Hanna Hellquist: ”Det är en konst att gräla konstruktivt”
En gång, på planet hem från en ganska misslyckad semestervecka vid en kust långt borta, hamnade jag i en ödesdigert förvirrande diskussion med min dåvarande kille tillika resesällskap. Vi hade båda druckit, det ska sägas, vi drack mycket tillsammans han och jag. Det var vår relation, många middagar med mycket vin, mycket sex, mycket passion, mycket diskussion. Jag minns nu inte helt vad just det här samtalet handlade om, jag minns bara att det väldigt snabbt blev kritiskt läge.
Mitt bland brickor med flygplansmat och andra svedda charterresenärer höjdes tonläget, vi brann av båda två mitt i middagen. Han idiotförklarade mig. Jag svarade att han var den elakaste människa jag träffat. Sen vände vi oss ner i var sitt vinglas och tog en paus. När vi landade på Arlanda återupptog vi kampen, men när han än en gång drog sin version så kände jag helt enkelt inte igen mig. Han förvanskade mina ord. Han påstod att jag hade sagt något annat, något mycket värre, och jag tvekade en sekund för jag mindes inte riktigt, men så valde jag att tro på honom. Och om det han sa var sant så var jag ju mycket riktigt galen. Som han så ofta påpekade i våra gräl. Han hade uppenbarligen rätt.
Någon som förstår men inte bryr sig det minsta om konsekvenserna. Gå eller stanna, gör vad du vill. Jag är redan någon annanstans.
Det finns bara en känsla som är värre än att under ett gräl inse att man är galen. Nämligen att inse att den man grälar med är det. Den insikten får det att vändas i magen på mig, och jag blir alldeles kall. Apatisk. Det är när man inser att det inte spelar någon roll vad man säger, för det kommer ändå aldrig att landa på riktigt hos den andre, och dessutom så gör det mig ingenting för jag har inget intresse av att förklara mig för idioter. Varför ska jag göra det? I stället vänder jag mig bort. Inåt. Stänger av mig. Slår på något annat. Någon som förstår men inte bryr sig det minsta om konsekvenserna. Gå eller stanna, gör vad du vill. Jag är redan någon annanstans.
Det är helt förödande för ens egen självbild kan jag säga. Fullkomligt förödande. Gör inte det! Försök att formulera dig i stället, skit i hur eller var det landar, men då har du åtminstone gjort något konstruktivt. På det sättet önskar jag verkligen att jag var lite mer som Ester Nilsson.
Åtskilliga år senare går jag på teater med två vänner och ser Utan personligt ansvar efter Lena Anderssons roman om kärlekshistorien mellan Ester och Rolf Sten. Rolf är gift, och har för avsikt att förbli det. Ester vill dela sitt liv med Rolf. Hon säger det. Säger att hon älskar honom. Det landar dåligt. Hon analyserar hans beteende utifrån både känslor och logik och kommer till helt fantastiska slutsatser, jag skrattar högt, jag älskar hennes målmedvetenhet samtidigt som jag vill ta henne i armen och dra henne därifrån för det är för klyschigt helt enkelt, Ester det här kommer ju aldrig att gå förstår du väl! Han är inte värdig vare sig ditt intellekt eller din kärlek! Rolf vill å andra sidan inte ens erkänna att de har en relation. Han gillar att diskutera med Ester säger han. Det finns ingen som han kan ha så spännande samtal med som hon. Men han har inte en chans mot henne i deras diskussioner. Hon förgör honom. Om han inte hade haft det känslomässiga övertaget hade det nästan varit som att bevittna en misshandel.
Jag känner inte igen mig i Ester över huvud taget. Jag har aldrig haft hennes tålamod, någonsin, i bråken med mina älskare. I stället avslutar jag de flesta gräl med en ögonblicklig apati, alltså att jag i samma sekund som jag, tyst för mig själv, idiotförklarat exet på Arlanda går in i en lätt depression. Herregud det är ju så otroligt okonstruktivt. Och typ väldigt kvinnligt? Att vända det inåt. Att inte fortsätta fajtas, vända det utåt, verbalisera känslorna, att inte försvara mig.
Jag har inte haft den intellektuella förmågan, i alla fall inte där och då. Jag har skrivit om det sen i stället. Det är kanske fegt, det är att ge upp. Men så är jag ju ensam också, så någon rättvisa finns det tydligen.
