Helle Schunnesson: "Varför ska det göra ont att vara kvinna?"

Helle Schunnesson

ELLEs Helle Schunnesson om varför hon gått från att bita ihop när det gör ont till att vägra vara smärttålig. Från och med nu kommer hon att skrika så högt att det gör skillnad.
16 november, 2021

För ett tag sedan satte jag in en hormonspiral. Bara några veckor senare tog jag ut den igen. Jag blev rekommenderad spiral för att få hjälp med min mensvärk, som sedan tonåren varit illa, men de senaste åren satt mig helt ur spel.

Man pratar ofta om kvinnors höga smärttröskel och vi tycks aldrig bli av med det stående skämtet om hur män lider lika mycket av en förkylning som kvinnor gör av barnafödande. Kanske är det funny cause it’s true. Det finns mycket stolthet i det där, hur smärttåliga vi kvinnor är. Men vid närmare eftertanke känns det mer som något vi blivit påprackade för att man ska slippa ge oss adekvat vård. Som när man fintar ett barn: “Du som är duktig på att göra fint, kan inte du duka bordet?”. Vi har gått på samma nit, “Ni tjejer som är så bra på att ha ont, inte behöver ni väl hjälp med er smärta?”.

Det var aldrig så att jag inte hade ont – jag ville bara inte besvära någon med det.

Spiralen jag satte in för att bli av med smärtorna gav mig bara mer ont, och efter en särskilt plågsam natt stapplade jag dubbelvikt in till min gynekolog. “Ta ut den”, bad jag, “det känns som att jag ska dö”. Jag förstår att man säkert blir härdad av att jobba inom vården. Och jag antar att man lär sig se skillnaden på någon som faktiskt håller på att dö och någon som bara känner så. Men med fötterna i gynstolens byglar är man särskilt utsatt, och när jag låg där var jag rädd, hade ont och var totalt utmattad efter veckor av smärta och blödningar. Ingen bad mig berätta om min smärta, förklarade vad det kunde vara som hade hänt eller erbjöd mig något smärtstillande. Jag fick höra att spiralen är en investering i mig, och att det vore synd att ge upp redan nu. ”Det finns inga tecken på att den sitter fel”, förklarade läkaren, och där och då kände jag mig mycket melodramatisk och lite tokig. Först i efterhand blev jag arg, och kom på vad jag skulle sagt. Är inte det faktum att jag har så ont att jag inte kan stå upp ett tecken på att något är fel?

Konsensus verkar vara att det ska göra ont att vara kvinna. Förr stoltserade jag själv med den där höga smärttröskeln. Jag kunde bita ihop och stå ut som ingen annan! Tills jag gick i lite för mycket terapi för att kunna stänga av och trycka undan mina känslor på det sättet. Efter timmar med en psykolog som kämpade för att få mig att identifiera de fysiska sensationerna av att vara arg (inte fan vet jag det är väl aldrig någon som låtit mig vara arg!) kan jag inte skryta med den där höga smärttröskeln längre. Det var aldrig så att jag inte hade ont – jag ville bara inte besvära någon med det.

Vår längtan efter att någon ska bekräfta vår smärta är så stor, att ifall den enda som lyssnar säger åt oss att stoppa örter i fittan och dansa i månsken är steget dit inte långt.

Efter fiaskot med hormonspiralen, en vända på gynakuten och några veckor fyllda av förlamande smärta och hormondriven ångest började jag fundera på hur långt jag egentligen är från att vända mig till vagina steaming och yoniägg med helande egenskaper. Hur många gånger måste man bli förminskad av vården innan man vänder sig till alternativa, ofta väldigt tveksamma, metoder? Vi vet att sjukdomar som drabbar framför allt kvinnor prioriteras lägre av vården än de som drabbar män. Kunskapen om diagnoser som endometrios, vestibulit och vaginism är allmänt låg. Vår längtan efter att någon ska bekräfta vår smärta, ta den på allvar och göra något åt den är så stor, att ifall den enda som lyssnar i stället säger åt oss att stoppa örter i fittan och dansa i månsken är steget dit inte långt.

Men jag är trött på att inte bli tagen på allvar. Mina problem är också vårdens problem och jag tänker inte längre upprätthålla den skadliga föreställningen om att kvinnors smärta ska härdas ut i tystnad. Är jag rädd kommer jag gråta. Gör det ont kommer jag skrika. Kanske är det vad som krävs för att någon ska lyssna.

1:03

Efter reklamen: 7 viktiga kvinnor för kampen om jämställdhet i Sverige

(1:03)

Missa inte

"Vill vi verkligen tillbaka till livet före pandemin?"

Tiden som fått oss att ifrågasätta våra liv.

”Coronapandemin har tagit min prestationsångest till nya nivåer”

Louise Åström om hemmajobbets oanade konsekvenser.

"När det gäller kärlek har jag en enkel filosofi"

Helle Schunnesson om tanken som inte får tänkas: Jag vill göra slut.