"Vänta lite, jag ska bara hämta ut ett paket.”
Hanna Hellquist stannar till på macken mellan huset i Grums och jobbet på radion i Karlstad. På andra sidan luren hör jag henne rabbla upp ett fyrsiffrigt nummer och småprata bekant med personalen.
Det har hänt en del sedan vi besökte Grums i slutet av förra sommaren. Framför allt en sak: Hanna har börjat duka. Eller ”göra bord” som hon säger.
Det började försiktigt med några blomgrupper i julas, snart var hela bordet ett ymnighetshorn av härligheter och så har det fortsatt. Hanna skrev en krönika om sitt nyfunna dukningsintresse i Dagens Nyheter och nu ska det bli både bok och utställning på Millesgården i februari. På andra sidan telefonluren fortsätter samtalet. ”5698 ska jag hämta ut, för 5594 har jag redan hämtat ut va? Och 5592? Det är också utlämnat ja.”
Jag får känslan av att glänta på dörren till något slags vansinne, men att denna galenskap lika gärna kunde ha varit min egen, om jag tillät mig att ge mig hän åt alla mina egna villhöver-impulser. Och om man jobbar med en bok, är man då inte rentav skyldig att upplåta ett av gästrummen till den växande samlingen dukningsmaterial, färgkoordinerad naturligtvis, och köpa konstiga fisklampor som eventuellt är lite för dyra (Hanna skickar en bild innan hon prutar ner den till halva priset), men som inspirerar ett kommande havsbord?
– Jag vill att man ska komma in och tänka ”fan, det bor en galning här, jag ska på middag hos en galen kvinna”. Sen är det estetiskt också. Jag gjorde ett påskbord utan en enda gäst. Det är så roligt, fy fan vad det är roligt. Det är julafton varje eftermiddag. Jag öppnar paket och slänger kartongerna i brasan. Tänker på vad mycket fint det finns och allt det här är mitt!
Vad tycker du är fint?
– Problemet är att mitt öga dras till allt som är fint. Det är därför jag har så sjukt mycket saker. Det är olika i olika perioder, nu dras jag till 90-talet, frostat Boda Nova-glas. När det gäller möbler så … gud jag vet inte!
Det L-formade huset i skogen utanför Grums, som Hanna ärvde efter sin pappa för tretton år sedan, är fantastiskt. Vi tillbringar 24 timmar där i slutet av augusti, huset viker sig kring naturpoolen (som gått sönder igen) och ankorna Alex och Sigge trampar runt på gräsmattan tillsammans med dvärgtaxen Ines. Hennes kompis Lina har städat sedan tidig morgon och det enda som minner om fjolårets rikskända ”smuts”-krönika i DN är några enstaka bananflugor över diskbänken och så Hannas kontor, som av de flesta kanske snarare hade benämnts förråd (hon har även en lada som mer liknar en välsorterad loppis). Och hönorna förstås, som glatt spatserar både in och ut ur huset, men numera verkar föredra att uträtta sina behov någon annanstans.
– Pappa dog 2009. Jag hade redan tagit över huset lite, men inte med så mycket engagemang. Jag var inte i en ålder då byggnadsvård låg högt på min prioriteringslista.
Grönt mögel hade börjat växa på panelen, inget fönster var det andra likt och plintarna som huset står på var på väg att vika sig inåt.
– Jag kände bara att det här orkar inte jag. Det är så fult och dåligt gjort och angripet. Jag skiter i detta.
Men när hon och hennes dåvarande kille började kolla på sommarhus ihop övertalade han henne att återvända till Grums.
– Då köpte jag fönster. Sen har jag gjort lite varje sommar, säger hon.
När hon var med i tv-programmet Anders knackar på 2020 hände massor. Paradrummet, biblioteket med de gamla blyinfattade fönstren där de två längorna möts, blev till och under pandemin ägnade Hanna all ledig tid åt att, rum för rum, förvandla de slitna huskropparna till ett sammanhängande hem.
– Jag har lärt mig att göra väldigt mycket själv och fått sånt jäkla självförtroende. Det här har varit mitt liv, det enda jag har brytt mig om.
Vad är det med inredning som lockar så?
– Det är något med att man låter en blomma bli det viktigaste i världen, eller ett bord bli det viktigaste i världen. Det spelar ingen roll och så låter man det spela roll … Jag har inte riktigt hittat orden för det.
Kanske är det just därför det spelar roll?
– Ja, exakt. Och så tror jag att man också blivit lite färgad av hur man vuxit upp. Det pappa gjorde, hans stora planer, djungelrum och utbyggnad … Det var det stora och viktiga. Maten som mamma lagade för att få allt att gå runt betydde ingenting. Hennes pelargoner var inte viktiga. Det har verkligen satt sig i mig.
Så det är något slags upprättelse för din mamma?
– Ska man sätta ord på det så är det ju det.
Fotograf: Idha Lindhag
Stylist: Tina Hellberg
LÄS ALLT OM INREDNINGEN I BILDSPELET HÄR:
Lilla Åland-stolarna i biblioteket har Hanna Hellquist samlat på sig. Dux-stolarna av Sam Larsson har hon köpt på auktion. Bordet, som kan bli 3,5 meter långt, köpte hon av en klasskompis mamma. Vasen är en kinesisk bojan, snäckskulpturerna hittar Hanna här och var. Favorittavlan högst upp till höger en present av Oscar Zia. Konstbelysning, Blocket. Matisse-postern längst till vänster heter Marockanskt landskap och är ”världens vackraste tavla”. Under hunden finns en Lars Lerin samt bordstabletter från Rackstadmuseet, efter Maja Fjæstad.
De blyinfattade fönstren köpte Hanna för 2 000 kr på Blocket. De tillsynes inbyggda bokhyllorna är Billy från Ikea, som kapats av snickare och fått ny skiva. Pia-lampor från Tradera, Hanna har sytt nya överdrag. Bruno Mathsson-fåtölj, Metropol. Vägglampa med en ny Le Klint-skärm. ”Jag hatar att betala fullpris. När jag ser den blir jag liksom sur.” Matta, Karlstad-Hammarö auktionsverk. Ljusstakar i fönstret, Ikea/second hand.
Köket har Hanna byggt ut med Ikea-stommar och fronter. Beslag från Byggfabriken, med undantag för skåpshasparna som hon fått av en vän. Att byta golvet var svårt eftersom det var ett lapptäcke efter de många människor som bott här i perioder, men nu ligger där ett furugolv. Matta Lohals och köksbord, Ikea. Ikea-pallen har Hanna lämnat in för färgsprejning. Lamparm, Karlstad-Hammarö auktionsverk, skärm second hand.
Hylla, Norrgavel/second hand. Tapet, Lim & Handtryck/Byggfabriken. Bänkskiva i kalksten. Plåtskiva från plåtslagaren. Konstverk av Hannas kompis Anders Göransson. Bricka av Luke Edward Hall för Svenskt Tenn. Hanna har gjort i princip allt i huset själv. ”Jag har inte ett enda lån på det här huset. Allt är mitt.”
Balken fungerar som hylla i vardagsrummet. Oljemålningen till höger påminner onekligen om Hanna själv. ”Det är ett porträtt av en grosshandlarfru som är så jävla fint gjort.” Klotlamporna kommer från en liten antikbutik i Kil. ”Sommaren då min pappa dog slutade jag försöka göra fynd. De kostade 600 kr och jag tyckte det var så dyrt.”
Soffa, Dux Playboy från 70-talet, som Hanna efterlyste på Instagram och fick hämta i Linköping. Kuddarna i Svenskt tenn-tyg har hon sytt. ”Jag vill egentligen att de ska vara lite solblekta och nötta.” Katterna på öppna spisen är gamla opiumkuddar som användes i forna tiders opiumhålor. Marockansk puff från en vän. Bord, Ikea. Litet blombord över från Karlstad-Hammarö auktionsverk.
Den låga tidningshyllan har Hanna gjort av en limfogskiva och hjul. Skåpet är byggt av en holländsk sjöman, Hanna har tagit bort färgen. Ovanpå en samling oljelampor som påminner om sjöborrar. Matta, Ikea. Plafonden har hon satt ihop av en armatur och en skärm. ”Har man bara några lampor så är det väldigt lätt att göra nya.” Pallen kom med när hon köpte fåtöljer på Blocket.
Hanna kan berätta varifrån varenda grej i huset kommer. Framför allt kan hon berätta vad det kostade. Överkast, Norrgavel (köpt på 75 procents rea). Filt av Viola Gråsten. Sänglamporna kommer från en antikaffär utanför Molkom. ”De var dyra, 3 500 kr för båda. Men de är så jävla bra, de var värda det.” Gardiner med Stockholmsmotiv kommer från Metropol. ”Det är ett av mina bästa köp.”
Bokhyllan Pilaster, design John Kandell, Källemo. Lampa, Parentesi, Flos. Alla strömbrytare och eluttag i svart bakelit kommer från Byggfabriken. I korridoren i andra huslängan syns Martin Bergströms tapet Rhizome för Photowall. Glasdörrarna öppnar sig mot poolen och altanen. Mattan är en kelim från Metropol.
Hannas kompis Rasmus som är snickare byggde uteköket sommaren 2016. Han gjöt och murade och det finns både grill och gasplattor. ”Det är sol hela dagen där, och ingen kallar det för uteköket, det var en gammal hundgård och går fortfarande under den benämningen.”
Ines på altanen. Parasoll, Mirlo. Ekopoolen blev klar sommaren 2014. Den går sönder ungefär två gånger per år men Hanna ångrar ingenting. ”Kanske att jag borde ha gjort den ännu större”.
Trädgårdsmöbler, Grythyttan. Liten lampa, Ikea. Krukorna har Hanna köpt på Blocket av en tjej i Sunne som gör dem. ”En av krukorna har hon gjort till mig, av mig.” Båda längorna i det L-formade huset har glasdörrar, vilket knyter samman kropparna
