Agnes Carlsson – så mycket bättre (än så många andra)

30 november, 2013

I kväll är det Agnes tur att stå i fokus i Så mycket bättre på TV4. I slutet av 2009, alltså för nästan exakt fyra år sedan, publicerade vi en intervju med Agnes i vårt decembernummer. Agnes var då 21 år gammal, hade precis släppt singeln Release me och berättar i intervjun om nya kärleken Vincent Pontare (som hon fortfarande har vid sin sida) och att hon prioriterar att sova framför att vara ute och festa och dricka drinkar.

Fotografen Jimmy Backius fotograferade och förutom lång intervju och fina bilder så hade vi även Agnes på omslaget.

Läs hela intervjun igen här. Och missa inte Agnes alla låtar i kvällens program – hon är väl värd fantastiska tolkningar.

av MARIE-LOUISE MARC

foto JIMMY BACKIUS stylist LISA LINDQWISTER

UR ELLE NR 12/2009:

Agnes Carlsson – en sällsam historia. Från Idol till skivkontrakt i Beyoncéklass, från Vänersborg till världens största scener. Vår nästa superstjärna berätta om taskiga tjejgäng, skumpafester och nya kärleken Vincent.

Agnes poserar i en silvrig Pucciklänning. Hon dansar, svankar, putar och ler efter fotografen Jimmy Backius order.

– Kan du sänka hakan något, Agnes? Kom fram lite med höger axel. Snyggt!

Klick, klick. Agnes rör sig så smidigt det går i 17 centimeter höga klackar och en smått exotisk värme från fotolamporna. Sminkösen är framme med pudervippan. Frisören hukar på golvet med en blåsmaskin som får Agnes hårsvall, med för ­dagen ditsatta extensions, att fläkta. Hon är söt som en pralin i lyxförpackning (just nu Gucci och Dolce & Gabbana). På en klädställning hänger plaggen som flugits in från huvudkontoren i Milano och Paris.

– Den här skulle man ha, säger Agnes och nyper i paljettklänningen från Blumarine som ska bli fotograferad.

Agnes Carlsson, 21, befinner sig epicentrum av sitt internationella genombrott och är hemma i Sverige ett par dagar. Hon har skrivit skivkontrakt i Beyoncéklass med ett amerikanskt bolag och har kalendern fullbokad med pr, framträdanden och resor fram till april. Hennes liv ser mycket annorlunda ut mot när hon vann Idol för fyra år sedan, hoppade av gymnasiet och flyttade från Vänersborg.

Det låter som rena sagan. Vad är det som händer?

– Helt galet. Lite samma känsla som när jag vann Idol faktiskt, fast större, häftigare. Jag känner skräckblandad förtjusning: en känsla av att här står jag och mitt liv håller på att ta en helt annan vändning, och jag vet inte var jag kommer att hamna …

Hon ler stort. Lilla Idol-Agnes har blivit stora Stjärn-Agnes – men oförändrad till sitt sätt. Hon utstrålar rättframhet och sympatisk värme.

Det började med att singeln Release me spelades på klubbar i England och när den i våras skrällde in på Englandslistan blev Agnes skivbolag nerringt. Singeln har släppts i 35 länder och i somras bankade USA på dörren. Popcirkus!

– Tre amerikanska skivbolag bjöd över varandra. Jag fick åka till New York, det var möten hela dagarna och jag fick ”skypa” med chefen på ett bolag i Los Angeles. Den galnaste veckan i mitt liv.

Själv är Agnes påtagligt sansad. Det här är en tjej med fötterna på jorden – och god aptit. När det blir lunchpaus i studion äter hon köttbullar och potatismos, så mycket hon hinner innan sminkösen kallar. Agnes norpar åt sig en fullkornsmacka och går bort till sminkstolen. Det går inte att ta miste på hennes glädje när hon berättar om de senaste månaderna.

– När valet föll på Interscope i Los Angeles blev jag hembjuden till högsta skivbolagschefen Ron Fair, han som upptäckte Christina Aguilera …

Middag? Han och du? undrar jag misstänksamt och ser framför mig en Billy Butt-typ som intar unga sångerskor till dessert.

– Nej, för att uppträda i hans trädgård. 300 gäster var inbjudna och det var tur att jag inte visste vilka branschhöjdare som var där för då hade jag dött av nervositet.

Med inlevelse berättar hon om hur hon trotsade sin nervositet, tog micken och sjöng akustiskt. Rätt ut i LA-kvällen, omgiven av palmer, pool, prunkande trädgårdsarrangemang och den kaliforniska musikeliten.

– När jag såg mig omkring såg jag att folk satt och grät … Det är ett av de häftigaste ögonblicken i mitt liv. Just där och då kände jag: Det här är livsavgörande för min karriär och mitt liv. Efteråt kom låtskrivaren Diane Warren och ville skriva låtar tillsammans med mig. Fattar du? Så många av hennes låtar som jag har sjungit till hemma som barn …

Själv har hon jämförts med Beyoncé och går hem på bred front. Lindsay Lohan avslöjade i engelska ELLE att Release me är den mest spelade låten i hennes ipod, Will.i.am i Black Eyed Peas, som Agnes träffade i New York, berättade att han gärna spelar hennes låtar när han dj:ar mellan varven.

– Det är kul när man får så där direkta bevis på att folk gillar vad jag gör. Ibland hinner jag nästan inte tänka på det.

Sedan i våras har hon rest i det närmaste oavbrutet: England, Tyskland, Belgien, Holland, Norge, USA, Marocko … När vi ses igen, någon vecka efter plåtningen, kliver Agnes in på Grand hôtel i svart skinnjacka med nitar och hängande fjädrar från Lars Wallin. Byxorna tajta, klackarna skyhöga, håret blankt. Hon ser ut som om hon kommer från en solsemester snarare än en nattlig videoinspelning i Dry Lake-öknen utanför Los Angeles där det blåste så mascaran rann.

Hon har hunnit hem och sova en natt emellan.

– Förlåt att jag är sen. Jag hittade inget att ha på mig, allt ligger huller om buller i resväskor. Inga skor hittade jag … de här är egentligen för kalla.

Tårna tittar fram i remsandalerna, nakna, frostnupna. Två biffiga fåtöljer i pianobaren blir vår myshörna och Agnes bestämmer sig för en kopp choklad, sparkar av sig skorna och kryper upp med benen under sig.

– Förra helgen är den första jag varit hemma på ett halvår. Det var helt underbart. Jag träffade mina tjejkompisar, vi åt middag hemma och sen gick vi på Berns och dansade. Jag älskar att dansa! Men jag är absolut inte största partybruden som festar hela natten. Det funkar inte om man ska jobba. I musikbranschen är det stort fokus på alkohol, på festande. Jag får ofta försvara mig för att jag inte dricker. ”Är du nykterist?!”

En grimas avslöjar hur trött hon är på kommentaren.

– Jag dricker gärna vin till middagen om det är nåt speciellt. Annars låter jag hellre bli. Jag prioriterar att sova.

En klok 21-åring har talat. Hon säger att hon har sin trygga uppväxt att tacka för mycket med mamma, socialpedagog, och pappa som jobbar med energifrågor, plus tre äldre syskon: Moa, 25, sjuksköterska, Elias, 28, som varit bartender på Gondolen och jobbar med vodka, och Jon, 29, ingenjör.

– Jag har nära kontakt med alla i min ­familj. Hemma var middagen samlingspunkten och det gick inte att slingra sig och säga att man redan ätit sig mätt på mackor eller så. Vi satt ner till­sammans, åt och pratade.

Vissa saker får henne att känna sig extra lyckligt lottad.

– Jag har alltid känt mig älskad. Jag har aldrig behövt kämpa för att få uppmärksamhet eller kärlek. Det brukar jag tänka på när jag träffar folk som är dryga eller otrevliga – ofta är det osäkra människor som saknar nåt. Egentligen skulle de behöva en kram i stället för att få skäll.

Är du så storsint?

– Jag försöker, jag tänker att det finns en anledning till att människor är som de är. Men det kan vara svårt om nån är riktigt otrevlig mot en.


Se alla omslag från 2009 här. 

Hon berättar om skolåren, då var det inte nådigt att vara Agnes i Vänersborg.

– På låg- och mellanstadiet hängde jag med ett gäng tjejer där jargongen var hård och det gällde att flyta med för att få höra till de utvalda. Men en dag fick jag nog och satte mig upp mot dem – det fick jag sota för i fem år. I såna lägen är det svårt att bo i en liten stad.

Agnes satsade på sport, fotboll och basket, dans och gymnastik och spelade fiol – med varierande entusiasm. På rasterna spelade hon hellre fotboll än målade läpparna i rökrutan och trots att hon varken fick ha högklackat eller dingelörhängen för sin mamma blev hon populär hos killarna.

– Att jag gick hem hos killarna uppskattades inte av det där tjejgänget, de blev bara ännu taskigare. Men jag har lärt mig att det viktiga inte är att kunna skryta med att ha många kompisar utan hellre ha en eller två som får en att må bra.

Det skulle vara lätt för Agnes att känna revansch i dag – hon försöker att låta bli.

– När jag ser mina gamla plågoandar kan jag bara konstatera att en del av dem har det inte gått så bra för, medan jag mår bra och … se hur det har gått för mig.

Livet är härligt och innefattar det mesta just nu. Det är knappt hon vågar säga det.

– Jag är kär. Väldigt, väldigt kär – för första gången, säger Agnes och spricker upp i ett obetalbart leende. Vi har varit ihop i ett halvår och det känns mycket seriöst.

Vem är han?

– Det vill jag inte säga än. Jag är rädd att det ska förstöra nåt.

Jag har hört att du är svag för mulatter …?

– Ja. Men den här killen är raka motsatsen.

Albino?

Agnes skrattar och ser lurig ut.

– Nej. Men han är världens vackraste.

Gissningsleken fortsätter. Någon i samma bransch som du?

– Eh, ja.

Till sist faller hon till föga och avslöjar:

– Vincent Pontare.

Hon berättar vad hon föll för och nu är hon sannerligen inte återhållsam.

– Han får mig att känna mig vacker. Jag har aldrig fått så många komplimanger i hela mitt liv. Han gör mig lugn. Han är omtänksam och omhändertagande. För mig är det som något fallit på plats. Aha, det är så här det ska kännas när man är riktigt kär. Jag har nog trott att jag varit det tidigare, men nu vet jag!

Inte för att man vill vara Krösa-Maja-pessimist, men det måste vara knepigt att vara nykär i en genombrottsfas med ständiga resor. Agnes ser inga problem, bara möjligheter.

– Jag kommer ju hem ibland och han kan ju komma dit där jag är. Det går bara man vill.

Gott om plats har de hemma hos Agnes på Östermalm i Stockholm. 70 kvadrat och fungerande kakelugn. Hon blir lika glad varje gång hon får komma hem.

Syns det att det bor en popstjärna där?

– Jag har en fiol och en keyboard – duger det? Mitt hem är ljust och härligt. Jag gillar stora guldspeglar. Och jag tycker om att blanda gamla grejer med nya. Till exempel har jag en fåtölj, som jag fått av pappa och som jag har klätt om sittdynan på. Hemtrevligt tror jag man kan beskriva det som. Särskilt i morse när jag eldade i kakelugnen.

Hur klarar du tempot? Hinner du äta ordentligt och ta hand om dig?

– Nja, det blir lite si och så med mat och träning när jag reser och har oregelbundna tider. Mitt problem är att jag lätt går ner i vikt och blir för mager, det är inte snyggt. Det värsta jag vet är när jag blir så smal att nyckelbenen syns. Usch, det får mig att se ut som ett utmärglat barn.

En räddare i nöden har hon hittat i Paolo Robertos träningsbok Ge mig en kvart om dagen, med övningar som hon kan utföra på hotellrum och flygplatser eller varhelst hon råkar befinna sig.

– Mina förebilder är kurviga kvinnor. Det är vackert med former.

Framgångarna har inte påverkat hennes syn på sig själv, och hon tror inte hon är i riskzonen.

– Jag klarade mig genom Idol-hysterin utan att förändras, då klarar jag nog det här. Jag har fortfarande svårt att fatta att jag faktiskt har egna fans. Jag har själv aldrig haft någon idol egentligen. När andra tjejer satte upp planscher på Backstreet Boys hade jag Jim Carrey på väggen. Jag kunde stå i timmar framför spegeln och öva på hans grimaser. Jag kollade faktiskt några youtubeklipp med honom i går och skrattade så jag grät.

Shopping gör henne också på gott humör.

– Mode är otroligt kul. Billigt, dyrt, vintage – allt! Jag har bred smak. Min favorit just nu är en kofta från Zara, som inte kostade många hundralappar och den har jag bott i. Men det är kul med designerkläder också. Och smink. Jag älskar dinglande örhängen. Ju större, desto bättre.

Ja, numera bestämmer hon själv, denna stjärna som spås bli hur stor som helst. Jag undrar vad hon tar till om hon – mot all förmodan – skulle känna sig låg.

– Jag har lätt för att förstora saker och om jag tycker nåt är jobbigt håller jag det inom mig, det är inte bra. När jag är arg börjar jag gråta i stället för att slå näven i bordet. Det har jag fått från mamma, hon är också så där känsloaktig. Men jag har blivit bättre. Jag har upptäckt att om man vågar uttrycka i ord det man är ledsen över känns det lättare inuti.

– Men, säger Agnes, för det mesta är jag glad. Jag har väldigt mycket att vara glad för.