Brita Zackari: "PMS är världens sätt att fucka med oss"

Brita Zackari: "PMS är världens sätt att fucka med oss"

07 oktober, 2015

När designerna sätter tvättråd där de skaver mest och värdelösheten väller in är det antagligen just de dagarna i månaden. ELLEs Brita Zackari försöker vänja sig vid PMS.

Av Brita Zackari

Har du missat de tidigare succékrönikorna från Brita? Läs dem här:

Brita Zackari: ”Strumpyxorna är en djävulsk uppfinning” >

Brita Zackari: ”Hjälp! Jag ser ut som en falsk Conchita Wurst!” >

Brita Zackari: ”Får man klä sig som ett barn fast man är 32?” >

Det kan verka helt orimligt, men några dagar i månaden gaddar världen ihop sig mot mig. Jag svär. Som i dag till exempel. I dag blev jag attackerad av ett dörrhandtag. Det där förbannat fula som sitter på vår toadörr, det bara hoppade på mig, velociraptor-style. Jag gick förbi helt oskyldig, och plötsligt hugger det tag i min tröjärm som en smart din- osaurie, och tröjärmen sprättades upp som ett spännande kuvert. Dörrhandtaget ska ge fan i mig! Jag skriker några av de fulaste ord jag kan åt det, spänner ögonen i det och slår till det. Ilskan rinner av mig lite. Jag tar ett steg bakåt och måttar en spark, som värsta Karate Kid, hai-YA! Puh, det var skönt.

Försöker byta om till en hel tröja men alla designer verkar hata mig. Ingenting passar, och jag kan inte se någon annan förklaring än att designeliten hatar mig så till den milda grad att de med flit ändrat alla mina kläder så att de inte passar mig. Och alla irriterande tvättrådslappar som jag garanterat klippt bort har dykt upp igen i nytt, extra skavigt material precis på kärlekshandtagen.

Har ni inget viktigare för er, Stella McCartney, Jonny Johansson och Carin Rodebjer, än att jävlas med mig? Jag väser några förbannelser över allihop, för säkerhets skull. Efter att jag klippt bort alla elaka lappar och snören en kan fastna i måste jag prova igenom hela garderoben innan jag till slut hittar ett (1!) plagg som inte är ute efter att visa upp min svullna kropp på allra sämsta sätt. Det blir en batikad Ebbot-kaftan jag köpte på Sri Lanka. Ett sånt underbart konsthantverk, jag för händerna över mönstret och blir alldeles tårögd när jag tänker på att en människa knutit alla dessa knutar. Gråten sköljer över mig när jag går ut med hundarna. De har för övrigt glömt allt vad koppelträning heter och ägnar sig nu enbart åt att slita mig åt olika håll och kliva i sitt eget bajs, bara för att de hatar mig så mycket. Jag rycker i kopplen och gråtropar förtvivlat ”slutaaaaaaaa”, men de stirrar tillbaka på mig. Du är ful, säger deras ögon. På insidan. Jag messar min man och frågar honom om han också hatar mig i hemlighet. Han svarar att jag är galen.

Och samtidigt som jag ska svara JAG VISSTE DET DU HATAR MIG får jag en påminnelse av en app att jag kanske möjligtvis eventuellt kan ha lite svajigt humör nu i dagarna. Jag tittar upp på mina vettskrämda hundar.

Tittar ner på mitt batikade klädestält. Ah.

En vanlig människa skulle kanske kommit ihåg. Vetat innan att det var på väg. Den här månaden också. Kanske kollat i kalendern och röjt undan lite jobbiga grejer för att inte sitta med allt viktigt jobb precis när livet känns som jävligast och ens jag känns så lite värt. Men efter snart tjugo år av mens har jag fortfarande inte lärt mig att den kommer varje månad, och det har tagit mig ända tills nu innan jag fattat att hatet från omvärlden förkortas med bokstäverna pms. Och att det är ett verkligt problem för mig. Och till viss del även min familj.

En snabb googling lär mig att tre av fyra tjejer och kvinnor drabbas av pms varje månad. Fatta hur många vi är. Som tror att vi kanske är deprimerade, eller helt enkelt bara lite gammalt hederligt värdelösa. En del gör slut på förhållanden och säger upp sig från jobb för att allt känns så hopplöst. Men så någon vecka senare är allt som vanligt igen, vissa får till och med perioder av extra eufori. Men så börjar det om igen nästa månad. Och vi lider tyst. Vilket inte är så kons-tigt, eftersom den här typen av problem ofta reduceras till att man bara är ”lite känslig”.

Man vill liksom inte vara den personen. För det är så fult att prata om att man åker känslomässig bergochdalbana. Man kan ju inte säga till chefen att man behöver stanna hemma för att man är rädd att råka ta stryptag på kunden på den där viktiga workshopen. Det skulle bli så konstig stämning då. Och vi månar ju om stämningen.

Jag ber om ursäkt till hundarna och lommar hemåt.

Det söndersparkade dörrhandtaget är mer som ett hån nu, ett bevis på att jag inte kunde hålla ihop det. Även om den var några timmar sen är jag ändå tacksam för min app. Den lilla elektroniska kalendern som hjälper till att påminna mig om att det inte är jag, det är inte min personlighet och ingen depression, utan det är hormonerna som går bananas. Jag loggar in dagens känsloutspel och ser hur den justerar till nästa gång.

Förhoppningsvis är jag då lite mer förberedd när världen bestämmer sig för att fucka med mig.

Har du missat de tidigare succékrönikorna från Brita? Läs dem här:

Brita Zackari: ”Strumpyxorna är en djävulsk uppfinning” >

Brita Zackari: ”Hjälp! Jag ser ut som en falsk Conchita Wurst!” >

Brita Zackari: ”Får man klä sig som ett barn fast man är 32?” >