Nadia Kandil släpper debutroman om att bli dumpad: "Skrivandet blev viktigt i sorgen"
”Jag kände att han såg mig, men han var redan borta. När hände det? När slutade kärleken? Hur tar jag mig igenom det här?”
Det är oktober 2024 och Nadia Kandil läser med spröd röst ur sina dagboksanteckningar i podden Det skaver, som hon har med Cassandra Klatzkow och Elsa Ekman. För några dagar sedan gjorde hennes sambo slut.
Nu, mindre än ett år senare, kommer boken Han kom hem och sa det är slut (Norstedts). Den handlar om ett uppbrott, men trots att det finns likheter mellan Nadia Kandil och hennes huvudperson är boken (nästan) helt och hållet fiktion.
– Nikki, huvudpersonen i boken, blir också lämnad. Och det är en chock för henne. Det har hon och jag gemensamt. Men sen … gör hon lite andra grejer.
Nadia Kandil skrattar, men kommer snabbt tillbaka till ett allvar.
– När man är vuxen och går igenom jobbiga grejer, då finns det väldigt mycket förväntningar på en person som är typ … sönder, säger hon och rösten brister lite när hon fortsätter.
– Allt från rutiner till vad man ska göra och inte göra, hur man bör vara som ex, hur man bör bete sig. Världen slutar ju inte snurra för att jag har blivit dumpad, men … finns det plats att breda ut sig i sorgen? Det kändes som att jag kunde göra det genom Nikki. Som kvinna får du inte ta den platsen som Nikki tar sig.
FAKTA
Namn: Nadia Kandil.
Ålder: 36 år.
Yrke: Författare, influencer, poddare.
Bor: Hornstull.
Familj: Min flock.
Följ: @nadiakandil.
Skrivandet hjälpte i uppbrottet
Skrivandet blev en viktig del av sorgeprocessen, först i dagboksform för att sätta ord på känslorna och snart formades sidorna hon skrev till en roman. Detta när hon egentligen skulle färdigställa det manus som skulle bli hennes första bok, som hon redan hade kontrakt för – men berättelsen om Nikki tog över.
– Skrivandet betydde jättemycket. Det var som att jag fick ett syfte. Det var en tid när allt smakade wellpapp, allt såg grått ut och jag sket i allt. Det enda jag egentligen brydde mig om var min sorg och då var det som att … Varje dag gjorde Nikki något som jag inte kunde göra, eller inte kunde med att göra. Det var renande.
Nikki är inte duktig. Hon gör inte som man ska. Hon har fullt fokus på sina egna känslor och det är – även enligt Nadia själv – svårt att inte störa sig på henne emellanåt.
– Man känner ju: ”Kom igen, skärp dig!” Nikki är inte sympatisk och hon är så extremt privilegierad att hon inte behöver vara sympatisk. Men kvinnor och tjejer är så jävla respektfulla och tillmötesgående, vi krattar överallt – jag tycker att vi kan unna oss att vara lite mer som Nikki.
Se mer från ELLE
Jag tar inte mig själv på så jättestort allvar"
Nadia KandilNadia Kandil skriver öppet om alla känslor och även om hon inte är Nikki är upplevelsen av att bli lämnad universell – och på samma sätt som när hon delar med sig av svåra saker i podden är berättelsen ärlig, rå och närgången.
– Jag tror att jag har en sida av mig som inte tar mig själv på så jättestort allvar. För jag känner ofta ”om jag känner det här så känner tio miljoner andra det här också”. Det spelar ingen roll, det är inte så farligt.
Hon beskriver Det skavers lyssnare som ett tryggt kvinnorum. Och kvinnorummet är något hon återkommer till. Det är där hon har lärt sig att dela, prata och lyssna. Kvinnorummet är även ett tydligt tema i boken, där Nikkis närmaste vänner tar hand om henne på ett sätt som bara riktigt nära vänner kan ta hand om varandra, utan att behöva ställa frågor eller krav.
– Det fanns kvinnor i mitt liv som höll mig flytande, säger hon och konstaterar i nästa andetag att de kvinnliga rummen ofta inte riktigt tas på allvar.
– Det rummet, som Nikki och jag delar, där det finns kvinnor som bara gör … Det är det viktigaste rummet i världen för mig. Det som började med sleepovers när man var 10-11, sen sminkade vi varandra och även om det rör sig runt ytliga grejer i tonåren så formar det oss. Vår känslomässiga intelligens byggs där. Vår intuition för varandra och hur vi ska stötta varandra. Allt börjar i de rummen.
Nadia Kandil känner sig lyckligt lottad som fortfarande har sådana rum, där vännerna är precis så där nära att de alltid vet hur de ska hjälpa varandra om någon har det svårt. Så nära att de nästan sitter ihop.
– När man blir vuxen ska man bli självständig och sen ska man in i en tvåsamhet och den är normen. Men jag är inte så intresserad av tvåsamhet egentligen, jag är intresserad av kollektivet och flocken. Jag tycker inte att det pratas tillräckligt mycket om hur viktigt det är.
"Drivkraften var att vara duktig"
Nadia Kandil växte upp i Biskopsgården i Göteborg. Efter gymnasiet tog hon en kandidatexamen i internationella relationer på Göteborgs Universitet – med målet att jobba på FN. Efter det läste hon journalistik på JMG, fick en praktikplats på Damernas Värld, hoppade av utbildningen och började jobba inom modebranschen. Sedan dess har hon arbetat som stylist, kreativ konsult för olika varumärken, influencer och poddare. Hon inspirerar dagligen sina drygt 40 000 följare på Instagram och varje vecka sina lyssnare i Det skaver-podden och i nya bokklubbspodden Klubben.
– När jag började min karriär var drivkraften att vara duktig, prestera, vara ambitiös och bli bäst på det jag gör. Det var så viktigt. Nu har jag gått i terapi, haha. Nu är min drivkraft pengar, helt ärligt. Jag är dyr i drift och man måste jobba. Men jag drivs också mer av nyfikenhet nu och det är nice.
Hon lägger till att det är privilegierat att kunna säga så, att hon kan ”drivas av nyfikenhet” och vara ”fri i sin kreativa skrivarprocess”.
– Det är en lyx. Det är för att jag har pengar.
Om tio år är jag soccer mom
Nadia KandilDet är också en lyx att kunna säga att hon är noga med att inte jobba för mycket och därför har egentid inbokad i kalendern.
– Mina syskon brukar reta mig och säga att jag är slav för mitt känsloliv. ”Åh nej, var du tvungen att jobba två dagar den här veckan? Hur ska du klara det, gumman?” Jag är uppvuxen i Biskopsgården med en ensamstående mamma, jag kommer inte från varken kontakter eller pengar. Så jag kan njuta av att breda ut mig lite i det. Att vara så här ”nej, det blir för mycket för mig, jag pallar inte”. För jag vet att jag bara kan vara så här för att jag är så extremt lyckligt lottad.
Vad gör du om tio år, om du får drömma fritt?
– Då jobbar inte jag. Då har jag barn och är typ heltidsmamma. Hundra procent. Då är jag en soccer mom eller nånting.
Skriver lite böcker?
– Ja. På sin höjd.