Titta in i prisbelönta villan – inredd som ett stilleben
Jack, en av Hans Geddas två Jack Russels, är sjuk. De har promenerat i skogen som växer nästan ända fram till husknuten och älvorna dansar sin morgondans på sjön Båven, några mil öster om hembygden Flen. Det är inte första gången något händer Jack. En gång blev han nästan dödad av en grävling, en annan föll han i vintersjön och räddades i sista stund av Hans dotter Jenny i huset intill. Att leva nära naturen är att leva nära både livet och döden, i vardagen och i konsten.
Det är under sina långa skogspromenader som Hans hittar många av sakerna som letar sig in i hans stilleben, plåtade med storformatskamera, duk över huvudet, utanför snickarboden vid vattenbrynet. Porträtt blir det inte många längre, men kanske handlar motiven fortfarande om samma sak. Liv. Död. Själ.
– Det kan vara till synes döda ting som jag kan få liv i igen. Genom att föra in andra saker i bilden blir de plötsligt levande. Därför är det så spännande. Jag leker Gud, säger Hans och skrattar.
Det gör han ofta under vårt samtal. Hans är otålig och spontan – det är ingen slump att han i sin ungdom höll på att bli hundrameterslöpare i stället för fotograf – och han hanterar det svarta huset, byggt 1990, med samma säkra blick som han hanterar kameran.
Kika in i prisbelönta villan
Karriären tog honom från Flen via Eskilstuna till zeitgeistens Paris och New York innan han slutligen landade i Stockholm och takateljén på Götgatan, tidigare befolkad av konstnärerna Bror Hjorth och Endre Nemes. När han fick chansen att stycka av sin mosters tomt vid sjön ritade han det svarta huset tillsammans med vännen och arkitekten Lars Fahlsten.
– Vi ville göra ett ateljéliknande hus, öppet. Det finns inga garderober, det enda som finns är ett stort skåp som Lasse ritade direkt till det här huset. Där har jag mina konstböcker och stillebensgrejer. På övervåningen finns runda fönster på fram- och baksida, och skåpets cirkel är i samma skala som fönstren, säger Hans.
På andra sidan det stora, öppna rummet på mellanplanet finns den enda stängda förvaringen, prydd av en stor spegel, även den i samma skala, som förstorar och ger rummet nya dimensioner. Från början var huset sommarateljé och mycket spartanskt inrett.
– När jag flyttade hit för 15–16 år sedan tog jag med mig möblerna från Götgatan. Jag placerade ut dem ungefär som när jag gör ett stilleben, spontant. Jag har så jävla säker blick, det underlättar. Och så lever jag ensam. Hade jag levt med en tjej hade jag fått ta hänsyn, tjejer ska alltid ha sovrum och garderober, nu gör jag allt efter eget huvud, säger Hans.
– Sen är det arbetet. Det skiner igenom hela huset. Det är därför folk kommer hit och säger ”det är ju magiskt här”. Jag känner att det är en speciell, gudabenådad plats, med Båven och naturen alldeles inpå. Det är nästan religiöst.
De första skisserna till det prisbelönta huset kom till på Operabaren.
– Det var mitt vardagsrum. Där träffade jag många av dem jag har porträtterat. Lasse Forsell och Wilhelm Moberg – honom var jag ute och festade med en hel kväll. Vi gick till Gyllene freden, sen ville han dansa på en nattklubb, gamlingen, säger han och skrockar.
Så är det att prata med Hans, anekdoterna sträcker sig genom tid och rum. Bilderna har skrivit historia: Det första porträttet av Nelson Mandela efter fängelset. Det sista av Olof Palme före mordet. De svartvita bilderna återspeglas i husets och inredningens svartvita grund. Numera är konsten färgstarkare, och det är inte bara stilleben utan teckningar och skulpturer. Tillsammans med djuren håller verken honom sällskap, där de står eller hänger bland designklassiker och loppisfynd.
– Jag är van vid att vara ensam. Jag har inte så många gäster. Jag är en rätt skygg person, har alltid varit. Det är kanske därför jag har skarpare blick för människor. Vad var det Edith Södergran skrev? ”Livets tre stora gåvor: fattigdom, ensamhet, lidande skattar endast den vise till deras egentliga höga värde.”
