Konstnärens hållbara och futuristiska hus i Köpenhamn – se bilderna
Konstnären och arkitekten Jane Ostermann-Petersen har slagit ner bopålarna vid ett gammalt skeppsvarv på Refshaleøen i Köpenhamn. Här har hon skapat en trio specialdesignade husmoduler med utsikt över lagerlokalerna, men med närhet till operahuset och stjärnkrogen Noma.
– Jag upptäckte området och det gamla skeppsvarvet när jag kom hem efter att ha studerat och bott i Amsterdam. Jag föll pladask för mixen av urban industri och gammalt båtvarv, säger Jane Ostermann-Petersen.
Det började med en idé om att skapa flexibla rum som kan vara ett ramverk för livet under en specifik period, i ett föränderligt samhälle där människor är mer mobila än förut. Jane ifrågasätter normen om stora, dyra bostäder som ska passa till allt och alla.
– Jag tror att vi även behöver hus som är mindre, billigare och byggda på ett medvetet sätt … Jag tror att människor framöver söker färre kvadratmetrar, men kvalitativa ytor som låter oss hämta andan, arbeta och leva. Och som inte ruinerar oss ekonomiskt.
Filosofin mötte behovet av att skapa ett flexibelt, lättviktigt och ekologiskt hem åt sig själv och sin familj. Nu finns plats för sonen, henne själv och en partner – och övernattande gäster.
– Jag såg för mig att husen kunde packas ned platt för vintern och sättas upp igen till våren. På sätt och vis är de avancerade tält, de är tänkta att flyttas och byggas upp där du vill. Den enkla och flexibla aspekten fascinerar mig. De kan tas ned av två personer, utan maskiner, och sedan packas upp igen på en strand, mitt i en stad eller på ett tak. Jag arrenderar marken, eftersom tanken är att jag alltid ska kunna ta med mig mitt hem.
Jane jobbar till vardags gränsöverskridande med konst och arkitektur och hon har alltid fascinerats av rum, byggnader och olika kontexter. Hon kallar sitt otraditionella boende för Kolonien. Med ett modulärt och flexibelt tänk kan delarna enkelt byggas ihop eller utökas och stålramen kan täckas eller passas in med trä, glas, canvastyg eller andra material och det går att isolera. Det krävs ingen klassisk grund, utan i stället sätts järnpålar ner i marken och skapar en upphöjning, med ett tomrum under för ventilation.
– Det är ett enkelt system och möjligheterna är oändliga. Idén är ett ramverk som kan transporteras vart som helst i världen och göras färdigt av lokala hantverkare. Det är dags att tänka annorlunda och att överväga flyttbara småhus.
Den första modulen av glas och järn, nu Janes studio om 18 kvadrat, byggdes som en prototyp för att testa vinklar och mått. Härnäst ville hon utveckla en del för avkoppling och som ett experiment målades delen med linolja och svart pigment. Överblivet linnetyg och hampa från textilindustrin pressades till isolerande paneler.
– Vi ville ta hållbarhetsfrågan ett steg till och färgade alla textilier för hand med traditionella metoder och naturliga plantor, avokado, kärnor, fruktskal och matrester.
Den största husvolymen om 30 kvadratmeter rymmer kök, matsal och sovloft. Väggarna är isolerade och klädda med överbliven plywood, och furufasaden får karaktär genom att träets egen tjära skyddar och låter huset andas. Möbler hänger direkt från den bärande stålramen, för att skapa en helhet och frigöra golvyta.
– Själva byggprocessen gav mig lösningar. Det verkade logiskt att hänga möblerna – det var en intuitiv lösning. Det är glädjen i mitt skapande. När arbetet börjar ge lösningar känns det mer autentiskt.
De enkla, multifunktionella möblerna är byggda av spillmaterial från husbygget och är unika för projektet. Jane har skapat allt i sin egen verkstad, och så även den svarta järnsoffa som inspirerats av en korsett. Hon påpekar att god design alltid kommer naturligt, men det viktigaste av allt är att dagens beslut inte begränsar möjligheterna för kommande generationer.
– Det är dags att tänka nytt. Hela poängen är att tänka över det vi bygger i framtiden.
Fotograf: Nathalie Krag/ Living Inside
