Kika in i Hanna Hellquists mysiga hus i Grums
"Vänta lite, jag ska bara hämta ut ett paket.”
Hanna Hellquist stannar till på macken mellan huset i Grums och jobbet på radion i Karlstad. På andra sidan luren hör jag henne rabbla upp ett fyrsiffrigt nummer och småprata bekant med personalen.
Det har hänt en del sedan vi besökte Grums i slutet av förra sommaren. Framför allt en sak: Hanna har börjat duka. Eller ”göra bord” som hon säger.
Det började försiktigt med några blomgrupper i julas, snart var hela bordet ett ymnighetshorn av härligheter och så har det fortsatt. Hanna skrev en krönika om sitt nyfunna dukningsintresse i Dagens Nyheter och nu ska det bli både bok och utställning på Millesgården i februari. På andra sidan telefonluren fortsätter samtalet. ”5698 ska jag hämta ut, för 5594 har jag redan hämtat ut va? Och 5592? Det är också utlämnat ja.”
Jag får känslan av att glänta på dörren till något slags vansinne, men att denna galenskap lika gärna kunde ha varit min egen, om jag tillät mig att ge mig hän åt alla mina egna villhöver-impulser. Och om man jobbar med en bok, är man då inte rentav skyldig att upplåta ett av gästrummen till den växande samlingen dukningsmaterial, färgkoordinerad naturligtvis, och köpa konstiga fisklampor som eventuellt är lite för dyra (Hanna skickar en bild innan hon prutar ner den till halva priset), men som inspirerar ett kommande havsbord?
– Jag vill att man ska komma in och tänka ”fan, det bor en galning här, jag ska på middag hos en galen kvinna”. Sen är det estetiskt också. Jag gjorde ett påskbord utan en enda gäst. Det är så roligt, fy fan vad det är roligt. Det är julafton varje eftermiddag. Jag öppnar paket och slänger kartongerna i brasan. Tänker på vad mycket fint det finns och allt det här är mitt!
Vad tycker du är fint?
– Problemet är att mitt öga dras till allt som är fint. Det är därför jag har så sjukt mycket saker. Det är olika i olika perioder, nu dras jag till 90-talet, frostat Boda Nova-glas. När det gäller möbler så … gud jag vet inte!
Det L-formade huset i skogen utanför Grums, som Hanna ärvde efter sin pappa för tretton år sedan, är fantastiskt. Vi tillbringar 24 timmar där i slutet av augusti, huset viker sig kring naturpoolen (som gått sönder igen) och ankorna Alex och Sigge trampar runt på gräsmattan tillsammans med dvärgtaxen Ines. Hennes kompis Lina har städat sedan tidig morgon och det enda som minner om fjolårets rikskända ”smuts”-krönika i DN är några enstaka bananflugor över diskbänken och så Hannas kontor, som av de flesta kanske snarare hade benämnts förråd (hon har även en lada som mer liknar en välsorterad loppis). Och hönorna förstås, som glatt spatserar både in och ut ur huset, men numera verkar föredra att uträtta sina behov någon annanstans.
– Pappa dog 2009. Jag hade redan tagit över huset lite, men inte med så mycket engagemang. Jag var inte i en ålder då byggnadsvård låg högt på min prioriteringslista.
Grönt mögel hade börjat växa på panelen, inget fönster var det andra likt och plintarna som huset står på var på väg att vika sig inåt.
– Jag kände bara att det här orkar inte jag. Det är så fult och dåligt gjort och angripet. Jag skiter i detta.
Men när hon och hennes dåvarande kille började kolla på sommarhus ihop övertalade han henne att återvända till Grums.
– Då köpte jag fönster. Sen har jag gjort lite varje sommar, säger hon.
När hon var med i tv-programmet Anders knackar på 2020 hände massor. Paradrummet, biblioteket med de gamla blyinfattade fönstren där de två längorna möts, blev till och under pandemin ägnade Hanna all ledig tid åt att, rum för rum, förvandla de slitna huskropparna till ett sammanhängande hem.
– Jag har lärt mig att göra väldigt mycket själv och fått sånt jäkla självförtroende. Det här har varit mitt liv, det enda jag har brytt mig om.
Vad är det med inredning som lockar så?
– Det är något med att man låter en blomma bli det viktigaste i världen, eller ett bord bli det viktigaste i världen. Det spelar ingen roll och så låter man det spela roll … Jag har inte riktigt hittat orden för det.
Kanske är det just därför det spelar roll?
– Ja, exakt. Och så tror jag att man också blivit lite färgad av hur man vuxit upp. Det pappa gjorde, hans stora planer, djungelrum och utbyggnad … Det var det stora och viktiga. Maten som mamma lagade för att få allt att gå runt betydde ingenting. Hennes pelargoner var inte viktiga. Det har verkligen satt sig i mig.
Så det är något slags upprättelse för din mamma?
– Ska man sätta ord på det så är det ju det.
Fotograf: Idha Lindhag
Stylist: Tina Hellberg
LÄS ALLT OM INREDNINGEN I BILDSPELET HÄR:
