Brita Zackari: "Får vi klä oss som barn som 32-åringar?"
Jag är på väg till tv-galan Kristallen tillsammans med min man och vi krånglar runt med olika kollektivtrafiksalternativ för att ha en sportslig chans att hinna fram i tid. I full galamundering. Mitt i rusningen i en fredagsfull rulltrappa på T-centralen klyvs min Balenciagaklack mitt itu och under panik-besöket hos skomakaren ser jag min man andas för sista gången på ett tag.
Men, en liten stund senare sitter vi alltså på pendeln, och mitt emot oss på linje 36 söderut sitter tre tjejer. Deras höfter är så smala att hela det läpp-glansdoft-ande gänget får plats på ett tvåsitsigt säte. De betraktar oss noga. Och sedan börjar de viska. Inte rakt ut, tjejen i mitten skyddar trion med ett kollegieblock bakom vilket de tydligen gör bedömningen att saker och ting inte hörs, att de linjerade bladen sammanhållna med en tunn metallspiral suger upp alla ord. Men eftersom jag sitter en armslängd framför dem ser jag på deras ögon att de pratar om oss. Min man, antagligen. Sedan han började vara på tv har folk börjat komma fram och ta kort och sånt, och vi ska ju på Kristallen i kväll och förhoppningsvis ta emot ett pris åt honom. Så jag lutar mig kaxigt fram och gläntar på blocket.
– Vad viskar ni om?
Tjejerna fryser till. I rena chocken över att deras osynlighets-pansar inte gjort jobbet. Minihöften längst till höger låter sig dock inte skrämmas, gör en ”I got this”-nick åt de andra och förklarar sig utan att blinka.
– Vi pratade om ditt läppstift. Är det Candy Yum Yum?
Det tar ett tag för mig innan jag kopplar. Mina läppar är knallrosa, verkligen neon, och jag har precis lärt mig att använda det, ivrigt påhejad av Mac-personalen på Åhléns City. Eftersom mina kläder i övrigt är svarta tänkte jag att jag måste lysa upp dem med nåt. Jag öppnar kuvertväskan och tittar efter på den svarta, tampongformade hylsan och ger henne rätt. Alla lyser upp, och tjejen med stort A i sminkkunskap ler nöjt.
– Asså jag önskar mig det. Det är liksom bästa färgen.
Konstpaus.
– Men det är bara coola tjejer som kan bära upp det.
Hennes blick sen. Aaaalldeles för lång och menande. Men jag hinner inte försöka lista ut vad den betyder för tåget är framme och vi måste baxa våra galaklädda kroppar av tåget. Skolgårdskänslan av att just ha blivit dissad av populäraste tjejen i klassen är nära. När jag reser mig upp från det stockholmsmönstrade sätet och sträcker på magen blottas glipan mellan min långa tajta kjol och magtröjan som jag rev åt mig i ren panik inne på Monki ungefär tio minuter innan jag egentligen skulle möta min man hemma. Den känns lite för liten nu. Och läpparna dumma. Är det verkligen rimligt att en 32-årig kvinna ska sätta ihop en outfit med en magtröja i huvudrollen och som tongivande biroll en läppstiftsfärg som en elvaåring önskar sig i present? Det är inte bara oceaner av år emellan oss – det är ett helt liv. Utbildning. Löneförhöjning. Bröst.
Är det här en vuxen kvinnas garderob, eller vad ett schizofrent pundarbarn skulle köpa på semester?
En snabb titt genom min Instagramfeed avslöjar att min mentala stilålder kanske inte är så långt ifrån det där tjejgänget ändå. Pinsamt nog följer jag inte bara ett utan flera tonåriga kändisbarn i LA, ni vet såna med familjer som lever på intäkterna av en 80-talslåt eller där alla heter nåt på K. De klär sig som jag själv gjorde när jag var i den åldern, som om hela stylingen vill säga ”har ni nåt problem, eller?”. När ens styling gick ut på att säga nåt, för att visa att man inte brydde sig, för att visa att man brydde sig eller bara för att inte se ut exakt som alla andra.
Väl hemma igen (utan kristall, för övrigt) går jag igenom min garderob med nya ögon. Är det här en vuxen kvinnas garderob, eller vad ett schizofrent pundarbarn skulle köpa på semester? En jacka med dollartecken, en signerad Wu-Tang-tröja, högvis med tveksamma tights och klänningar som borde klassas som tröjor. Ett par Adidas Superstar har precis gjort comeback, likadana som jag bar hela gymnasiet.
Precis innan jag ska smita ut genom dörren för att hämta min styvson i skolan fångar jag en skymt av mig själv i hallspegeln. Bomberjacka och stormönstrade tights. Lite för kort tröja till. Jag ser ju alltid ut så här, men nu börjar jag tvivla. Kan man se ut så här? Kan JAG se ut så här?
Jag tänker på Beyoncé. Eftersom hon är född året före mig kommer jag aldrig att vara äldre än hon, och hon skulle komma undan med de här kläderna. Tyvärr är jag inte Beyoncé, jag vet det eftersom det syns ganska tydligt i spegeln.
Men vem tusan ska jag vara i stället? En värdigt åldrande sval tjej i jumperset och A-linjeformad kappa utan minsta lilla spår av vare sig blandmaterial eller dagens lunch? En som lägger fram en noga matchad klädsel kvällen före, och bergis betalar sina räkningar tre dagar tidigt? Nä, usch. Jag är ju fortfarande jag, även nu tjugo år senare. Och jag vill fortfarande inte se ut som exakt alla andra, kanske allra helst som mig själv (om jag inte får se ut som Beyoncé alltså, är vi helt säkra på att det inte går?).
Jag tar mina nycklar och går ut, behåller min punkiga outfit på. Jag är trettiotvå going on trettiotre och jag kommer ha bomberjacka och för liten skinnjacka och tights och sneakers tills jag är minst femtio och säkert långt efter det.
Hade ni nåt problem med det, eller?
