Hanna Hellquist: "Inga fler stygga pojkar"
Ja, nej, det gick ju åt helvete så småningom med 25-åringen, som väntat. Det hela var ganska odramatiskt och inte på något sätt hjärtskärande, vilket förvånade mig. Det är inte likt mig att avsluta en relation på ett vuxet sätt. Det är inte likt mig att gå därifrån medan tid är och göra det med huvudet högt och känslorna i schack. Herregud nej. Tvärtom. Jag har inte gått förrän allt är förlorat, och kört i botten på ett sätt som gör att inga andra alternativ återstår. Så här i efterhand kan jag känna en viss sympati för den sortens hängivenhet, men det har verkligen inte varit särskilt hälsosamt.
Nästan hela mitt vuxna liv har kantats av sviterna av misslyckade relationer. Det är som att min hjärna och min kropp har fört två helt separata tillvaroformer. Hjärnan har fattat saker långt mycket tidigare än kroppen. Hjärnan har fattat när en relation borde ta slut åratal innan kroppen haft en susning. Kroppen vill inte gå. Hjärnan vill. Man kan ju bli galen för mindre.
Det är som att min hjärna äntligen har börjat jobba med mig i stället för emot mig.
Men nu senast var hjärnan och kroppen – för första gången på typ 20 år – helt överens. När jag märkte att jag gav mer än jag fick, och att mannen i fråga lovade mer än han kunde hålla, och att jag var mer sur än glad, när jag märkte att han faktiskt inte var snäll mot mig, då hände något alldeles fantastiskt. Jag blev avtänd. Totalt. Ej kåt. Ointresserad av en fortsättning. Så jag sa det och jag menade det och så var det med det. No hard feelings, inga desperata sms sent på kvällen när man tar tillbaka allt för att kroppen fortfarande vill ha sitt, nej den korta romansen tog slut där och då. Det är som att min hjärna äntligen har börjat jobba med mig i stället för emot mig. Vilken lycka det är att kunna tända av. Nu hade det ju inte gått så lång tid och det fanns inte så mycket investerat. Det var knappt en relation. Förutsättningarna var ovanligt lätta. Inte för att det brukar spela så stor roll. Det behöver inte ha gått många dagar innan hjärnan har dömt ut relationen fullständigt, men det är först två år senare som man förmår kroppen att packa väskan.
För några år sen, när jag befann mig i en sån utdömd relation, släntrade jag omkring på stan i vanlig ordning. Det är den enda motion jag får, så jag klagar inte. I alla fall släntrade jag in på en av våra största modekedjor på Götgatspuckeln och innanför dörren möttes jag av en klädställning med ett gäng rätt fula T-shirtar med texten ”J’aime les garçons mauvais”, vilket betyder ungefär ”Jag älskar stygga pojkar”. Först blev jag glad för att jag fattade vad som stod, för då hade jag faktiskt inte glömt all franska jag lärde mig under det där halvåret i Paris, men ganska snart blev jag i stället sur och grinig. Dels är det jävligt töntigt med text på T-shirtar, dels och framför allt är det jävligt töntigt att spä på bilden att tjejer går igång på elaka killar. Vi behöver inte det. Så fort kvinnor påtalar ett problem med mansrollen så reser sig ett gäng försmådda killar upp och hävdar att det ändå inte lönar sig att vara snäll mot tjejer, för då får man inte ligga. Tyst med er. Var bara tysta. Sätt er ner och lyssna istället. Och kära modebransch, om ni kunde vara så snälla att inte trycka upp skiten på T-shirtar.
Det där kan jag argumentera emot utan problem. Jag förstår det, rent intellektuellt. Har gjort sen millennieskiftet typ. Kroppen har som bekant inte hängt med. Jag var vid det tillfället tillsammans med en man som nästan helt saknade empati. Åtminstone hade han ingen empati för mig, vilket blev rätt jobbigt i en redan jobbig situation. Jag fattade nog det ganska tidigt, men som sagt, kroppen ville inte gå. I stället tog det en ände med förskräckelse, minst ett och ett halvt år för sent. Som vanligt. Så det som nu har hänt är så fantastiskt att jag knappt vågar tro att det är sant. Men jag hoppas så innerligt att det är bestående. Att jag nu kan säga ”Nej, vet ni vad, jag gillar faktiskt bara snälla pojkar”, och att det är dagens sanning.
