I det toskanska stenhuset möts design och historia – titta in
Det började med en förälskelse. Inte bara i varandra – utan också i platsen. När Luc Ramael och Giancarlo Barbato för första gången körde uppför pinjeallén till den lilla byn Sticciano, djupt in i det toskanska inlandet, visste de att här ville de stanna. Det lilla bergssamhället, där stenhusen slingrar sig kring en kyrka från 1100-talet, talade till dem. Men vägen till att kalla byn för sitt hem skulle visa sig bli lång – en historia fylld av lika delar tålamod, nyfikenhet och kreativitet.
Fastigheten de föll för var i miserabelt skick, trång och mörk – men den bar på en historia de inte kunde motstå. Först efter flera år av väntan kunde säljaren övertalas att lämna över nycklarna, ytterligare ett decennium senare stod huset färdigt att leva i. Då hade paret redan förvandlat varje vinkel, varje sten, till något alldeles eget.
Luc, designer från Antwerpen med uppdragsgivare som Prandina, Martinelli Luce, Deltalight och Trizo 21, präglade interiören med sin signatur: rena linjer, sparsamt möblerade rum och klassiska former. Vitputsade väggar bildar fond för designikoner som Arne Jacobsens stol 3107, sida vid sida med Lucs egna verk, som köksinredningen, det långa matsalsbordet och ett iögonfallande turkost skåp.
Giancarlo, som är arkitekt, närmar sig rummet från ett annat håll – med känsla för arv och bevarande. Det var han som frilade gamla takbjälkar, fönsternischer och till och med ett duvslag. Resultatet är ett öppet rumsflöde som böljar genom huset i nivåer och steg, där varje utrymme viskar om tidigare liv.
Paret upptäckte snart att deras hem bar på mer än bara atmosfär. I ett av rummen fann de rester av vad som tros vara ett gammalt klosterkapell – komplett med ett valv från 1600-talet och en inbyggd trärelik i väggen.
– När vi försökte måla om taket började färgen att smula – och under ytan dolde sig något oväntat: bleka fragment av fresker. I sovrummet, där samma metod tillämpades, fann vi ännu mer, säger Luc.
– Vi valde därför att möblera rummet ytterst sparsamt. Allt skulle få andas. Ett handvävt sängöverkast och två AJ-golvlampor från Louis Poulsen är rummets enda inredningsdetaljer, resten är ett stilla lugn, säger Giancarlo.
I husets hjärta – den öppna köksdelen – vistas Luc, Giancarlo och katterna Teo och Baba helst. Ett långt träbord, formgivet av Luc, flankeras av pendellampor från hans eget designarkiv.
– Efter ihärdiga turer med italienska myndigheter lyckades vi få tillstånd att installera ett golvhögt fönster i både kök och sovrum – och ljuset flödar nu obehindrat in i rummen, säger Luc.
Här, vid matbordet, blickar man ut över kullar och cypresser. Förr var detta byns skolsal. Nu är det platsen där framtidsplaner smids. För huset är inte färdigt – och kommer kanske aldrig att bli det.
– Vi ser det som ett pågående projekt. Nästa steg? Kanske gästrummet i den gamla vinkällaren. Eller den lilla trädgården. Det får tiden avgöra, säger Giancarlo.
I dag bor de stora delar av året i Sticciano. Endast vintrarna tillbringar de i Belgien – för under de kalla månaderna är den lilla byn med sina femtio invånare alltför tyst. Men så snart våren kommer vaknar livet igen – och med det huset som bär deras namn, deras stil och deras dröm.
