ELLE möter designern Daniel Roseberry i exklusiv intervju
Aftonklänningen i rött och marinblått med en brosch i form av en fredsduva, som Lady Gaga bar när hon sjöng på Joe Bidens installation, var hans verk. Det svarta fodralet med ett metallträd som nätt och jämnt täckte Bella Hadids bröst på Cannesfestivalen – hans design. Den skulpterade bustiern med magrutor som Kim Kardashian bar på julafton, han igen. Miniklänningen med matchande handskar med guldnaglar som Beyoncé bar på Grammygalan – jo, det var också han.
Designern blåste liv i historiskt märke
Det finns knappt en gala eller röd matta som har undkommit Daniel Roseberry senaste året. På sitt moderna och poppiga sätt, alltid med Instagramvänlig extravagans, har den 35-årige designern från Texas sedan 2019 ägnat sig åt att förnya det anrika franska modehuset Schiaparelli och ge det internationell status igen. Och han har verkligen lyckats. Märket är tillbaka i fotoblixtarnas sken, troget sin utsvävande och excentriska stil, men perfekt anpassat till vår tids anda.
När man vill blåsa nytt liv i ett historiskt märke är risken stor att misslyckas.
Fram till relativt nyligen hittade man oftast namnet Schiaparelli i böcker om modehistoria. Elsa Schiaparelli föddes in i en traditionell och framstående italiensk familj, men hon var exceptionellt frisinnad och umgicks med surrealisterna. Ett av hennes mest berömda plagg är en klänning med motiv av en hummer som Salvador Dalí målat, och hon var den som gav oss både stilettklackshatten och begreppet chockrosa. Hennes modehus, som grundades i Paris 1927, stängdes 1954 när designern bestämde sig för att i stället ägna sig åt att skriva sin självbiografi Shocking Life.
Affärsmannen Diego Della Valle, italienare han också (och för övrigt vd för Tod-gruppen) köpte märket 2012. Han öppnade ateljén på exakt samma adress där Elsa stängt den, på Place Vendôme i Paris. Christian Lacroix gjorde en kollektion för märket 2013, och 2014 gjordes den första haute couture-visningen på 60 år. Säsongerna avlöste sen varandra med mer eller mindre framgångsrika chefsdesigners, till dess att Daniel Roseberry kom in i bilden. Han var då en ganska okänd klädskapare som fick jobbet strax innan pandemin slog till, och som alltså hade kunnat passera ganska obemärkt om det inte hade varit för hans ovanligt effektfulla plagg.
– Det var kul, för när jag kom till anställningsintervjun hade jag Schiaparelli i huvudet, men de trodde att jag sökte jobb på Tod:s – som just då sökte en kreativ chef för båda märkena. Missförståndet ledde till en öppen diskussion om vad jag hoppades kunna tillföra, och det var inget enkelt beslut – när man vill blåsa nytt liv i ett historiskt märke är risken stor att misslyckas, säger Daniel Roseberry, där vi sitter vid ett bord i en av husets salonger, med utsikt över Place Vendômes historiska monument.
En nervös amerikan som klev in i haute couture-land
Daniel Roseberry ville verkligen prova på att jobba i Europa, och dessutom var tajmingen perfekt; han delade en lägenhet i New York med två vänner, och levde på sina besparingar efter att nyligen ha slutat hos Thom Browne, där han varit sedan sin examen från Fashion Institute of Technology tio år tidigare. Thom Browne är känd för sin nitiska noggrannhet med sömnadsdetaljer och sina excentriska, alltid minnesvärda visningar.
Ärligt talat var det enda jag kände till om Schiaparelli hummerklänningen, som jag sett i samband med mina studier.
– Ärligt talat var det enda jag kände till om Schiaparelli hummerklänningen, som jag sett i samband med mina studier. Och skolan var mer inriktad på att iaktta nutiden än att reflektera bakåt. På den tiden var jag mest fascinerad av Alexander McQueens kollektioner, och det som John Galliano gjorde för Dior … jag älskade den nästan överdrivna glamouren. Men på ett annat plan drogs jag också till den stil Nicolas Ghesquière visade för Balenciaga. Så det är helt nyligen jag har börjat forska i Schiaparellis historia, och det jag har upptäckt är ett modehus där allting bygger på det som tidigare gjorts. Det tilltalar mig verkligen. För övrigt säger man knappast nej till couture.
På sin allra första arbetsdag, under våren 2019, var Daniel mest nervös att ateljén skulle säga nej till honom. Nej till skisserna, nej till hans önskemål, nej till hans vision som nyanländ amerikan i haute couture-land. Strategin blev att rita så många skisser han bara kunde, ”i ett desperat försök att vinna deras förtroende och respekt”. Det fungerade, och första visningen ägde rum bara knappt två månader senare.
Viktigt att bevara märkets själ
Daniel Roseberry frångick den klassiska visningsstrukturen direkt. Vid sin första catwalkvisning kom han själv in först, klädd i jeans och sneakers, och satte sig vid ett ritbord varifrån han djupt koncentrerad och med lurar i öronen iakttog modellerna glida förbi. Kanske ett slags symbolhandling för att visa att han verkligen var närvarande. Bilden gör sig påmind när han berättar om en vän som i början av hans karriär sa att han skulle behöva ett ego som inte nödvändigtvis var stort, men starkt, för att verkligen kunna förmedla sin vision. Plaggen som modellerna bar under den första presentationen visade att vägen han valt var att behålla Elsa Schiaparellis originella anda, men utan att kopiera hennes stil.
Där fanns oväntade färgkombinationer och intressanta broderier, surrealismen syntes i en krage som såg ut som en orm, och en fluffig molnklänning som såg ut att på ett magiskt sätt sitta uppe av sig själv. Men där fanns ingenting som bokstavligen refererade till modehusets historia. Fantasi, absolut, men inte nostalgi. Nyckeln till Daniel Roseberrys metod ligger sannolikt där. Han rotar inte igenom Schiaparellis arkiv för att leta inspiration inför varje ny kollektion.
– Det första jag gör är alltid att sätta mig ner med mitt team och titta på vad som fungerade bäst i den förra kollektionen – inte försäljningsmässigt, men när det gäller design, koncept, relevans … Det är basen för min process. Jag ritar de första skisserna med penna, lämnar över dem till ateljén och ger mig i väg några dagar för att allt ska hinna landa i mina tankar.
En eller två detaljer direkt från Elsa Schiaparellis arv kan dyka upp i designen, men aldrig ett helt plagg.
Han läser noggrant alla recensioner och har för vana att tänka igenom vad han önskar ska skrivas när kollektionen har presenterats. Den påhittade texten ger honom klarhet och riktning för resten av processen.
– När jag kommer tillbaka har jag allt på plats i huvudet, och börjar rita direkt. På så sätt kan vi väldigt snabbt komma fram till provningarna, med den smärta och extas som syprocessen innebär, och som jag älskar varenda sekund av … En eller två detaljer direkt från Elsa Schiaparellis arv kan dyka upp i designen, men aldrig ett helt plagg. Daniel Roseberry är dock inte i närheten av att överge märkets själ – även han är förtjust i det oväntade och spektakulära.
Roseberry växte upp i religiösa texas
– Äktenskapet mellan Elsas och min stil sköter sig självt, anser han. Men jag tror inte att våra personligheter har så många likheter. Jag började läsa hennes självbiografi men stängde boken efter bara några sidor. För mig som är mer av en eremit var det svårt att stå ut med tonen, med det ytliga och översvallande … Det vi har gemensamt är väl att vi båda är outsiders inom couturen.
Hon var en outsider som självlärd inom modet –han med en bakgrund så långt från den miljö som präglar Place Vendôme man kan komma: en pappa som är anglikansk präst och uppväxt i en superkonservativ omgivning i Plano, Texas. Familjen är djupt religiös, hans syster är gift med en präst och hans bror har startat en ny kyrka.
– Mina föräldrar hade Bibeln som grund för vår uppfostran, och det kyrkliga livet är en del av mig, slår han fast. Men konsten hade också en självklar plats i vår familj: både min mormor och min mamma målar, och mamma är väldigt duktig på kalligrafi. Det var hon som lärde mig att rita.
Som 12-åring fick Daniel Roseberry uppdraget att bära ringarna till altaret vid sin brors vigsel. Alla var finklädda, och hans blivande svägerska såg ut som en Disneyprinsessa i sin vita klänning med puffärmar och volanger. När brudparet gick nerför altargången inför gästerna påminde det om en modevisning. På vägen hem (nio timmar i bil genom Texas) ritade han av kläderna han sett på bröllopet och började drömma om mode och New York. Hur såg familjen på hans nya intresse?
Mina föräldrar hade Bibeln som grund för vår uppfostran, och det kyrkliga livet är en del av mig.
– Jag tror att deras tro på min begåvning var större än deras oro, svarar han efter en stunds tystnad. Och sen ska man inte tro att de är mer rigida än de är, lägger han till. De är öppna på många plan, de är rätt coola på sitt sätt.
Han påpekar också att han inte på något sätt är ute efter att chockera, och att inget av det han gör är överdrivet sexigt. Vilket faktiskt stämmer. Han säger att Elsa Schiaparelli såg vulgaritet som kreativitetens enda begränsning och det är ett förhållningssätt som passar honom.
Modehuset Schiaparelli ser fortfarande mode som konst
Medan vi går upp för trapporna till ateljén där sömmerskorna är i full färd med att färdigställa de plagg som ska visas på modeveckan, understryker han vilken glädje det är att arbeta för ett modehus som fortfarande ser mode som konst. Det enda han ifrågasätter är rytmen, hur ofta nya kollektioner ska presenteras, och om det är rimligt att en designer ska behöva rita fyra, sex eller till och med åtta kollektioner per år när en författare eller musiker kan lägga flera år på ett enda verk. Medan han visar oss några tyger som kommer att användas i kollektionen antyder han, utan att avslöja för mycket, att han har lust att ändra lite riktning framöver.
– Efter två och ett halvt år med teatraliska klänningar och extrema volymer känns det som att det är dags att börja på ett nytt kapitel. Behålla märkets karaktäristiska excentricitet för att det inte ska bli tråkigt, men gå mot lite renare silhuetter. De röda mattorna och sociala medier har blivit en cirkus; allt har varit maxat. Men jag har en känsla av att en mer diskret elegans är på väg tillbaka.
Han planerar inte att sluta skapa plagg som drar blickarna till sig.
– Att kunna göra en extravagant entré är bra, att dessutom vara en vänlig och trevlig person är bättre … som jag ser det är det att verkligen vara modern.
Fotograf: Arthur Delloye
