Hanna Hellquist om ensamhet

Hanna Hellquist resonerar om ensamheten.

Tvåsamhet till vilket pris som helst – även om livet blir fattigt? ELLEs Hanna Hellquist funderar på vad ett förhållande egentligen kostar.
21 april, 2018

En riktigt vidrig måndagskväll i februari, när det snöat konstant i Stockholm i fyra dar och det var isfläckar under pudersnön och Björns trädgård var helt tom på folk, alltså en sån där kväll då allting känns väldigt långt borta, särskilt våren och sommaren, och ett lyckligt slut på saker och ting, så mötte jag upp med en gammal bekant på ett glas. Vi känner inte varandra särskilt väl, hon och jag, och jag har ingen aning om hur hon har det i den riktiga världen utanför Instagram, så det var såklart det första som avhandlades. Hon ritade upp grundpelarna för livet just nu. Jobbet, barnet, boendet, mannen, läckan i badrummet, nya kontoret, och kärlekshistorien som hade börjat för bara några år sen. Hon pratade så fint om honom, sin kärlek. Hon sa att även om de bråkade varje dag om saker som jag antar att par bråkar om i vardagen, så var hon ändå helt säker på att det skulle vara de två. Hon valde att leva med honom varje dag, så beskrev hon det: att hon valde att leva med honom varje dag.

Jag tyckte att det var så himla fint sagt. Och jag kom på mig själv med att bli lite mindblown där i februarikvällen. För hur ofta får man höra det från en människa som lever i en parrelation? Det är så många parrelationer som pågår runtomkring mig av ren och skär nöd, och inte alls av lust. Det är inte så att de vaknar bredvid varandra och fattar ett aktivt beslut där på morgonen om att de ska fortsätta leva ihop för att de uppskattar varandra så mycket.

Jag fattar att man inte gör det varje dag, alltså säger det rakt ut, men om man tänker på det lite mer metaforiskt – borde man inte det?

Ju mer jag tänkte på det, desto sorgligare blev det. Att ställa kärleken mot det praktiska. Jag undrar vilka olater och irriterande personlighetsdrag som paren i mitt kvarter tvingas stå ut med hos varandra av den enkla anledningen att de inte har råd att flytta isär. Jag tänker på paniken folk måste känna när insikten slår dem att de har råkat skaffa barn med en riktig dåre, och ändå måste försöka få det att fungera. Eller hur jävla fattigt ens liv måste kännas när man stretar på för att det är så skönt att vara ihop med någon som har både bil och körkort, och för att man nu har byggt upp sin tillvaro kring dessa fördelar.

Det är lite som att få en riktigt go löneförhöjning. Det är ju inte svårt att få det. Det är roligt och livet blir lite lättare och man är glad och unnar sig ett par nya skor. Men sen, när jobbet blir enformigt och man känner sig ouppskattad och allt är tråkigt, då är det inte så lätt att säga tack men nej tack, det här blir för trist i längden, och gå tillbaka till sitt vanliga gamla jobb, där man inte tjänade lika mycket men å andra sidan hade mycket roligare om dagarna.

Hur svårt kan det vara att vara ensam? Det är liksom inte det värsta som kan hända en människa.

Ganska ofta, nästan varje dag faktiskt, när jag sticker nyckeln i låset på dörren till min lägenhet så tänker jag på det, och tackar tyst min lyckliga stjärna: att den här lägenheten bara är min. Jag har köpt den själv. Ingen kan göra slut med mig och kasta ut mig. Jag behöver inte kompromissa med någons dåliga ölsinne och sopa uppenbara alkoholproblem under mattan för att kunna bo kvar. Jag tror också att folk överdriver den där nöden. Hur svårt kan det vara att vara ensam? Det är liksom inte det värsta som kan hända en människa. Att kompromissa bort sig själv och sitt liv är väl mycket värre. Min hund är också bara min. Ingen kan kräva delad vårdnad om henne. Varannanveckasliv med tax, nej, det behöver jag inte oroa mig för. Tänk vilken frihet det innebär att ha byggt upp sitt liv själv. Hur privilegierat det är. Det är ensamt, absolut, men nästan varje dag tycker jag ändå att det är värt det. Och det är ett lyckligt slut som av någon anledning aldrig får avsluta en romantisk rulle, men det kan vi prata mer om vid ett senare tillfälle.

Läs mer:

Hanna Hellquist: Jag är så trött på att spegla mig själv i andras blickar på mig

Hanna Hellquist: ”Den som ligger i min säng bestämmer inte vem jag är”

Hanna Hellquist: Kärlek uppstår inte för att två människor godkänner varandra på en app