Matti Klenells ställer ut sin glaskonst på Galleri Glas
När Matti Klenell var liten ville han helst spela fotboll och flytta till Karlstad där det fanns skivaffärer. Men han växte upp i en glashytta. Och det satte sina spår.
Föräldrarna, Ingalena och Ragnar Klenell, drev familjeföretaget Edsbjörke Studio i värmländska Sunne så smält glas, värme och form var en självklar del av vardagen. Själv utbildade sig Matti till inredningsarkitekt på Konstfack och var mer intresserad av att skapa miljöer än konstglas.
– Men så halkade jag in i glaset lite av en slump. Jag gjorde några grejer för skojs skull i New York tillsammans med glaskonstnären Reino Björk, och de stod sedan i min ateljé på Katarina Bangata. När ELLE kom förbi för att ta ett porträttfoto av mig var de där verken med i bakgrunden. Inger Molin såg bilden och hörde av sig: ”Har du gjort de där? Vill du ställa ut hos mig?”
Det ville Matti. Men på ett villkor: att han fick åka till New York och producera verken. Och plötsligt stod han åter i en hytta, men på andra sidan Atlanten.
– Jag insåg att alla svettiga timmar som barn har satt sina spår Jag hade något slags gehör för glas som jag nog aldrig haft för trä. Man vill ju inte alltid erkänna att man är formad av sin barndom, men det går inte riktigt att komma ifrån, säger han.
Sedan dess har Matti Klenell fortsatt växla mellan det kommersiella och det konstnärliga, mellan stapelbara stolar och poetiska glasskulpturer. Under 00-talet, när den svenska formscenen präglades av minimalism och björkplywood, blev glashyttan i New York en plats där han fick skapa ett eget uttryck.
– På den tiden var det nästan som en tävling i att inte ha en egen stil. Så för mig blev det viktigt att göra tvärtom – något som tog plats, som sa något. Att få jobba med konstglas vid sidan av möbeldesignen har varit befriande. Jag har kunnat testa saker utan att riskera så mycket.
Utställningen på Galleri Inger Molin följdes upp med ytterligare en utställning tre år senare. Den andra gången beskriver han att han var mer varm i kläderna och att skapandeprocessen blev som en frizon där han kunde prova sig fram och leka med sitt uttryck. Det var också genom den utställningen Iittala först fick upp ögonen för honom. Samarbetet med det finska designföretaget har pågått sedan 2009 – ett samarbete Matti beskriver som både generöst och avgörande.
– I Finland var jag liksom ingen. Ingen visste vem jag var, ingen hade någon förväntning. Och det gav ett lugn. Jag kunde utveckla mitt formspråk i fred.
När Galleri Glas för tre år sedan föreslog en ny utställning hade det gått länge sedan Matti senast ställde ut konstglas. Han hade varit upptagen med andra projekt – bland annat för Nationalmuseum och ett långsiktigt arbete med lackarbeten i Asien. Men idén lockade. Och när Iittala öppnade dörrarna till sin hytta var det givet.
– Men jag ville inte upprepa gamla misstag, säger han. Man kan inte komma med sin idé och hoppas att en glasblåsare som inte jobbat så förut bara löser det. Det funkar inte. I stället utgick jag från vad Iittalas blåsare är riktigt bra på: formblåsning, mönster, kallarbete. Sedan försökte jag tänja på det, förstås. Göra något som de inte gjort tidigare, men som ändå ligger inom deras kapacitet.
Resultatet är en utställning med namnet 9 Factory Road, som består av tre tematiska serier: Thieving Birds, Kaiku och Nappula. Alla tre bygger på idéer om formminne, återklang och arv. Fåglarna, som länge varit ett återkommande motiv i Iittalas arbete, har här fått nytt liv som stapelbara delar och ett slags formmässigt samplingtänk – där mönster och siluetter lånas från olika källor och sätts ihop på nya sätt.
Kaiku, det finska ordet för eko, utgår från idén att blåsa i form och låta väggen svara. Objektens former bär på spår av den energi som skapade dem – som en sorts visuell resonans. Och Nappula, vaser med gloria över, är en variant på några av Mattis tidigare verk, och har dessutom fått samma namn som hans serie för Iittala.
Uttrycken är olika – men färgskalan håller ihop. Med Iittalas breda palett av smältor, där varje färg matchas fram med precision, blev resultatet en serie objekt som visserligen är varierade i sin form, men nästan överraskande enhetliga som grupp.
– Det var lite som en färgtombola. Man visste aldrig exakt vad som skulle finnas tillgängligt, men när allt kom hem var det nästan otäckt hur väl det hängde ihop, säger han.
Utställningen 9 Factory Road går att se på Galleri Glas i Stockholm mellan den 21 augusti och 20 september.
Foto: Michelle Meadows, Kristian Pohl
