Hanna Hellquist: ”Den som ligger i min säng bestämmer inte vem jag är”
Det ligger en tolv år yngre man i min säng och överhör ett samtal jag för med kundtjänsten på Comhem. Internet funkar inte, det är panik bland linnelakanen, vi vill ju se mysig film!
Jag rabblar mitt personnummer för killen i kundtjänsten och ber dem behandla mitt ärende med största brådska.
– Nej du kan inte va född ’80, säger mannen i sängen. Du måste va född ’90. Jag får inte ihop det. Du är inte 37.
Jag vet inte om han säger det som något slags tröst. Kanske tycker han synd om den 37-åriga kvinnan bredvid honom i sängen, kanske är han rädd att jag känner mig gammal i hans sällskap. Eller så tycker han att jag är gammal i hans sällskap. Han kanske tycker att jag är gammal, punkt slut. Gud förbjude. Men älskling, jag behöver inte tröstas. Det har faktiskt aldrig varit mindre synd om mig än vad det är just nu. Faktum är att du nog aldrig hade legat i den här sängen från första början om jag inte hade landat så mjukt på andra sidan mitt 30-årsstreck.
Jag grinade alltid efter one-night stands för jag tyckte att jag hade gett med mig för lätt.
Jag hade nämligen inte vett att ta för mig av världen och männen i den tidigare. Inte på det här sättet. Jag hade aldrig vågat. Jag hade inget självförtroende och framför allt ingen självbevarelsedrift. Jag hade inte råd, jag hade inte tid, jag hade aldrig semester och aldrig svar på tal. Jag grinade alltid efter one-night stands för jag tyckte att jag hade gett med mig för lätt, jag grinade för att folk jag låg med inte ville bli ihop med mig, jag grinade över pojkvänner jag aldrig haft och aldrig skulle få. Jag erkände aldrig att det var den stora, skamliga, kvinnliga kåtheten som gjorde att jag låg där från början, för en sådan kvinna ville jag inte vara. Hon fanns inte, intalade jag mig själv. Och heterosexet i sig var djupt deprimerande.
Nu för tiden kan jag, på två röda sekunder, finna mig i situationer som för några år sedan hade lämnat mig stum och röd i ansiktet av genans och tillbakahållen vrede. När folk skäller på mig skäller jag tillbaka. Jag kan till och med formulera riktiga meningar! Utan att börja veva. Jag kan möta ex utan att gå sönder. Jag kan sätta mig i en förhandling och få som jag vill. Jag litar på mig själv. Jag kan lägga fram argument trots att jag är heligt förbannad. Jag kan vara förbannad!
Det är fan helt fantastiskt att åldras. Att landa. Tyngdpunkten förflyttas liksom nedåt, jag står stadigare och det blir lättare att veta vad jag vill ha och vad jag inte vill ha. Välja bort. Välja rätt.
Jajaja, jag är verkligen inte lastgammal. Jag är medveten om det. Jag fattar också att en nyskild kvinna som ser sin föredetting starta om på nytt med en yngre förmåga och bygga ny familj, tack vare den svidande biologiska orättvisan i fortplantningen, antagligen har en annan syn på åldrande. Jag har självklart haft min beskärda del av åldersnoja. Gud, va stressad jag har varit. Kanske är fortfarande. Ja, varför skulle jag inte vara det? Det går inte att leva sitt liv helt opåverkad av omvärldens förväntningar och tvivel.
Det är antagligen djupt mänskligt att oroa sig över sin egen förgänglighet, men som kvinna är det omöjligt att gå med huvudet högt genom sitt åldrande. Ingen bryr sig om gamla kvinnor. Gamla kvinnor finns inte! En kvinna, om hon ska få vara med och leka, ska va ung, vacker och fertil. Jag blir så arg på mig själv för att jag har gått på det. För med åldern kommer också insikten att mitt värde inte bestäms utifrån vad jag kan tänkas vara värd för någon annan. Det är det bästa av allt. Jag vet bättre än att låta mannen som för tillfället ligger i min säng bestämma vem jag är. Haha, men han är gullig som tror det.
Vi får inte igång internet, får kolla på tv i stället. Det bästa som sänds på teve mitt på dagen är Mord och inga visor med en väl till åren kommen Angela Lansbury. Ett skimrande undantag som bekräftar regeln.
Foto: Privat.
