ELLEs Helle Schunnesson om nya realistiska AI-bilden: "Jag ger upp – varsågod AI, ta mitt jobb"
Konstnären Estelle Graf: "Längtar efter anti-inspiration"
De senaste dagarna har två bilder förföljt mig i flödet. De visar en snygg tjej på en bar. Hon blundar (very gen z) och framför henne står en cocktail och en kopp som jag svär skulle kunna vara Rörstrand.
Inget konstigt med det – Instagram består till 90 procent av exakt sådana bilder.
Men medan den första bilden tydligt går att identifiera som AI, är den andra så realistisk att den med blotta ögat är omöjlig att skilja från ett riktigt foto.
Det ser ut som en helt vanlig bild på en helt vanlig tjej, tagen på en helt vanlig bar. Inga extra fingrar, inga konstigt släta ansikten, inget skumt AI-ljus. Bara… en bild, som skulle kunna vara tagen av vem som helst med en iPhone.
De här bilderna sprids som bevis på hur långt AI-utvecklingen har kommit, och i kommentarsfälten är känslan samstämmig: Vi är SÅ j*vla körda.
Är AI-bilden tech-jättarnas undergång?
Vågen av generativ AI får mig att undra om techjättarna har byggt sin egen undergång. För vem är målgruppen för de här bilderna? Vem ska likea dem? Ska hela internet bli ett automatiserat kretslopp av AI-genererat innehåll som skickas runt och likeas av botar?
Ett ekosystem av serverfarmar som sakta men säkert värmer upp jorden tills den svämmar över och vi alla drunknar. We did it, Joe!
Jag har samma relation till generativ AI som jag har till nätfiske, och till saken hör att jag pinsamt ofta blir phishad. Jag vet, jag är född på 90-talet, jag borde veta bättre, men löftet om ”gratis biobiljetter” får mig varje gång.
Men om det finns en hel industri tillägnad åt att på allt mer raffinerade sätt lura gamlingar (och godtrogna 90-talister), är det verkligen mitt fel att jag klickar?
Ska hela min tillvaro på internet gå ut på att behöva granska varje bokstav i en mejladress eller undersöka varenda pixel i en bild för att förstå om detta är på riktigt eller någon som försöker blåsa mig?
Jag har drabbats av ett allvarlig fall AI-fatigue, och uppgivenheten får mig att fantisera om det stora utträdet från internet. För vad skulle hända om jag bara… gav upp? Varsågod, AI, ta mitt jobb! Grattis botarna, ni vann, internet är ert.
Jag vill inte vara med längre. Jag vill ha något jag kan ta på.
En VHS som måste spolas tillbaka innan man kan titta. En CD-skiva som gömmer sig i fel fodral som jag inte hittar förrän jag letat igenom varenda ett. Att prova elva par för små jeans i ett dåligt ljussatt provrum. Ja, till och med det saknar jag!
Det gick snabbare än man någonsin kunnat tro, men jag kan inte längre skilja på riktigt och fejk. Om förmågan att upptäcka AI-genererat innehåll är det som skiljer agnarna från vetet så accepterar jag mitt öde. Jag är ingen agn, jag är ett vete.
När jag inte längre kan lita på något online ser jag bara en enda drastisk lösning: Kanske måste jag... logga ut? Stänga av. Gå ut i verkligheten. Ta en paus från det oändliga flödet av ingenting och sätta mig på en stubbe. Den vet jag i alla fall är verklig.