Låt tårarna flöda och må bättre

Låt tårarna flöda och må bättre

DENIS Safonov
Författaren Meg Mason har alltid varit en gråtare som betraktat sina tårar som ett tecken på svaghet och något som behöver ”fixas”. Men efter en tårdränkt incident på stan omvärderar hon allt.
08 september, 2022
Meditera med grundaren av Wellbration - Josefin Dahlberg
6:41

Efter reklamen: Meditera med grundaren av Wellbration - Josefin Dahlberg

(6:41)

Slå på ljud

Jag har gråtit på jobbet. Jag har gråtit på restaurang. Jag har gråtit i en podcast, hos en läkare, i en bokhandel och på väg in till ett kafé. Alltså, under den senaste månaden. En på det hela taget ganska vanlig månad. Jag har alltid haft lätt för att börja gråta och själva orsaken avgör om det blir ett lågmält snyftande eller en okontrollerad störtflod. Jag kan gråta överallt.

Det här är något som jag alltid har betraktat som en defekt. En sorts egenskap som understryker att jag inte är särskilt tålig eller rationell, att jag inte är modig eller kan kontrollera mina känslor på ett sätt som vuxna ska kunna. Min benägenhet att börja gråta (och inte bara när jag är ledsen, utan även när jag är trött, arg, orolig eller har ont) är något som jag aktivt har velat arbeta bort. Ungefär som att inte kunna hantera pengar eller att prata för högt.

Jag kan gråta överallt.

Men för några veckor sedan inträffade alltså det där som gjorde att jag började gråta inne på ett kafé. Jag fick en sorts uppenbarelse, som i sin tur gjorde mig nyfiken på vad vetenskapen säger om gråtande.

Lite kortfattad bakgrundsinformation: mitt senaste nyårslöfte var att öva på att inte alltid ge företräde åt män ute på gator och torg. Vilket visade sig vara extremt svårt. När en man kommer gående mot mig på trottoaren, utan någon som helst avsikt att justera sin kurs för att jag råkar vara i vägen, blir min omedelbara respons att flytta på mig, även om det innebär att jag måste trycka mig mot en vägg eller kliva ut i vägbanan. Jag vågar nog påstå att jag inte är den enda kvinna som lider av den här instinkten – att visa hänsyn och ta så lite plats som möjligt.

Det här är "spegelarbete" – som kan vara botemedlet på dysmorfofobin

Att gråta är en superkraft

Åter till morgonen på kaféet. Precis när jag skulle gå in var en man (mycket längre än jag) på väg ut och givetvis förväntade han sig att jag skulle kliva åt sidan. Jag tvingade mig själv att låta bli och av ren chock, förmodligen, pressade han sig förbi mig med hela sin kraft och svor högt.

Jag brast i gråt, såklart. I vanliga fall skulle jag ha gjort allt för att försöka dölja det men just som jag fått mitt kaffe såg jag honom igen, väntandes på sin ta med-mugg – lika tillfreds med tillvaron som jag var uppriven. Jag gick fram till honom och tårarna fortsatte flöda. Rejält. Folk fick gärna tro att jag var galen. Jag ville att han skulle bevittna den totalt onödiga känslostorm han förorsakat.

Det var då jag insåg: att gråta är en superkraft.

Och oj! Det fungerade. Först såg han förvirrad ut, sedan rejält skamsen och så fort han fick sin beställning skyndade han i väg med sänkt huvud. Det var då jag insåg: att gråta är en superkraft. Om ni andra till äventyrs skulle vara av en annan uppfattning är det dags för en kollektiv omprogrammering. Det är hög tid att betrakta gråtande som något nödvändigt och ett tecken på styrka, allt baserat på den massiva forskning som faktiskt finns på området. Men för att komma dit måste vi förstå varför vi gråter och varför en kvinnas tårar generellt sett bara är en oroväckande indikator på hennes allmänna oförmåga.

Att våga gråta är en superkraft
DENIS Safonov

Lär dig allt om den nya kristalltrenden med hälsoprofilen Josefin Dahlberg

Se klippet här!

Därför gråter kvinnor mer än män

Först behöver vi ta reda på varför kvinnor är mer benägna att gråta än män. Enligt nederländsk forskning gråter kvinnor i genomsnitt 30 till 64 gånger per år och i ungefär sex minuter, jämfört med män som gråter 6 till 17 gånger i ungefär tre minuter. Det finns otaliga anledningar till att vi gråter mer än män, eller snarare, att män inte kan gråta lika ofta eller lätt som vi.

Till att börja med har vi den grundläggande biologin: prolaktin, det hormon som styr tårbildningen (och bland annat mjölkbildning) är runt 60 procent högre hos kvinnor än män, vars testosteron fungerar rent tår-förebyggande. Fysiskt sett är kvinnors tårkanaler kortare, vilket gör att de fylls och svämmar över fortare. Dessutom har kvinnor överlag högre oxytocinnivåer, vilket medför en ökad social och emotionell känslighet. Hos en nybliven mamma, till exempel, gör den ökade mängden oxytocin att hon lättare kan reagera på sitt barns gråt.

Sedan har vi de sociala betingelserna: pojkar och flickor gråter ungefär lika mycket, men efter pubertetens inträde närmast förväntas flickor gråta (vilket vi också gör i högre utsträckning, framför allt i fertil ålder på grund av hormonförändringar) medan män helst inte ska gråta alls.

Allt som sker utanför normboxen brukar väcka obehag i den patriarkala sfären.

Våra levnadsval spelar också in: kvinnor arbetar oftare i omsorgsbranscher som erfordrar ett empatiskt sinnelag och på fritiden dras vi mer till aktiviteter som väcker känslor, snarare än stridslust – vi föredrar med andra ord en riktigt sorglig fransk film framför till exempel golf (för att hårdra och generalisera rejält).

Sammanfattningsvis kan vi konstatera: de egenskaper, förmågor och biologiska processer som i högre utsträckning ses som kvinnliga har historiskt sett inte förknippats med makt, styrka eller handlingskraft. I stället har vi lärt oss att betrakta såväl gråtande som mens, barnafödande och klimakterie som något skamligt, genant och besvärande – samt inte minst, skadligt för våra karriärer.

Kanske är det här med att gråta på jobbet en särskilt svår synd eftersom det är ett så tydligt avsteg från de sociala spelreglerna. Allt som sker utanför normboxen brukar väcka obehag i den patriarkala sfären. Våra tårar gör med andra ord ingen nytta för männen, men oj, vad de gör nytta för oss.

Därför tappar du hår av för lite sömn

Emotionella tårar innehåller hormoner

Till skillnad från reflexmässiga tårar (hacka lök!) som består av 98 procent vatten, är emotionella tårar till största del kemiska och innehåller ett dussintal hormoner och biprodukter. Genom att gråta där på kaféet utsöndrade min kropp mängder av kortisol och adrenalin och serotoninet bokstavligen rann ner för mina kinder. Samtidigt lindrade oxytocinet och endorfinerna (hjärnans egna opiater) min plåga, medan mitt parasympatiska nervsystem började förse mig med en känsla av lugn. Gråten fick mig att ta snabba andetag och den svala luften kylde ner min hjärna, och när hjärnans temperatur sjunker något förhöjs i stället sinnesstämningen.

Gråt är dessutom, vilket jag inte visste då, ett välutvecklat anknytningsbeteende som signalerar behov. En kvinna som satt intill frågade om jag var okej, därmed knöts ett litet band mellan oss.

Om jag hade valt att hålla tillbaka mina tårar (såvida det ens hade varit möjligt) skulle jag ha mått mycket sämre, på både lång och kort sikt. Att låta känslorna intensifieras genom att lida i tysthet (”repressiv coping”) gör att kroppen anstränger sig och blir stressad, om detta upprepas om och om igen påverkas immunförsvaret och vi kan dra på oss en mängd olika kroniska sjukdomar, såväl psykiska som fysiska.

Louise Sondlo Zapatas effektiva hemmapass

Se klippet här!

Lite gråt då och då är bra

Så här i efterhand har jag också insett att min allt annat än sällsynta gråt har gjort mer för mitt äktenskap än de där minisemestrarna vi åker på ibland. Men vare sig att gråta för mycket eller att inte gråta alls är särskilt toppen för en relation (rådfråga en läkare om du gråter mer än vad du upplever som normalt och av anledningar du inte kan förklara), men berättigad gråt lite då och då är bara välgörande. Genom att gråta inför någon visar vi tillit och den andra personen lider ofta med oss. När en partner, vän eller till och med en total främling ser oss gråta, medan vi i det närmaste är förblindade av tårar, väcker vår sårbarhet deras naturliga beskyddar- instinkt. Det tycker jag är vackert.

Tårar är inget tecken på svaghet.

Och det här med att gråta på jobbet … Det har faktiskt de flesta av oss gjort, upp till 80 procent av den kvinnliga befolkningen, beroende på söktermer, och än så länge har jorden inte gått under. Män gör det också. Och om vi jämför ett litet sammanbrott i konferensrummet med att uttrycka känslor via mobbning eller verbala påhopp, så framstår gråt som ren och skär team-building. Mot bakgrund av det jag vet nu, kan jag inte annat än se min gråt som kroppens snillrika säkerhetsventil, välgörande för både mig och min omgivning (förutom möjligen mannen på kaféet). Gråtande fyller så många funktioner. Tårar är inget tecken på svaghet. Att äntligen kunna betrakta min gråt som en superkraft … det är så befriande att jag nästan börjar böla.

Boken Sorgen lyckan livet av Meg Mason finns ute nu.

Kollage: Denis Safonov