Helle Schunnesson om Taylor Swifts The Life of a Showgirl: "Vi får hoppas på ett bättre skilsmässoalbum"
Ni vet när ens kompis träffar en kille, och hon är så kär att hon är helt övertygad om att den här killen är helt fantastiskt intressant, och deras kärlek den största som någonsin existerat.
Lite så är Taylor Swifts nya album.
Två teman upptar Swift på The Life of A Showgirl. För det första då, att hon är väldigt kär, och för det andra att hon minsann inte är som andra tjejer.
En galet störig hållning.
Taylor sjunger om att folk är falska på internet (aktuellt) och att medan andra bryr sig om yachts och stora rumpor längtar hon bara efter att bo i ett hus och få barn med sin tråkiga kille (kul).
Taylor Swift granskas ständigt i sociala medier, och har de senaste åren fått motta kritik bland annat för umgänget med Brittany Mahomes, NFL-fru och Trump-supporter. I Cancelled! sjunger Taylor att hon föredrar sina vänner cancelled. Det kan ses som en pik mot fansen som tycker sig ha rätt att kräva Taylors avståndstagande mot dem de anser opassande. I teorin är det en intressant diskussion, måste vi bryta med alla vänner vi inte delar politisk åskådning med? Är det kanske till och med kontraproduktivt för den polarisering som dominerar det politiska landskapet idag? Det finns poänger att göra, men resultatet blir platt.
Se mer från ELLE
Taylors diss mot Charli XCX
Den stora snackisen från skivan är Actually Romantic, en disstrack som snabbt kopplats samman med Charli XCX. Charli gjorde själv en låt på hyllade Brat som fansen gissat handlar om Taylor Swift. I Sympathy is a knife sjunger Charli om sin förlamande osäkerhet, och hur det finns en speciell tjej som väcker hennes känslor av otillräcklighet. Charli sjunger att hon inte vill träffa den här tjejen backstage på sin killes spelningar, och att hon hoppas att hennes relation tar slut snart.
Taylor dejtade tidigare Matty Healy, som tillsammans med Charlis man är med i bandet 1975. Många tolkade alltså låten som en referens till Taylor, men framförallt ett erkännande av osäkerhet, ambivalens och hur Charli jämför sig med andra. Som på resten av Brat-skivan blandade Charli ett elektriskt party-sound med djuplodade teman. Något som Taylor inte riktigt lyckas med.
Medan Charlis låt var ett erkännande av hennes fulaste känslor, och de tankar man sällan säger högt, blir Taylors Actually Romantic en finesslös diss. Det är svårt att tolka det på något annat sätt än att meningen med Sympathy of a knife har gått Taylor över huvudet.
Förväntningar på det svenskproducerade albumet har varit höga, när det tillkännagavs att det var Max Martin och Shellback som låg bakom produktionen var vi många som hoppades på en hög nivå av pop bangers à la Shake it off. Kanske var förväntningarna för höga, eller så känns det helt enkelt inte så intressant med välproducerad men slätstruken popmusik längre?
Produktionen skiner till när man lånar referenser från soulig funk i Wood och 90-talsrock i Cancelled!, men i övrigt är det svårt att komma ihåg mycket från en första genomlyssning.
Bäst är titelspåret med Sabrina Carpenter, vilket också är skivans sista. Jag kan tycka att låten borde ha inlett plattan, och den borde ha satt ribban för resten av låtarna.
Det här är tufft för en Swiftie att säga, men just nu lyckas inte Taylor konkurrera med den otroligt starka popscenen i form av Charli XCX, Chappell Roan, Lola Young med flera. Man lämnas med en snopen känsla av AI-generad pop och trött kritik mot internetettikett och sämre, ytliga kvinnor. Jag får helt enkelt hoppas att Taylor kommer tillbaka och återtar tronen med ett skilsmässoalbum.
