. Jag ska aldrig glömma den känslan. Det var det som krävdes innan jag kunde vara stolt över att vara skådespelare.
1972 kallade Time Magazine Liv Ullmann för ”Hollywood’s new nordic star” – en Hollywoodstjärna, en av de största genom tiderna. Och även om 13-åringen kanske aldrig vill låta henne inse det själv, så kan vi andra se att det finns ingen över henne, ingen vid sidan av – det finns bara en Liv Ullmann.
Foto: Jørgen Gomnæs
Hår & makeup: Janne Skarpeid Hermansen
