Håkan Hellström: ”Jag är romantisk på så sätt att allting är förhöjt för mig”
Fredrik Wikingsson åker jorden runt och ringer upp Håkan från fem kontinenter. ELLE har plockat ut några citat från intervjun. Läs hela texten på Café.se
Av: Fredrik Wikingsson
Foto: Sören Håkanlind
Vad är mest ansträngande för dig, att spela på ett fullsatt Ullevi eller att ta en promenad genom ett folktätt Göteborg en lördag?
– Hehehe, ja… Njae… Det är klart det händer att man får lite tillrop. I går var det en äldre gubbe och hans fru som tutade med bilen, stannade, vevade ner rutan och frågade om jag var jag. Det mesta är positivt.
Du är åtminstone inte Anders Eriksson i Galenskaparna. Han berättade någonstans att hans liv blev ett helvete i tio år efter Macken eftersom alla som mötte honom på stan ville att han skulle säga: ”Hej då. macken, vi ses i mörrn!” Om han någon gång avböjde fick han höra att han blivit ett svin.
– Oj då… Ja, i och för sig, ett par timmar före det gamla fina paret med bilen så var det en kille som stod och viftade på andra sidan gatan, innan han ropade ut: ”Håkan! Bög!”
Är du romantisk?
– Otroligt romantisk. Men jag är ingen praktisk romantiker som förbereder levande ljus-middagar i hemlighet på någon hemlig plats. Du vet, jag är romantisk på så sätt att allting är förhöjt för mig. Är det vackert väder så är det så jävla vackert. Är något dåligt så är det väldigt illa, då öppnar sig helvetets portar rakt ner i mörkret. Jag använder stora ord och är väldigt känslig.
Vad tror du dina barn uppskattar mest hos dig?
– Jag tror de tycker att det är roligt med musiken, på ett ytligt plan då, att man lirar musik och rock’n’roll och att de kan vara med på spelningarna. Men jag hoppas ju att de uppskattar att jag pussar och kramar och skojar med dem också.
Stämmer det att du samlar på bongar?
– Hahahaaaaaa, är det någon som har sagt det?! Fan, vad lustigt hur saker sprider sig. Nej, det är inte bongar, det är vattenpipor.
Gillar du vattenpipor?
– Verkligen. Men det är inget imperium av vattenpipor jag har byggt upp, jag har bara två stycken. Men oj vad fina de är, mina vattenpipor!
Vi var ute i Göteborg en sväng för några år sen, du, jag och Filip, det var någon gång efter midnatt och vi strosade mellan krogarna när vi såg två unga killar i slagsmål på marken. Jag blev väldigt överraskad när du utan att tveka kastade dig in i det där och bröt upp det.
– Gjorde jag?
Ja.
– Det borde jag ju komma ihåg. Ett sådant rättspatos alltså… Var kom det ifrån? Jag är ju en ganska rädd person egentligen. Otroligt rädd för att få stryk i ansiktet. Men det är klart, det finns ju vissa stunder när det bara brinner till och jag tänker utan att handla. Jag pratade om feghet och rädsla med min kompis Jens för ett tag sen och jag beklagade mig över att så fort det blir bråk så lägger jag benen på ryggen och springer upp i skogen över stock och sten för att inte få spö, men då sa han att vi varit på fotboll en gång och då hade jag tydligen rusat fram och käftat med några Djurgårdshuliganer som vrålade rasistiska grejer. Men jag har inget minne av det heller.
