Därför kommer Tiktok-generationen aldrig lyckas med indie sleaze
Jag såg en intervju med Alexa Chung, den brittiska it girl:en som hade oss lindade runt sitt lillfinger på 2010-talet. Hon fick en fråga om comebacken av indie sleaze, och hur den nya generationen lyckas med stilen. Inte alls, var svaret. Vad hon menar saknas? The Sleaze.
Så, hur definierar man the sleaze? Enligt ordboken som ”omoraliskt, smutsigt och korrupt beteende”.
En sak är säker, indie sleaze var så mycket mer än en Pinterest board eller en perfekt stylad outfit. Låt mig måla upp en scen från det ljuva 2010-talet:
2011 drog jag till London. Jag hade precis slutat gymnasiet, hade cirka 27 kronor på kontot, och flyttade in i en trea med fem personer på gränsen mellan Chelsea och Fulham. Vi lyssnade på Pulp, shoppade på American Apparel och sprang alltid till the corner shop exakt 21.55, fem minuter innan stängning, och köpte det billigaste vinet de hade.
När vi skulle hem från klubben tog vi nattbussen, för tuben hade slutat gå och taxi var för dyrt. Och Uber existerade inte, så gammal är jag. Vi satt på bussens övervåning, längst fram vid fönstret och blickade ut över London.
Hade vi otur så somnade både jag och min roomie, och missade vår hållplats. Då vaknade man abrupt på någon ändhållplats och det var bara att snällt ställa sig och vänta på bussen som tog en tillbaka in till stan.
Jag är inte så pass stenålders att det inte finns bilder på det här, och jo, vi hade internet. Det går säkert att gräva fram ett Facebook-album från den tiden (ja, vi la upp bilder i Facebook-album). Men det går inte att jämföra med den besatthet av att dokumentera precis allt, som existerar idag.
Idag är det som att något inte har hänt om det inte fångats på video, och hur resultatet blir på bild verkar vara det viktigaste när man planerar allt från outfit till aktivitet, om man ska tro Tiktok.
När jag tittar på get ready with me’s, videorecaps från varje utekväll, personer som smygfilmas när de gör bort sig och klipp från klubbar där varenda hand håller i en filmande smartphone inser jag vad vi har gjort. Vi har byggt ett övervakningssamhälle åt oss själva.
Det finns ingen plats för sleaze, när allt ska vara aesthetic och varje eventuellt snedsteg dokumenteras. Jag undrar hur någon i den här generationen någonsin ska ha en kul utekväll, om allting sker genom filtret av en skärm. Och hur ska man någonsin tillåta sig släppa på kontrollen, om man vet att allt fångas på film?
Vi har gått igenom otaliga trender i sociala medier, clean girls, coquette och cottage core – you name it. Varje detalj är genomtänkt och varje hårstrå ligger rätt. Ditt nya settingpuder kan få det att se ut som att du inte har några porer, och den senaste träningsrutinen för överarmar kan hjälpa dig se ut precis som Miley Cyrus i ärmlös topp.
Allt handlar om yta, och allt dokumenteras. I samma anda verkar man tro att om man hittar rätt band-tshirt och lyckas lägga händerna på Alexander McQueens skull scarf kommer man naila indie sleaze-stilen, men då har man helt missat poängen.
Jag hade jävligt mycket konstigt för mig på 2010-talet. Jag följde med på efterfester hos främlingar, liftade, smet in på klubbar genom köksingången, blev för full och hamnade i bråk. Jag tog inte alltid de mest genomtänkta besluten. Men jag levde, ofiltrerat och oövervakat. Och alla de upplevelserna har gjort mig till en smartare och mer empatisk person idag.
Och är det inte det ungdomen är till för, att testa gränser och begå misstag? Jag hoppas innerligt att den nya generationen får chansen att stänga av sin ringlight och lägga ner kameran, och vågar omfamna lite sleaze i sina liv.
Så här bygger du indie sleaze looken!
