Populärt: SerietipsTrenderFilmtipsIntervjuer

Hanna Hellquist: "Jag får köpa diamanterna själv"

22 apr, 2019 
AvHanna Hellquist
Porträtt på Hanna Hellquist
Från ungdomens destruktiva nätter till nya diamantörhängen – ELLEs krönikör Hanna Hellquist unnar sig äntligen att vara snäll mot sig själv.
Annons

Jag kommer på mig själv med att än en gång stå och trycka näsan mot Kaplans skyltfönster på Biblioteksgatan. Den här gången är det en kille som krånglar och jag har dragit slutsatsen att om det ska bli några diamantörhängen i födelsedagspresent får jag helt enkelt köpa dem själv.

Jag återvänder ofta till det där skyltfönstret. Min panna lämnar ett flottigt avtryck på rutan mellan mig och dyrbarheterna när jag drömmer mig bort till ett liv där killar inte krånglar, mina kläder alltid är nytvättade och jag luktar gott. Varför står jag just där? Varför är jag inte mer nytänkande än så?

Anmäl dig till ELLE's nyhetsbrev

Få det bästa och senaste från ELLEs värld direkt i din inbox – anmäl dig något av – eller alla – våra nyhetsbrev! Bocka i ditt val och ange din mejladress så får du nästa utskick i din inbox. Utöver veckans utvalda artiklar får du dessutom ta del av exklusiva erbjudanden, tävlingar, inbjudningar till VIP-shoppingkvällar och olika event. Välkommen!

För många år sen var jag ihop med en kille med ett tveksamt förhållande till det mesta, framför allt till mig. Han brukade citera John Lennon när han korkade upp tredje vinflaskan för kvällen, han gillade att det fanns kulturell bäring i hans missbruk. ”Whatever gets you through the night, it’s alright” flinade han med flaskan i handen, och den meningen satte sig hos mig. Nätterna med mig tog han sig oftast igenom med en rejäl fylla. Jag hade inte förstått att nätterna var så svåra för honom, själv tyckte jag att dagarna var värst på den tiden.

Annons

Uttrycket fastnade och jag började reflektera över mina egna nätter. Det kanske inte var så farligt att vara ute och festa till fyra och ligga med magra konstnärstyper som gick på Valand och gillade oannonserat strypsex, för plötsligt var det morgon och ännu en natt hade gått. Som jag hade tagit mig igenom.

Det som stör mig är att jag går på den kvinnliga myten om att UNNA SIG.

Många av nätterna under mina unga vuxenår tog jag mig igenom med mer eller mindre destruktiva metoder. Därför känns Kaplans skyltfönster som ett förhållandevis hälsosamt alternativ när något är komplicerat privat, eller det har varit en riktigt pissig jobbdag. Det som stör mig är att jag går på den kvinnliga myten om att UNNA SIG.

Att leva som kvinna i en kapitalistisk värld innebär att gatorna är kantade av quick fixes. Det är så lätt att unna sig, rena rama Hamsterdam! Och det finns alltid en anledning att unna sig ett nytt läppstift, en ny topp, eller vackra underkläder som någon förhoppningsvis kommer att se någon gång. Problemet med att unna sig som kvinna är att man oftast unnar någon annan. Man gör en bättre version av sig själv, det är egentligen att slänga pengarna man tjänat på sitt pissiga jobb på män som bara krånglar.

Annons

Men så pratar jag med en kompis som tycker att unningen är en av få saker av godo som man kan ägna sig åt som kvinna i en kapitalistisk värld. ’Tänk dig själv, vi sparkar på oss själva så fort vi får möjlighet’, säger hon. ’Det ska bantas och jobbas, man ska bry sig om hur alla i familjen mår, och så ska man ta ansvar för stämningen på jobbet och man är alltid trött, är det inte bra med en quick fix då? Det är en av få saker vi kvinnor gör som är snällt mot oss själva. Du kan bränna flera tusen på ett par pärlörhängen och det är bara du som vet att de är äkta, men då har du i alla fall ett par riktigt snygga örhängen.’

Jag älskar mitt jobb och har ingen familj att bry mig om, men hittar ändå alltid en anledning att återkomma till det där skyltfönstret. Jag har alltid en anledning att unna mig. Mitt smyckeskrin är otroligt vid det här laget. Där ligger diamantörhängena som tog mig genom inte mindre än tre olika ’jag-tycker-jättemycket-om-dig-som-vän-men’, och min Wiven Nilsson-ring med en bergskristall som faktiskt räddade hela november. Och mina fantastiska oslipade pärlor med små turkoser som kom i slutet av en långdragen förkylning. Hade jag varit man hade jag kanske till och med dristat mig till att kalla det en investering.

Foto Alexander Letic

Läs mer:

Annons