Helle Schunnesson om Beckham-dramat: "Varför är det alltid kvinnan som får skulden?"

Ikoniska plagg genom tiderna: Dianas "revenge dress"

Brooklyn Beckhams uppgörelse med familjen har dominerat våra flöden den gångna veckan, när han efter år av rykten till slut gav oss sin sanning svart på vitt: hans liv i den utåt sett älskvärda familjen har präglats av ångest, de har satt varumärke och image före allt och för första gången i sitt liv är han fri från deras kontroll.

Han lindade verkligen inte in det.

För många fans och följare är det här svårt att ta in. Så pass svårt att man måste ogiltigförklara berättelsen som krossar bilden av The Beckhams som den älskvärda familjen man föreställt sig. Då har folkdomstolen kommit på en passande lösning: det här måste vara den elaka frun Nicolas verk.

Det verkar som att män aldrig bär ansvar för sina handlingar, inte ens sin egen frigörelse får de lov att äga.

Narrativet känns igen, när prins Harry gjorde upp med både pappa och hela det brittiska kungahuset hittade man snabbt en syndabock att skylla på. Inte någon av huvudpersonerna i den decennier långa konflikten, utan hustrun Meghan.

Kvinnan målas upp som boven i dramat

Trots allt vi lärt oss om destruktiva familjerelationer verkar lojaliteten till ursprungsfamiljen gå före allt, och den som sviker den begår ett fruktansvärt brott. Frun blir nästan den andra kvinnan – någon som det vuxna barnet är otrogen mot familjen med.

I det narrativet målas Nicola upp som en manipulerande, kontrollerande kraft, nästan som en Disney-skurk som förtrollat den stackars prinsen att lämna sin familj. Och i samma stund försvinner Brooklyns egen agens: han skulle aldrig göra så här av egen vilja!

Jag får whiplash av den offentliga debatten som för några veckor sen rasade över att Joakim Lundells barndomstrauma ifrågasattes i Uppdrag Granskning, men idag misstror Brooklyn Beckhams vittnesmål.

Är det hur likeable ursprungsfamiljen är som avgör om det vuxna barnet har rätt till sin upplevelse av uppväxten eller inte?

Att Brooklyn haft privilegier som är få förunnade går inte att förneka, men pengar och möjligheter garanterar inte kärlek. Ofta är det först när man hittar en trygg hamn i en partner eller vänskap som man vågar bryta sig loss från en skadlig familjedynamik och börja bearbeta sin barndom.

Men istället för att se Nicola som ett stöd i Brooklyns försök att stå upp för sig själv blir hon ett hot mot den heliga kärnfamiljen.

Bilden av den kontrollerande kvinnan som med manipulerande hand styr mannen är inte bara misogyn – den reducerar också Brooklyn till någon som inte har rätt till berättelsen om sitt eget liv.