Helgläsning: Mysteriet Lykke Li

Två år har gått sedan genombrottet och den senaste intervjun, men Lykke Li är fortfarande ett mysterium. ELLEs Jessika Gedin tar upp intervjutråden och försöker knäcka Lykke Li-koden.

av JESSIKA GEDIN foto ALL OVER PRESS

Faksimil ur ELLE nr 1/2011

foto ANDREAS SJÖDIN  stylist ROBERT RYDBERG

LYKKE LI ZACHRISSON

Ålder: 24 år.

Familj: Mamma, pappa, syskon och världens alla indigobarn, pojkvännen Tarik Saleh.

Bor: Pendlar mellan Stockholm, Los Angeles, New York och resten av världen.

Aktuell med: Kommande plattan Wounded rhymes som släpps den 2 mars.

♡♡♡

Lykke Lis nya album är snart färdigt. Snart, men inte riktigt än. Sista handen ska läggas vid slutmixen och bolaget vaktar sångerna som om de vore statshemligheter. Till slut lyckas jag ändå tigga mig till en övervakad lyssning på ett kontor på Södermalm. Det är inte helt avslappnat, jag känner mig misstänkliggjord och iakttagen och jag sitter och småsurar lite i en soffa medan jag kopplar in mina hörlurar i den uppenbarligen tokigt stöldbegärliga ipoden. Sen trycker jag på play. Och i ett slag försvinner kontorsstolar, soffbord, vinterstockholm, kaffekoppar och allt tvivel i världen in i ett musikaliskt maskhål. Jag flyttas i tid och rum, till 60-talet, till framtiden, till ett absolut nu.

Det är magiskt. Det är voodootrummor, gryningsgitarrer, dödsdisco. Tre malande ackord, om och om igen, tre geniala ackord, och mitt i Björn Yttlings täta, suggestiva produktion ligger något som skorrar, skär, skaver lite, något rått och oheligt som sätter sig som en tagg i hjärtat, som en slinga i minnet.

Det har hänt något med Lykke Lis röst. Den har ett djup och ett mörker som inte fanns där innan. Hon låter som en beväpnad Nico, som en blodsugande Nancy Sinatra, som en blandning av det sköraste hos Elizabeth Fraser och det skitigaste i Shangri La. Kippa-efter-andan-mäktigt är vad det är. Sångerna är 60-talspop för dödsriket, det är böner för de redan förlorade. ”These scars of mine makes wounded rhymes tonight”, sjunger Lykke Li och för ett ögonblick är jag alldeles lamslagen av lycka. Det är … perfekt.

För två år sedan slog sången Little bit ner som en meteorit i ­indievärlden. I videon spände Lykke Li sina sotade ögon i publiken och sjöng så seriefigursintensivt om kärlek att man bumspåengång ville älska, slåss och dansa. Och efter det var det avgjort: Lykke Li var vårt nya svenska pophopp. Nu har Lykke Li blivit stor – inte stor som i vuxen (hon är trots allt bara 24 år), utan stor som i storartad. Hon har mognat så mycket musikaliskt under de senaste två åren att det nästan är otäckt. Vad var det som hände?

– Livet bara, säger Lykke Li och rycker på axlarna. Livet hände. När jag spelade in min första skiva så hade jag ju aldrig sjungit i studio, jag hade aldrig turnerat, jag hade aldrig spelat i band, jag hade ingen bakgrund alls. Jag var ju som en kissnödig småtjej bara. Fast redan då visste jag att jag höll tillbaka, att det inte var min riktiga röst, min fulla potential. Men jag såg det alltid framför mig, att jag kommer att komma till en punkt då jag tar klivet ut, att jag är fri, att jag vågar falla. Och där är jag nu. Jag har skalat av alla lager. Hittat det som är kärnan i mig.

♡♡♡

Lykke Li är i stan för att slutföra det nya albumet och göra en sällsynt Sverigespelning, en spelning som är slutsåld sen flera veckor tillbaka. Vi träffas på en engelsk tesalong i Vasastan och Lykke Li har just beställt darjeeling, ”teernas champagne”. Hon tronar som en liten mörkerdrottning på de brittiskt blommiga stolarna. Och när hon säger något hon verkligen vill understryka skvimpar det te på mattan.

Sen debutskivan Youth novels kom 2008 har hennes schema ­varit fulltecknat. Det har varit klubbspelningar, turnéer, festivaler, pratshower, musikaliska samarbetsprojekt och ständiga resor. Hon har dessutom hunnit göra en jeanskampanj för Levi’s, en kortfilm om fåfänga samt skriva låten Possibility till filmen New moon.

– Jag satt i en bil i England när de ringde. Jag hade ingen aning om vad Twilight var för något, men när jag hade sett filmen förstod jag vilken chans det var. Alla de här tonårsflickorna som älskar Twilight, de har helt rena tonårshjärtan, alldeles öppna och mottagliga. Det är ju dem jag skriver för. Och jag har ju inte kompromissat alls, bara slunkit in min svarta gothmusik på bästa sändningstid.

Men kompromisserna kommer man ändå inte undan när det rör sig om så påkostade produktioner som Twilight. Lykke Li gjorde en musikvideo till Possibility, den handlade om hur smärtsamt det är med kärlek och i videon ser man en sliten och rå Lykke Li som leker med butterflyknivar, men filmbolaget stoppade den.

– Jag blev rasande och ringde filmchefen, men det fanns inget att göra. Hade jag bara haft pengar hade jag kunnat köpa loss materialet. Även om jag är bra på att göra saker av ingenting så går det inte att komma ifrån att pengar är makt. Och att jag behöver pengar för att kunna göra min grej. Jag är en hustler, det har jag alltid varit, jag gör vad jag måste för att få spela min musik.

Sist jag intervjuade henne – för ett och ett halvt år sen – hade hon precis köpt en egen lägenhet i Stockholm. Där hann hon bara bo i en månad innan det var dags att ge sig ut på turné igen. Men efter ett hektiskt år på väg, på scen, åkte hon till New York för att vara ledig.

– Jag ville egentligen bara vara ung ett tag, leva lite. Så jag var i New York i två månader och bara levde loppan, men sen tog det stopp. New York var fel ställe att vara på, det är så mycket vampyrer där som suger ut en. Och när jag väl drog ut pluggen, när allt blev tyst, när jag inte längre styrdes av turnéscheman och det inte längre dråsade in 50 mejl om dagen med olika erbjudanden, då blev jag tvungen att tänka efter vem jag var. Och trots att jag plötsligt hade alla möjligheter i hela världen så kände jag mig ju exakt likadan som när jag var 19, jag kände samma existentiella ångest, samma rotlöshet, fast alla förutsättningar hade ändrats. Det hade gått så snabbt allting, men jag hängde fortfarande kvar vid det jag kände till, vid den person jag var innan allt tog fart. Och då måste man göra något. Man måste växa i kapp.

Så Lykke Li åkte till Los Angeles där hon hyrde ett hus på en liten kulle i Echo Parc. Hon köpte en cykel och en autoharpa och sen hängde hon i sitt hus på kullen och skrev och skrev.

– Jag ville tillbaka till ursprunget, där sånger betyder något. Det ska vara enkelt – text och melodi bara, riktigt bra musik ska gå att spela med bara handklapp och röst. Ibland blir jag så trött på hur musikindustrin ser ut, vad det är som får genomslag. Vad är det för budskap de förmedlar? Jag menar, musik är ändå till för att trösta tonåringar med brustna hjärtan, men vem blir tröstad av Lady Gaga?

Lykke Li gör ofta små man-tager-vad-man-haver-spelningar, på gatan, på tamburin, på grus och gaffel. På Youtube kan man se Little bit framföras på Närkesgatan där både fotstamp och grannar ingår i framförandet, och det finns en parkversion av Dance dance dance där Lykke Li spelar på såväl silverkedjor som snörvel.

– Med nya albumet fick vi välja fritt vilka vi ville spela med, så jag och Björn hade sessions med fantastiska musiker som Jim White och Matt Sweeney i New York, och visst var det skitcoolt, men samtidigt … det var inte vad jag ville ha. Och vem är jag att be Matt Sweeney tagga ner på gitarrsolona? Så vi åkte hem till Stockholm i stället och stängde in oss i studion med bandet och en massa trummor, och så gjorde vi det som vi vill ha det – simpelt, sant.

Är det inte nervöst att göra ett andra album efter att ha varit så tokhyllad efter första, undrar jag.

– Nä, jag är fortfarande totalt missförstådd och ingen gillar mig, säger Lykke Li och gapskrattar och skvimpar ut lite mer te på mattan.

Man får ofta intrycket att Lykke Li lever på gränsen hela tiden, att hon arbetar hårt, festar hårt och sen tvärt stänger av allt och gör precis det motsatta. Att det är antingen eller, av eller på, att hon stannar först när hon går sönder och att hon kommer tillbaka igen efter att hon läkt sina sår.

– Förra gången jag var involverad med en man så gick det riktigt illa. Men det var ju i själva verket jag som krossade mitt eget hjärta, han var bara ett redskap för det. Jag har skrivit om det i Sadness is a blessing, att det som stannar kvar sen, hjärtesorgen, det är egentligen bara en vålnad av kärlek. Ett hjärnspöke av sorg och saknad, en känsla att klamra sig fast vid efter att själva objektet försvunnit.

Jag undrar om det kanske är så att hon hämtar näring ur katastroferna, att de är en förutsättning för att hon ska kunna skriva på det sätt hon gör, men Lykke Li skakar på huvudet.

– Jag tror att man kanske måste ha sin olycka som en utlösande faktor när man ska skapa något, men jag har också blivit professionell nog att kunna besöka den platsen i mitt hjärta, beskriva den, utan att behöva stanna där. När jag sjunger är det alltid det mest privata, det är känslor jag inte ens skulle tala med min terapeut om. Men det är min scen, mitt spelrum, där kan jag uttrycka hur mycket jag vill, men det är jag som sätter gränserna, det är jag som bestämmer spelreglerna, ni kan inte komma in.

Lykke Li beskriver sina skivor som frusna ögonblick i tiden. Hon vet precis hur hon kände sig när hon skrev den förra, hur många tårar hon grät, var hon befann sig, men det var då, hon har gått vidare och det kommer hon att göra efter det här albumet också. Och med tanke på hur mycket som har hänt under de senaste två åren undrar man vart Lykke Li är på väg efter det här.

– Senaste månaderna har varit som en dröm. Jag har äntligen haft vanliga vardagsrutiner, ätit frukost varje dag, och … haft tid. Min terapeut säger att det är viktigt att jag har rutiner, men å andra sidan är jag hemma så sällan att vi får skypa våra ­sessioner, säger Lykke Li och asgarvar.

♡♡♡

Men snart bär det av igen. Först till Berlin, Paris, London och New York. Och efter det blir det några veckors press runtom i Europa, tio ytterligare dagar i New York, sen tillbaka till Europa igen och efter det börjar turnéerna på riktigt. Men rastlösheten är inte bara en konsekvens av hennes liv utan en del av hennes personlighet. Lykke Li Zachrisson växte upp i Stockholm och Portugal. Hennes familj – mamma fotograf, pappa musiker – reste runt mycket när Lykke Li var liten.

– Jag har gått en miljon skolor och min familj har alltid varit utspridd över världen, jag har alltid varit utspridd över världen. Då får man försöka hitta sitt hem i sig själv. Men jag har också min rastlöshet som drivkraft. Jag blir lätt uttråkad och bränner ut min lust. Jag måste vakta den med mitt liv – min lust och min vilja att fortfarande göra saker. Jag kommer aldrig att bli slav under andra människors föreställningar om mig. Jag är inte skyldig dem någonting.

Intervjun är slut och Lykke Li är tyst medan hon drar upp dragkedjan i den svarta huvtröjan så att bara ansiktet syns. Sen vänder hon sig mot mig och fyrar av ett stort leende och en retfull blick och säger:

– Folk brukar säga att jag är alldeles för privat, men vem vet? Kanske har ingenting av det jag har sagt varit sant?

Och kanske är det så, att Lykke Li fortfarande är en statshemlighet. Men en sak kan man i alla fall vara säker på och det är att sanningen kommer fram när hon sjunger. Det är som slutscenen i Parfymen. Som en svart pelare av allt vårt samlade begär står Lykke Li mitt på scenen, som längtan materialiserad, som lycka inom räckhåll, nästan nära, nästan vår, och den hungern blir omättlig, vi måste bara sluka henne, uppgå i musiken.

För sanningen handlar inte om Lykke Li längre, utan om dig och mig. Hennes sånger är våra nu. Precis som det ska vara med riktigt bra musik.