Brita Zackari: "Strumpyxorna – en djävulsk uppfinning"

07 september, 2015

Brita Zackari är programledare, skribent och bloggare på ELLE.se. Varje månad är hon även med i ELLEs magasin – här är hennes septemberkrönika från ELLE nr 9/2015.

***

Läs fler krönikor av Brita: 

”Får man klä sig som ett barn fastän man är 32?”

”Jag ser ut som en falsk Conchita Wurst”

”Kan vi sluta bekräfta varandra genom kropparna?”

Britas blogg på elle.se >

***

De är omöjliga att få på sig och får man ändå det (utan att de går sönder) sitter de aldrig bra. Brita Zackari misstänker att strumpyxorna är en av patriarkatets mest djävulska uppfinningar.

Jag sitter fast. Mina ben är vridna mot varandra, sammanbundna i knävecken och fastkilade i en riktigt fantasifull ställning. På något outgrundligt sätt har min ena hand fastnat där också, mot benen, så min överkropp liksom tvingas ner i en högtidligt bugande rörelse mot skrevet. Jag niger och bockar samtidigt. Det ser ut som att någon har försökt binda en bukett av min kropp.

Nej lugn, jag är inte kidnappad, och har såvitt jag vet ej heller en stark biroll i en kommande säsong av True detective. Vilket ju är synd. Den här situationen har jag ordnat själv. Minuterna innan jag hamnade här öppnade jag nämligen en ny förpackning strumpbyxor av typen shape-up. Och det är allt jag behöver förklara för vissa av er. Ni tänker redan med en plågad min på när ni senast gjorde samma sak. Ni som vet, ni vet. Men för er andra kan jag berätta att det är de, strumpbyxorna, som nu håller större delen av min halvnakna kropp som gisslan. De går varken att ta av eller på, det är som om deras grepp om mig hårdnar för varje rörelse jag gör, och min man ropar att taxin snart är här.

Hur jag hamnade här? Tja, dels ville jag förbereda mina ben så det inte blir en så obehaglig överraskning när strumpbyxsäsongen plötsligt är här och de ska stängas in i sitt benfängelse igen. Dels ville jag trycka in något. Jag ville punktmarkera något som stack ut från kroppen och skrämma tillbaka det in där det kom från, mota in en laktosmage i uppror till att se ut lite mer som en pilatestränares mage efter en veckas detox. Vilket jag inte tycker är för mycket begärt. Nu är det dock mer som att allt mumsigt på benen har pressats upp till kanten av strumpbyxan, som tyvärr sitter i höjd med mitt skrev. Och allt mitt extra fett från insidan av låret är som en blek deg på jäsning, prydligt samlad runt min snippa. Så såg det inte ut på bilden på förpackningen.

Jag börjar fantisera om vad jag ska göra med strumpbyxan när jag kommer loss. Vad jag ska göra med samtliga strumpbyxor i världen när jag kommer loss. Alla de där korvarna i miljövidrigt syntetmaterial som ligger i lådan och bara väntar på att vi ska kränga på oss dem, på något magiskt vis hitta några skor vi kan ha till, tro att vi är redo att gå ut, för att sedan i hallspegeln upptäcka att det är en gigantisk maska nånstans på ett ställe som absolut inte går att gömma. Och när vi väl har hittat ett helt par så tar det inte många minuter innan de har hasat ner i grenen. För varje steg vi tar kommer den där oklara frottébiten i skrevet att kämpa sig närmre och närmre våra knän. Och vi måste stanna upp och dra hårt i linningen medan vi bresar lite snabbt med benen i en klassisk ”groda”. Den största förnedringen av dem alla.

Att vetenskapshennen år 2015 ännu inte lyckats uppfinna ett par nedhasningssäkra strumpbyxor kan inte vara en slump. Jag slår vad om att det är en av patriarkatets mest ondskefulla planer, den mest effektiva härskartekniken av alla – att bara luta sig tillbaka medan vi fortsätter krångla med våra strumpbyxor. Varje år när de samlas på någon kursgård för teambuilding och idéspånar kring hur de kan säkra sina maktpositioner är det detta de ständigt återkommer till. Visst, det kanske kommer upp några starka nyskapande idéer från någon hungrig praktikant som presenterar allt med en förvånansvärt proffsig keynote, men allt är lite obeprövat och vissa idéer alldeles för kostsamma och ärligt talat lite för konstnärliga. På kvällen i bastubåten (jag förutsätter att det finns en bastubåt) pyser någon ur sig: ”Ska vi inte bara köra på strumpbyxan i år igen?”. Alla nickar som om de precis tänkt föreslå samma sak. Och så petar någon in ett till vedträ i brasan och sen pratar de om att kanske fjällvandra nästa år.

Nu är taxin här. Jag måste svälja stoltheten och låta min man se mig som han aldrig har sett mig förut, men som jag tyvärr har sett ut alldeles för många gånger. Men innan jag ropar åt honom att ta med sig en liten sax utan att fråga varför gör jag en liten plan. En plan i Jason Bourne-klass för att göra strumpan överflödig och på sikt helt säkert krossa patriarkatet. Tack vare mina norrländska rötter har jag nämligen en utomordentligt fin och stark hårväxt på benen. Ge mig ett par månader och jag kan säkerligen odla fram något som i alla fall borde passera för en 20 denier i färgen nearly black. Mycket bättre isolering blir det också med luftfickan som bildas under. Så kan jag bära alla mina reafyndade designerkjolar en bra bit in på hösten utan minsta problem med nedhasande skrev och med två långfingrar i luften åt patriarkatet.

Läs fler krönikor av Brita: 

”Får man klä sig som ett barn fastän man är 32?”

”Jag ser ut som en falsk Conchita Wurst”

”Kan vi sluta bekräfta varandra genom kropparna?”

Britas blogg på elle.se >

Brita – i strumpbyxor.