Happy Jankell om den mörka perioden som inspirerade boken: ”Gick på utredningar”

Happy Jankell bok Livlina

Foto: Paulina Torbjörnsen
Hälsoångest är en stor del av Happy Jankells liv. Därför är just det temat i hennes självbiografiskt inspirerade romandebut Livlina. För ELLE berättar hon om den mörka perioden som inspirerade hennes bok.
18 februari, 2021

It takes one to know one. Det amerikanska citatet har bott i mitt huvud sedan jag läste de första 175 sidorna av Livlina. Happy Jankells bokdebut som släpps i mars. En roman med självbiografiska inslag. Huvudpersonen Liv är hypokondriker. Hon lider av hälsoångest, för att vara korrekt. Hon, Happy och jag är uppenbarligen medlemmar i samma klubb.

Som den av mina vänner som alltid har en necessär med piller till hands och aldrig skulle komma på tanken att glömma solskydd känner jag mig minst sagt träffad av boken. Jag både skäms och fnissar för att det är som att vissa av sidorna vrålar ”busted” till mig. Jag säger sanningen till Happy.

– Är det så? Vad hemskt. Men också lite kul, utbrister hon och fortsätter:

– När jag skrivit Livlina har det varit viktigt för mig att det ska finnas igenkänningsfaktorer. Känner man inte igen sig själv har man förmodligen en kompis i gänget som är mer rädd av sig. Jag tror att alla människor har mer eller mindre dödsrädsla. Jag tror att det är primitivt. För det är det enda vi vet om livet – att det ska ta slut.

Så mycket är fiktion i Happy Jankells bok Livlina

Ungefär hälften av bokens innehåll är sant och resten fiktion är svaret på hur mycket av en självbiografi Livlina är. Vissa scener är direkt kopierade från Happys eget liv. Som inledningen då Liv sitter hos sin husläkare och pratar om att hon är rädd för huvudvärk och lyckas få mer Oxascand utskrivet.

”Används vid oro, ångest, rastlöshet samt sömnsvårigheter vid nervösa besvär”, står det på FASS.

– Liv är den jag är rädd att jag skulle kunna blivit. Om mina rädslor hade begränsat mig ännu mer. Hon är en uppvriden version av mig själv. Besöket hos läkaren är ett direktutdrag från min dagbok under 2018.

Happy Jankell porträtt boksläpp Livlina

Happy Jankell romandebuterar med boken Livlina.

Foto: Paulina Torbjörnsen

Livlina började som dagboksanteckningar under den där mörka perioden för nästan tre år sedan nu. En form av självterapi som inte alls var tänkt att bli en bok från början. Efter en inspelning i Budapest tog det stopp. Happy Jankell fick så extrema problem med huvudvärk att hon tvingades hoppa av sin nästa roll i en tv-inspelning.

– Nu i efterhand kan jag se att jag, utan att ha fått en diagnos satt, var utbränd. Veckan innan inspelningsstarten av den nya tv-serien kom jag inte upp ur sängen. Plötsligt hade jag tre månader framför mig där jag inte hade något jobb och jag började gå på utredningar för huvudvärken, säger hon och fortsätter:

– Jag visste att jag behövde vila. Men att vara utmattad handlar ju inte om att varje dag ligga inne i ett mörkt rum och lyssna på havsvågor. På mina bättre dagar började jag skriva på Livlina.

Berättade om de mörka dagboksanteckningarna i radio

I en radiointervju med P4 extra om psykisk ohälsa berättade Happy om dagboksanteckningarna – och att de var skrivna i romanform.

– När jag kom ut från Sveriges Radio hade jag ett mejl i inkorgen från min numera förläggare.

Det blir tydligt att Happy gillar att själv styra historierna. Så mycket att hon i sitt skådespeleri blir frustrerad över hur mycket, eller snarare lite, hon kan påverka manus. Som den gången hon frågade om hon fick ändra ett ord under uppsättningen av Strindbergs Pelikanen.

– Den kända kulturregissören Richard Turpin kollade på mig som att jag var pesten. Som att jag var dum i huvudet. Jag var tio år yngre än alla andra i ensemblen och det blev helt tyst.

Fördelen med att romandebutera med en självbiografiskt inspirerad bok är att man får bestämma betydligt mer själv.

Att vara utmattad handlar ju inte om att varje dag ligga inne i ett mörkt rum och lyssna på havsvågor.

I Livlina finns vissa stycken där jag själv känner mig extra träffad. De kan bara vara skrivna av någon som vet hur det är, tänker jag när jag läser. Som det om sommaren.

”I drömmen om den svenska sommaren glöms baksidorna bort. Getingsticken, TBE-fallen, drunkningsolyckorna och hudcancern hamnar i skuggan av jordgubbar, simborgarmärken och osande barbequekvällar”.

Har du gått runt och tänkt såhär?

– Jag har borrelia varje sommar, om vi säger så, säger Happy och fortsätter:

– Det där är 100 procent mina egna tankar. Jag är livrädd för getingar. När jag gick i åttan svimmade jag på en friluftsdag för att det var en geting som jagade mig och jag blev så rädd att jag tuppade av. Jag har extrem getingfobi. Så pass att jag under flera år vägrade att sitta ute. Jag träffade inte kompisar om de skulle ses i en park.

Har du någon gång blivit stycken av en geting?

– Aldrig. Men jag säger till alla att jag är allergisk. För jag tycker det är så genant att jag beter mig som ett litet skrikande barn. Och så stör jag mig på att folk ska tycka att beteendet är tjejigt. Nu kan jag bjuda på det. Men det kunde jag inte när jag var 19 och ville vara cool, tuff och manlig.

Happy Jankell första bok Livlina

Happy Jankell har hälsoångest precis som Liv, huvudpersonen i Livlina.

Foto: Paulina Torbjörnsen

Vi konstaterar att hudcancer är något vi båda funderat över under sommaren. Även att vi båda lätt bränner oss i solen och har röda pigment. Plötsligt är det Happy som intervjuar mig.

Jag måste fråga, har du liksom 50? Utbrister hon. Lägg märke till att ordet spf inte behöver uttalas här.

Ja, alltid! Jag önskar att det fanns 100, svarar jag.

Jag ska bespara er den följande diskussionen om solarium. Den korta versionen är att vi båda gjort det, ångrar det och försöker att inte tänka på eventuella framtida konsekvenser av det.

Grab-and-go-väskan till akuten

Bokens huvudperson Liv har en så kallad grab-and-go-väska. Alltså en väska som är packad ifall hon skulle behöva åka till akuten. Den innehåller till och med en sovmask, eftersom lamporna på sjukhus är så starka. Där skiljer jag mig från Liv. Det känns tröstande. Jag erkänner dock att jag har en necessär som alltid är packad inför eventuella resor inom landet - och utomlands. Man vill ju inte behöva köpa en kartong med tabletter och inte veta vad de innehåller.

Har din grab-and-go-väska existerat?

Den existerar till hundra procent! Men i boken är den förhöjd. Jag åker inte så ofta till akuten men däremot tänker jag väldigt ofta att jag ska göra det. Min väska är inte alltid packad men när jag har en stegrande panikångestattack eller känner oro packar jag den alltid. Det är en blå konken. Bara vetskapen om att den är packad gör mig lugnare och får mig att kunna stanna upp för att känna efter om det faktiskt är så att jag behöver åka.

I boken får Liv sminkborttagning i ögat och måste säkerställa att näthinnan inte tagit skada. Jag har själv ofta funderat över varför det på flaskor till både sminkborttagning och schampo står att det inte får hamna i ögonen. Hur kan det vara så med saker som ska rinna förbi mitt öga? Jag misstänker att jag kommer få medhåll av Happy här. Det får jag. Jag fnissar lite åt att hon vid det här laget fyller i mina meningar.

– Också att man ju undrar hur seriöst det är? När man var liten och ens förälder duschade ens hår var det så viktigt att man skulle akta sig för schampot och böja huvudet bakåt. Så rann det alltid i ögat ändå och sved. Det är som att det är det farligaste som kan hända i livet.

Jag åker inte så ofta till akuten men däremot tänker jag väldigt ofta att jag ska göra det.

Happy Jankell har berättat om sin hälsoångest tidigare

Det här är inte första gången Happy Jankell berättar om sin hälsoångest. Redan tidigt 2019 publicerade Aftonbladet en intervju med citatrubriken Happy Jankell: ”Jag ringer vårdguiden fem gånger per dag”. Då berättade Happy att hon var inne i en period där hon trodde att hon hade en ansiktsförlamning.

– Jag kommer ihåg min ansiktsförlamingsperiod. Jag har extremt mycket videos på mig själv på telefonen där jag gör grimaser.

För att kolla så att allt fortfarande fungerar?

– Ja. Jag rynkar till exempel pannan. Jag får alltid ångest när jag ser något av de här videoklippen för att jag tycker så synd om mig själv. Jag har väldigt mycket distans till min hypokondri och hälsoångest. När jag mår bra kan jag inte riktigt relatera till tjejen jag ser i min mobil.

I samma intervju satte du upp ett mål till dig själv. Din hypokondri skulle minska med 20 procent under året. Hur har det gått?

– Jag måste säga att jag lyckats. Sedan huvudvärken slog till 2018 har jag blivit tvingad att ta det mycket lugnare. Det leder till minskad stress. Och minskad oro.

Happy Jankell i ELLE

Boken Livlina släpps i mars.

Foto: Paulina Torbjörnsen

Du har tidigare berättat att du varit rädd för pistoler och dörrar. Varför?

– Min hälsoångest grundar sig i dödsångest. Det är därför jag är rädd för getingar till exempel. Rädslan för pistoler säger väl sig självt då. I boken finns en sekvens då en man visar upp sin hand som en pistol och säger pang. Det har jag själv varit med om när jag var liten och är ett skräckminne jag har. Ibland gör jag ju scener med vapen i på jobbet. Det är väldigt jobbigt för mig att spela in. Rädslan för dörrar handlar om kontroll. Jag är inte rädd för en rektangulär träplatta med ett handtag på. Det är ju vad som finns på andra sidan. De personer jag bott med i mitt liv vet att de aldrig får plinga på dörren. De får sms:a och säga att de är hemma om fem minuter.

Tror du att det har att göra med att du vuxit upp med två personer som också är offentliga?

– Min hobbyanalys är att det snarare handlar om att min pappa ofta brukade komma förbi oanmäld när jag var liten. Och han kunde vara i alla möjliga tillstånd och inte i sitt bästa skick. Mamma pratade mycket om dörren, vilket jag minns. Att det kunde plinga på mitt i natten, att man skulle kolla så att dörren var låst och att man skulle vara tyst och inte gå förbi nära dörren.

Hur har corona-året varit för dig med tanke på att du både har hälsoångest och dödsångest?

– I början var jag jätterädd. Alltså långt innan det ens fått stor spridning i Sverige. När man bara pratade om det som ”det där viruset i Kina”. Sedan såg jag en intervju med en spansk läkare som pratade till unga människor. Han sa att vi nu måste kämpa för de som har det svårt på riktigt. De som på riktigt kan dö av det här. Som på riktigt är i riskgrupper. Han tittade rakt in i kameran. Det träffade mig. Jag hade ju gått och tänkt att jag förmodligen är i en riskgrupp, att jag kanske har diabetes eller någon annan underliggande sjukdom. Jag blev livrädd eftersom jag feströkte i tonåren. Men tillslut orkade jag inte vara rädd längre.

Vad har du för tips till den som lever med en person som har ångest?

– Om jag tittar på min egen pojkvän förstår jag att det kan vara väldigt jobbigt att leva med någon som har så mycket ångest. Därför tror jag att det är bra att vara medveten om att man som partner nästan kan bli medberoende. Det är också viktigt att veta att det är okej att själv må dåligt över sin sambos ångest. Jag tror också att det är en bra idé att välja specifika tider då man på ett lugnt sätt pratar om ångesten och bådas känslor kring den.

Happy Jankells bok Livlina släpps mars 2021

Ett av Happys tips för den som lever med en person som har ångest är att boka en tid med varandra för att prata om situationen i lugn och ro.

Foto: Paulina Torbjörnsen

I boken tar du upp Metoo i en konversation mellan två karaktärer. Du skriver ”Orkar inte nämna hur sjukt det är att det krävdes en revolution för att vanliga snubbar ska fatta var rimliga gränser går”. Berätta om den meningen!

– Metoo gjorde att problem som funnits länge uppmärksammades på ett stort och revolutionernande sätt. Det är extremt många kvinnor som genom historiens gång försökt sätta ner foten och säga nej men som inte blivit lyssnade på. Ett enskilt nej måste få väga lika tungt som ett kollektivt nej. Men när det blev så stort var det plötligt trendigt för killar att förstå. Det blev coolt att vara en medveten man och jag ville skämta om det. Men med det sagt så var Metoo fantastiskt.

Har du som kvinna i skådisbranschen märkt skillnad innan och efter Metoo?

– Ja. Jag har sett jättepositiva effekter av Metoo. Under uppstartsmöten på en teaterrepetition är det första man nämner att ”denna person är den ni pratar med om någon på något sätt skulle känna sig sexuellt trakasserad eller utnyttjad på något sätt”. När man ska spela in en scen som är fysisk har jag märkt att det är stor skillnad på hur regissörer hanterar det. Som att säga att alla i teamet som inte behöver vara i rummet ska gå ut. Man försöker avskärma och får mycket fler frågor om det känns okej och bra. Diskriminering i alla former känns förlegat.

Läs mer:

Happy Jankell släpper sin första bok

Happy Jankell: ”Jag vill spela teater på Dramaten”