Kreativ frihet och 90-talsvibbar hos konstnären Linnéa Andersson

Du har med största sannolikhet sett hennes mönster. De stiliserade bladen, enfärgade i starka kulörer som oftast ligger mot en vit bakgrund. Men i Linnéa Anderssons hem syns de inte mer än på en av filtarna som hon formgett för Arket.

– Jag tycker det är skönt att inte ta med mig jobbet hem. Där försöker jag ha det lite mer lugnt, så att jag kan vila ögonen, och sen kan jag komma hit och brassa på med färger, säger Linnéa Andersson med en gest mot studion bakom henne, där halvfärdiga tavlor, tapetprover från hennes kollektion för Boråstapeter, färgburkar och penslar får breda ut sig nedanför stora, ljusa fönster.

Hon beskriver studion som en förlängning av hemmet. Det är här hon tillbringar det mesta av sin tid. Vindsvåningen på bilderna, där hon bodde tills nyss, ligger bara fem minuters promenad bort, nära Chapmans Torg i Majorna i Göteborg.

– Jag har bott i samma kvarter sen jag flyttade till Göteborg för fjorton år sedan. Man brukar säga att Majorna är så gulligt, men just det här området har en lite annan vibb. Det är lite stökigt, lite skräpigt. Här finns en karaokebar och en sportbar. Det är nära till havet och ja, det har passat mig väldigt bra.

Vindslägenheten dök upp på Hemnet – ”ett av mina stora intressen” – precis före pandemin och hon flyttade in i mars 2020. Den lilla ettan hade precis byggts om till lägenhet och hon var den första som bodde där, med utsikt över hamninloppet, stort ljusinsläpp och inga raka vinklar någonstans.

– Eftersom jag bodde högst upp kunde jag se gatunäten väldigt fint och det blev ju ganska mycket hemmatid under pandemin, så jag fick ett nyvunnet intresse för hur Majorna sett ut genom århundradena. Jag hittade gamla bilder på huset och planritningar. ”Jaha, det var ett slakteri på bottenplan och de skulle bygga ett skyddsrum under andra världskriget.” Sånt kan jag gå igång på, lite nördigt.

När hon flyttade in var nästan allt i den nyproducerade lägenheten grått och vitt. Hon valde att måla om sovalkoven i en varmare beigegul kulör, men annars gillade hon paletten som den var. Hon som annars brukat måla sin hem i olika färger.

– Det var en clean slate och det kändes så himla härligt! Utifrån den kunde man lägga till vad som helst. Det var så skönt.

Hon berättar att hon har kommit på sig själv med att försöka återskapa sina föräldrars hem på 1990-talet.

– Jag är så emotionellt kopplad till saker. Jag har inte så mycket foton utan jag tycker att det är fint att föra in familj och vänner i hemmet, i form av objekt.

Pappans gamla skivsamling passar perfekt i föräldrarnas bokhylla och överallt syns vänners konst och keramik.

– Jag vill att det ska finnas en story bakom allting. Jag är väldigt petig med att köpa nya grejer. I min nya lägenhet hade jag inget duschdraperi på länge, för jag hittade inget och jag kan inte med att köpa något som jag inte känner hundra procent för. Det finns inget ”tills vidare”, då är jag hellre utan tills jag hittar rätt.

Hon inspireras av Instagram, inredningstidningar och gamla Ikea-kataloger, men det är viktigt för henne att hemmet speglar henne själv, ingen annan.

– Jag skulle inte vilja ta en tidning och ”åh, det där var fint, så vill jag ha det – copy paste!”. Det ser jag ingen vinning i. Man kan inspireras, men sedan måste man liksom hitta det inom sig själv, få det att bli ens egna tankar. Jag tycker att det kan vara svårt, om man ser något som är fint och som man vill kopiera … Men det känns inte äkta då. Det måste gå några varv i ens eget huvud först.

Frågan om varför hon inte har sin egen konst på väggarna har hon fått många gånger förut.

– Men jag vet ingen annan yrkesgrupp där det skulle vara normalt. En tandläkare skulle ju inte ha bilder på röntgenplåtar av tänder hemma? För mig är det mitt jobb och hemma måste jag få vila. Där är det fritid.

När hon beskriver sin konst är det inte helt olikt hur hon pratar om att inreda sitt hem. Att maximera en yta, eller ett vitt papper.

– Det handlar mycket om problemlösning för mig. Och så går jag igång på materialet, texturer och hur de känns i kroppen. Motivet kommer lite i andra hand.

Bladmönstren, som hon är mest känd för, kom till just för att hon ville fylla ett papper på ett för henne så intressant sätt som möjligt.

– Det handlar mycket om handens rörelser och att hela tiden hitta nya utmaningar. Den här växtligheten är tacksam, för den kan ge så många olika uttryck men fortfarande vara samma bas. Nu har jag hittat den och jag har inte tröttnat på den än.

Hon skrattar när hon säger att det kanske handlar om lättja, men så länge växtligheten känns intressant kommer hon att fortsätta.

– Jag kan förstå att det kanske ser ut som att jag gör samma sak, om och om igen. Men det är också något med repetitionen som är viktigt. Och det blir aldrig exakt likadant, hur man än försöker.

Vindsvåningen växte hon så småningom ur och i sitt nya hem vill hon gärna få plats med en hund. Hon har inte flyttat så långt – förstås! – bara någon kilometer, men den nya lägenheten är ett renoveringsobjekt i ett funkishus, med strukturtapeter som nu rivits bort.

– Det var svårt att ta beslutet, men jag behövde en nystart. Det känns fint. Om den förra lägenheten var ett blankt papper, så är den här beyond det. Här är det inte ens ett papper, haha.

Foto: Anna Karlsson

Stylist: Anna Bjelkholm