Jack, en av Hans Geddas två Jack Russels, är sjuk. De har promenerat i skogen som växer nästan ända fram till husknuten och älvorna dansar sin morgondans på sjön Båven, några mil öster om hembygden Flen. Det är inte första gången något händer Jack. En gång blev han nästan dödad av en grävling, en annan föll han i vintersjön och räddades i sista stund av Hans dotter Jenny i huset intill. Att leva nära naturen är att leva nära både livet och döden, i vardagen och i konsten.

Hans Gedda har hunnit fylla 80, men är fortfarande fylld av inspiration och energi. ”Jag lever i nuet, med mina hundar och min katt.”
Foto: Fanny RådvikDet är under sina långa skogspromenader som Hans hittar många av sakerna som letar sig in i hans stilleben, plåtade med storformatskamera, duk över huvudet, utanför snickarboden vid vattenbrynet. Porträtt blir det inte många längre, men kanske handlar motiven fortfarande om samma sak. Liv. Död. Själ.
– Det kan vara till synes döda ting som jag kan få liv i igen. Genom att föra in andra saker i bilden blir de plötsligt levande. Därför är det så spännande. Jag leker Gud, säger Hans och skrattar.

Clownen på väggen i köket, som ligger längst ner i huset, är en gammal cirkusaffisch från 50-talet. ”När jag var liten var ladorna ute på landet fullklistrade med sådana”. På väggen en Lilla My-teckning av Tove Jansson, som Hans porträtterat. Porslinsskåpet är specialdesignat av Lars Fahlsten, mönstret går igen i golvets klinker. ”Det är ett mysigt kök, det är trevligt att laga mat här.”
Foto: Fanny RådvikDet gör han ofta under vårt samtal. Hans är otålig och spontan – det är ingen slump att han i sin ungdom höll på att bli hundrameterslöpare i stället för fotograf – och han hanterar det svarta huset, byggt 1990, med samma säkra blick som han hanterar kameran.


Den prisbelönta villan i tre våningar vid sjön Båven i Södermanland, ritad av arkitekten och vännen Lars Fahlsten.
Foto: Fanny RådvikKika in i prisbelönta villan
Karriären tog honom från Flen via Eskilstuna till zeitgeistens Paris och New York innan han slutligen landade i Stockholm och takateljén på Götgatan, tidigare befolkad av konstnärerna Bror Hjorth och Endre Nemes. När han fick chansen att stycka av sin mosters tomt vid sjön ritade han det svarta huset tillsammans med vännen och arkitekten Lars Fahlsten.
– Vi ville göra ett ateljéliknande hus, öppet. Det finns inga garderober, det enda som finns är ett stort skåp som Lasse ritade direkt till det här huset. Där har jag mina konstböcker och stillebensgrejer. På övervåningen finns runda fönster på fram- och baksida, och skåpets cirkel är i samma skala som fönstren, säger Hans.

Kylskåp, Smeg. Vattenkokare, Stelton. Inspirationen bakom den kreativa upphängningen av husgeråd kommer från Hans resor i Frankrike.
Foto: Fanny RådvikPå andra sidan det stora, öppna rummet på mellanplanet finns den enda stängda förvaringen, prydd av en stor spegel, även den i samma skala, som förstorar och ger rummet nya dimensioner. Från början var huset sommarateljé och mycket spartanskt inrett.
– När jag flyttade hit för 15–16 år sedan tog jag med mig möblerna från Götgatan. Jag placerade ut dem ungefär som när jag gör ett stilleben, spontant. Jag har så jävla säker blick, det underlättar. Och så lever jag ensam. Hade jag levt med en tjej hade jag fått ta hänsyn, tjejer ska alltid ha sovrum och garderober, nu gör jag allt efter eget huvud, säger Hans.


Som 12-åring fick Hans sin första kamera av sin pappa och med sin andra filmrulle vann han en Sverigetävling. ”Jag har behållit min stil, så fyrkantig är jag. Fokuserad måste man vara och förberedd. Då hänger det på att man har en säker blick. Att man registrerar saker snabbt, och så pang på.” Soffa, Kaare Klint. Svartvita stolen och skåpet är specialgjorda av Lars Fahlsten, cirkeln en pendang till övervåningens fönster. Fåtölj, Bird av Harry Bertoia. Gult konstverk av Hans.
Foto: Fanny Rådvik– Sen är det arbetet. Det skiner igenom hela huset. Det är därför folk kommer hit och säger ”det är ju magiskt här”. Jag känner att det är en speciell, gudabenådad plats, med Båven och naturen alldeles inpå. Det är nästan religiöst.

Porträttet av Hans gamla New York-kompis Andy Warhol kom till nästan i farten när de sprang på varandra på ett galleri i Stockholm. Chaiselongue LC4 av Le Corbusier, Pierre Jeanneret och Charlotte Perriand för Cassina, fyndad i grannbyn. Skrivbordet, från en loppis på Södermalm, sägs ha tillhört Bibi Andersson. Strindberg på väggen är lite av en husgud. Precis som Hans såg han omen och symboler överallt. ”Spelkort har jag ofta med i mina stilleben. De måste innehålla en gåtfullhet, annars är de bara en snygg illustration.” På väggen finns även påven. ”Jag målade honom när han sitter på en Gustavsbergstoalettstol. Titeln är Påven spolar kvinnliga präster.”
Foto: Fanny RådvikDe första skisserna till det prisbelönta huset kom till på Operabaren.
– Det var mitt vardagsrum. Där träffade jag många av dem jag har porträtterat. Lasse Forsell och Wilhelm Moberg – honom var jag ute och festade med en hel kväll. Vi gick till Gyllene freden, sen ville han dansa på en nattklubb, gamlingen, säger han och skrockar.

Klassiska arbetsbordet Leonardo (efter da Vinci), av Achille Castiglioni för Cassina. Stol, LC7, av Charlotte Perriand för Cassina. Spegeln, i samma dimension som husets runda fönster, på hemmets enda garderob. ”Den gör att det här rummet blir större, speglar är magiska”, säger Hans.
Foto: Fanny RådvikSå är det att prata med Hans, anekdoterna sträcker sig genom tid och rum. Bilderna har skrivit historia: Det första porträttet av Nelson Mandela efter fängelset. Det sista av Olof Palme före mordet. De svartvita bilderna återspeglas i husets och inredningens svartvita grund. Numera är konsten färgstarkare, och det är inte bara stilleben utan teckningar och skulpturer. Tillsammans med djuren håller verken honom sällskap, där de står eller hänger bland designklassiker och loppisfynd.

På skrivbordet Aristide Maillols anti-krigsstaty The river. Bredvid ett porträtt av Georg Gedda, Gustaf III:s favoritofficer, som överlevde den ödesdigra balen utklädd till kvinna. Strindbergs dagböcker är en återkommande källa till inspiration, dödskallen en påminnelse om livets förgänglighet. ”Många av mina bilder handlar om liv och död. Det blir så påtagligt som porträttfotograf; livet är så jävla kort. När jag tittar i mina album så är de döda nästan allihop”, säger Hans. I bakgrunden en byst av Albert Engström.
Foto: Fanny Rådvik– Jag är van vid att vara ensam. Jag har inte så många gäster. Jag är en rätt skygg person, har alltid varit. Det är kanske därför jag har skarpare blick för människor. Vad var det Edith Södergran skrev? ”Livets tre stora gåvor: fattigdom, ensamhet, lidande skattar endast den vise till deras egentliga höga värde.”


Hans Gedda tog första porträttet av Nelson Mandela efter frigivningen, med utrikesminister Sten Andersson som assisten. Nu hänger Sign of freedom ovanför soffan av Javier Mariscal. På sidobordet en byst av Beethoven. Golvlampa, Berenice av Alberto Meda för Luceplan. I taket en Tiffanylampa, där cirklarna återkommer. På bordet Hans skisser. ”Jag gör snabba skisser från tv:n, om jag ser någon jag gillar. Den senaste var Frank Sinatra.”
Foto: Fanny Rådvik