Vad är egentligen hämnd? ELLE djupdyker i fenomenet
En vän, vi kan kalla henne M, kom på sin sambo med att vara otrogen. Och värre blev det då det uppdagades att karln hade haft en pågående relation med älskarinnan sedan ett halvår tillbaka. Och att han därpå förkunnade att han ämnade lämna M för att leva med älskarinnan.
Förkrossad, förolämpad och inte minst förbannad ältade M historien inför väninnekören. Hur kunde han? Vad skulle hon ta sig till? Och framför allt, skulle han som gjort detta vedervärdiga gå ur det ostraffad? Nej, kom M fram till snart. Exet skulle såklart få smaka på sin egen medicin. Hon skulle hämnas.
Psykoanalytikern Suzanne Kaplan: ”Hämnd är ett nästan elektriskt ämne”
– Hämnd är ett nästan elektriskt ämne. Förmodligen för att alla kan relatera till känslan av att vilja hämnas på någon. Och det är helt mänskligt att fantisera om att hämnas. Det farliga är inte att tänka att man ska mörda någon, utan att göra verklighet av den tanken. I det avseendet är det bra att kulturen är full av berättelser om hämnd. De kan ge igenkänning och hjälp att relatera och bearbeta våra egna känslor kring hämnd, säger Suzanne Kaplan, psykoanalytiker och författare till boken Hämnd eller upprättelse: hämndspiralens psykologi.
Att Kaplan skrev sin bok för ett decennium sedan har liten betydelse – hämndtemat lyckas med konststycket att vara lika universellt som aktuellt – IRL såväl som inom fiktionen. Det är besattheten av hämnd som är antikens Elektras livselixir efter moderns mord på fadern och det är drivkraften att hämnas män som hatar kvinnor som smörjer Lisbeth Salander. För att bara ta ett par exempel från litteraturens otaliga hämndskildringar. 2019 är föga förvånande heller inget år då ämnet dalar i popularitet.
Tvärtom är temat hämnd ytterst närvarande i flera av vårens snackisar. Däribland Camilla Läckbergs nysläppta thriller En bur av guld och Aase Bergs omdebatterade roman Haggan. Beträffande den sistnämnda, är det kanske inte främst hämndaspekten som dryftats, utan snarare ett försök till maktåtertagande i ett triangeldrama där älskarinnan alltid tycks dra kortaste strået.
”Jag kommer att hagga rakt igenom denna bok och förresten genom resten av livet också. Betyder: Jag är inte längre hänsynsfull. Jag, kvinna, kommer hädanefter skita i att uppföra mig. Jag är inte behaglig”, skriver författaren inledningsvis apropå hur huvudrollsinnehavaren Thelmas beslut att bli en hagga, kan ses som en aktiv handling och ett steg ur kvinnofällan som sviken och ständigt underordnad älskarinna.
Konsten att dra ”haggvapnet” som hämndaktion
Att dra ”haggvapnet” är ingen egentlig hämndaktion från Thelmas sida. Likväl kan handlingen belysas ur det perspektivet. Den krossade Thelma skriver boken för att bringa ordning i sitt eget inre kaos och för att visa på en maktstruktur. ”Ett dubbelmoralistiskt normsystem snarare än en individuellt ambivalent man”.
Men tillvägagångssättet blir indirekt ändå en hämnd. Insikten om att ens älskarinna (ja, det sägs att Aase Bergs bok är självbiografisk) skriver en bästsäljare om den hemliga kärleksaffären måste vara varje gift mans mardröm. Så, oavsett avsikt – Haggans hela varande är en hämndaktion i sig.
En aktuell, om än mer direkt och våldsam hämndaktion, skildras i Män kan inte våldtas som dramatiserats på Södra teatern i Stockholm under våren. I Märta Tikkanens brännande klassiker från 1975 bestämmer sig nyskilda Tova för att våldta mannen som har våldtagit henne. En handling som lika mycket som ett begär att åsamka mannen samma smärta som han åsamkat henne handlar om en strävan efter balans.
Genom att våldta sin förövare gör Tova sig själv till förövare och honom till offer. Hämnden blir ett sätt att kasta om rollerna och ett försök att ta makten över situationen.
– Utgångspunkten för hämnd är alltid någon typ av förödmjukelse och lusten att ge igen kan väckas av allt möjligt. Från något som kan tyckas bagatellartat till en katastrofliknande händelse. Oavsett om hämndbegäret väcks av en utebliven festinbjudan eller en trakasserad närstående triggar den samma typ av psykologiska fenomen. Känslan av att ha blivit nedtryckt och en upplevelse av att ens självvärde rubbats. Människan strävar efter en slags inre balans och att hämnas är ett sätt att återta kontrollen av den inre balansen, säger Suzanne Kaplan.
Men är det då verkligen så fel att hämnas? Kvinnorna i exemplen ovan gör ju egentligen inget annat än att återta det som någon annan berövat dem. En person som beter sig fruktansvärt mot en annan förtjänar väl att få smaka på sin egen medicin? Det sägs ju trots allt att ”hämnden är ljuv”…
Kaplan om skillnaden mellan att visa ilska och skrida till handling
Suzanne Kaplan menar att man självklart har rätt att visa ilska och besvikelse om någon har gjort en illa. Men att man i det ska försöka att hålla sig till ord och inte skrida till handling. Och att man, efter att ha förkunnat det man känner för personen som sårat eller skadat en, satsar sin energi på att göra något gott för sig själv. Med risk för spoiler kan det tilläggas att Män kan inte våldtas – trots Tovas hämnd – inte har något rosaskimrande slut.
– Om man trots känslostormarna kan samla sig och fråga sig vad man kan göra för att hjälpa sig själv i stället för att hämnas. Hämnd innebär oftast att man odlar sin egen bitterhet vilket inte ger någon positiv utveckling i längden. I värsta fall hamnar man i ett destruktivt Gudfadern-scenario där den du hämnas på sedan hämnas tillbaka och så vidare. Till slut är man inne i en ondskefull hämndspiral.
Så hämnden är med andra ord inte så ljuv?
– Möjligen kan hämnden kännas ljuv i själva stunden, men efteråt, vad sker då? En hämnd handlar egentligen mer om att skjuta upp sin sorg genom att göra sig aktiv, inte om att bota den. Man brukar säga att den som ruvar på hämnd håller sina sår öppna. Man kanske förstör för den andra, men på samma gång river man sitt eget hus, säger Suzanne Kaplan.
Så hur gick det då för min bedragna väninna? Fick hon sin hämnd? Och går det över huvud taget att hämnas på någon som redan har lämnat en för en annan?
Så här: M funderade mycket kring en ultimat hämndaktion. Mitt i sin sorg och ilska fick hon en snilleblixt. Hon skulle alliera sig med personen som gick igenom samma lidande som hon: mannen som varit tillsammans med hennes mans älskarinna.
De två bedragna bestämde träff för att koka en gemensam hämndbrygd som deras föredettingar skulle få smaka på. Där tog dock historien en plötslig vändning. Blixtar slog nämligen ner vid deras första träff och vid den andra var de två så förälskade att de hade annat att tänka på än en kommande vendetta. I dag lever de lyckliga tillsammans sedan ett år tillbaka. Till skillnad från deras respektive ex vars kärlek ganska snart tog slut.
Till syvende och sist verkar hämnd varken löna sig eller vara särskilt ljuv. Å andra sidan tycks synden ha en förmåga att straffa sig själv till slut.
Av: Sofia Edgren.
