ELLE möter Hamlet-aktuella Gizem Kling Erdogan: "Man vill ju se hela Ofelia"
Ofelia? Den absolut t-r-å-k-i-g-a-s-t-e Shakespeare-kvinnan av dem alla?”. Meningen är Gizem Kling Erdogans egna, och den i princip första hon yttrar när hon över ett telefonsamtal får frågan om hon vill spela rollen i Dramatens uppsättning av Hamlet. Gizem studerade klassikern under sina år på Scenskolan i Malmö och hon minns fortfarande hur Ofelia i originaltexten porträtteras likt en projektionsyta för Hamlet. En ung kvinna som blir kontrollerad, tystad, objektifierad, galen och utraderad, men som utan repliker eller psykologiska motiveringar mest blir en gåta.
– Så min spontana reaktion var … Är hon verkligen särskilt spännande, den här Ofelia? säger Gizem, samtidigt som hon stänger dörren till sin loge. Hon slår sig ner på rummets mjuka soffa, strax nedanför två fyrkantiga speglar med teatervärldens klassiska vertikala lamprader på varsin sida. Utanför logen är det tyst, det är tidig morgon på Dramatens scen Elverket på Östermalm, där Hamlet hade omsusad premiär den 27:e september.
Man vill ju se hela Ofelia, att hon får tala och agera utifrån egen erfarenhet, precis som Hamlet
Gizem Kling ErdoganRollen som Ofelia
I det där telefonsamtalet där Gizem ställer sig tveksam till sintilltänkta roll, ger sig samtalets uppringare –Mattias Andersson, pjäsens regissör tillika Dramatens teaterchef – inte i första taget. Han menar att texten bearbetats. Kan hon tänka sig att i alla fall bara läsa igenom manus? Absolut.
– Ofelia hade tillskrivits det jag saknat. En röst, en bakgrundshistoria, existentiella dilemman. Man vill ju se hela Ofelia, att hon får tala och agera utifrån egen erfarenhet, precis som Hamlet. En Ofelia som är fysisk, grotesk, ful, arg, oförutsägbar. En vilsen själ som är omgiven av en förljugen vuxenvärld som sitter på all makt men ändå inte verkar ta någonting på allvar. Nu är hon människa och en sådan roll tackar jag gärna ja till.
Sagt och gjort, Gizem intar under hösten och vintern rollen som Ofelia. Mittemot henne på scen, som Hamlet, står Gustav Lindh.
Friat till fästmannen Göran
Sju år har passerat sedan Gizem senast stod på en teaterscen och vid de första Hamlet-repetitionerna var benen minst sagt darriga, medger hon. Förutom att nu kväll efter kväll möta publiken är det mer i Gizems dagliga ritual som på kort tid förändrats – som att hon, när hon ska iklä sig sin roll rent fysiskt, också behöver plocka av ett smycke. Mer specifikt en guldring. En förlovningsring.
– Jag friade i somras!
Gizem sträcker fram vänster hand. Ringen, med en ingraverad fläta, påminner om de ringar hon minns från barndomens fester i Turkiet om somrarna när familjen gästade bröllop hos släkt och vänner. Hon ville att hon och Göran, hennes partner, skulle dela samma dekorativa design.
– Jag tänkte att smycket kunde få bära en del av mig.
Till och från har Gizem de senaste tre åren burit med sig en av pojkvännens ringar i sin plånbok för att kunna ta fram en förlovningsring i rätt storlek.
– Och när jag var i Turkiet i somras involverade jag min mamma i det här, och hon blev alldeles överpeppad. Varje morgon väckte hon mig skittidigt för att kunna smyga ut ensamma och leta efter rätt ring. Varje smyckesaffär vi gick till rynkade på näsan och sa att de inte sålt en sådan ring sedan 1982, skrattar Gizem.
– Men en dag har mamma fått nys om en liten guldsmedsbutik. Jag förklarar för tusende gången vad jag är ute efter och guldsmeden går iväg, man hör hur han gräver runt längst in i lagret, och när han kommer tillbaka blåser han på riktigt bort damm från sina händer – och där är de.
Några veckor senare friar Gizem på Öland, under en vandring vid naturreservatet Alvaret.
– Jag var så sjukt nervös. Inte över vilket svar jag skulle få, utan över vad jag skulle säga. Hur frågar man något sådant? Det är ju lite krystat, eller?! Jag blir generad bara av att prata om det. Men det var otroligt romantiskt, det var en så vacker dag.
Jag har alltid tänkt att jag ska viga mitt liv åt konsten
Gizem Kling ErdoganVill gifta sig – iklädd Vivienne Westwood
Gizem vill gifta sig. Gärna snart. Och gärna i en Vivienne Westwood-klänning. Tillsammans har paret en son som snart fyller två år. Att bli kallad mamma är något hon fortfarande hajar till på.
– Är det verkligen jag? Är det jag som går här nu med min son i en barnvagn? Det har aldrig varit självklart för mig att skaffa barn. Jag har alltid tänkt att jag ska viga mitt liv åt konsten. Men nu känns det väldigt fint att det blev ett litet barn. Några smarta äldre skådespelarkvinnor sa till mig att barn inte är en motsättning. Kanske blir planering och så lite knepigare, men det är sånt som går att lösa.
– Jag tror fortfarande inte att meningen med livet är att skaffa barn. För mig handlar det mer om att vara i rörelse, att försöka sträcka sig bortom det givna. Men kärleken till ett barn väcker något annat. Det drar fram känslor man inte trodde fanns. Jag fattar nu varför folk säger ”jag trodde inte jag kunde älska mer, men så…” du vet. Kärleken till ett barn är så stark, men det är oron också. Det har varit en omvälvande tid.
Även i sin arbetsroll har det varit tvära kast i känslolivet – i höst är hon aktuell i skräckfilmen Hemmet, och tidigare i år har hon spelat in både en kommande kärleksfilm och en komedi regisserad av Josephine Bornebusch, The storm.
– Det är verkligen drömmen när det gäller skådespeleri. Man får gräva i så olika delar av sig själv och utmanas. Så länge jag kan minnas har jag sökt efter nerv.
Sorlet har stigit ute i korridoren. Om en stund börjar dagens repetition.
Vad ger nerv, tänker du?
– Framåtrörelse. Nyfikenhet. Förundran. Glöd. Fokus. Det är något läskigt i det också, nerv gränsar ju till rädsla, vilket kan leda till stagnation. Jag tänker ofta på det. Jag tror att man måste fortsätta förvåna sig själv och söka i det oväntade. Det är obehagligt och magiskt på samma gång.
Och det har du Shakespeares tråkigaste kvinna att tacka för.
Skådespelaren skrattar.
– Och Mattias Anderssons bearbetning. Teater är ett grupparbete och nu är Ofelia äntligen en kvinna av kött, blod, tankar och känslor.
Se mer från ELLE
Fotograf: Julius Bohlin
Stylist: Siri Andersson Meyer
Makeupartist: Ignacio Alonso
Hårstylist: Philip Fohlin
Modell: Gizem Erdogan
Stylistassistent: Sheila RahmaniFotografassistent: Kolaco Rizzo
Kostymör: Ebba Martin
