Kika in i Sofia Woods drömvåning i Norrköping
Taxi genom stan för att hinna till förskolan. Vidare mot skolan i andra änden av Enskede söder om Stockholm. Andan i halsen, Taxi Stockholm på speed dial.
– Vi levde med noll marginaler, men ändå var det inget vi riktigt ifrågasatte. Det var bara så livet var, säger Sofia Wood.
Pandemin gav en möjlighet att stanna upp
Dörrspringan mot en annan sorts liv öppnades redan när hon fick sitt första bokkontrakt och sa upp sig från sitt fasta jobb. När pandemin sedan satte allt på paus fick hon och maken Andreas en möjlighet att stanna upp och tänka igenom vad livskvalitet betyder för dem. Det blev tydligt att allt det som tidigare lockat med huvudstaden – utställningar, restaurangbesök, spontana dejter – inte längre var något de utnyttjade i vardagen.
Parallellt återupptäckte de Sofias hemstad Norrköping, där hennes mamma och lillebror fortfarande bor. De insåg att staden hon lämnat dagen efter studenten utvecklats till en sprudlande, kulturell plats, där allt samtidigt finns inom tolv minuters resväg.
– Jättemånga gamla sanningar började luckras upp och vi fick båda upp ögonen för att man inte måste göra saker exakt som den gemene tanken kring hur en karriär eller bostadskarriär eller vardag ser ut. Förbjudna tanke: Skulle det gå att inte bo i Stockholm?
Sofia började höra sig för hos Norrköpings mäklare, som alla berättade att det de sökte – sekelskifte med originaldetaljer och minst fem rum – absolut fanns i staden, men att de flesta paradvåningar var hyresrätter. Hon drog sig till minnes namnet på en av stadens hyresvärdar och klickade in på hemsidan. Och där fanns den: En femma på 185 kvadratmeter, med två balkonger, 3,8 meter i takhöjd, fantastisk stuckatur, vackra parketter och tre fungerande kakelugnar.
– Det här var på fredagen. På måndagen åkte jag dit och tittade och kom hem till Andreas och sa ”It’s the one”. På onsdagen hade vi skrivit kontrakt.
Så, den 21 december förra året flyttade familjen in i paradvåningen ett stenkast från strömmen (och bara en timme från Stockholm med tåget). Barnen fick genast plats i skola och förskola och i stället för eviga kompromisser känner Sofia att livet har expanderats. Och så är det förstås lägenheten, 1800-talsvåningen som inte bara rymmer magnifika originaldetaljer som bladguldsmålade snickerier och den massiva kakelugnen i petrolblått utan också alla familjemedlemmars behov (och prylar).
Den är klassiskt uppdelad i två delar med salonger mot gatan, med rum i fil, pråliga kakelugnar, skjutdörrar, bröstpanel och parkett. Mot innergården är rummen rustikare med plankgolv och enklare snickerier. Det kan låta som ett lyxproblem, men det är inte helt lätt att inreda rum som har nästan 4 meter i takhöjd och mäter 45–50 kvadratmeter – styck. Det kräver en ny förståelse för dimensioner och volymer.
– Allt ser så litet ut! Vi bodde i 1920-tal tidigare och när vi ställde in våra möbler blev det lite känslan av dockskåp. Som att kasta in en tennisboll i en gympasal. Det har tagit ett halvår att landa i hur man använder rummen och inreder i olika zooner och umgängesgrupper. Jag har velat fylla rummen, utan att det blir plottrigt. Det gäller också att hitta balansen mellan gammalt och nytt. Jag älskar gamla saker, men behöver få in design som bryter av. Vi vill inte att det ska kännas som att vi leker herrgårdspar!
Flyttlasset har kompletterats med ett antal utvalda köp, mest second hand.
– Just nu har jag inga stora saker på min ”vill ha”-lista. Jag letar framför allt efter konst och ännu mer belysning. Och en liten babyflygel i burspråket. Jag vill att man även i ett stort rum ska kunna titta vart som helst och se något fint. Små möten, en tenngrej bredvid en snäcka bredvid nåt blankt … Känslan av balans, harmoni och skönhet. Det är så otroligt nära sammankopplat med glädje och välmående för mig.
Sofia är – kanske just därför – akut medveten om hur sociala medier kan skapa stress, vilket märks på frågor och kommentarer från hennes följare.
– Vi har det ju fint för det mesta för att jag lägger tid på det. Det finns en generell tanke om att det är kopplat till ytlighet, eller att man inte är en skön person om man inte kan slappna av och vara i kaoset. Men jag kan inte vara i kaoset. Jag blir akut olycklig när det är fult och stökigt. Då är det lättare att palla att plocka undan lite hela tiden, för det är mindre jobbigt än att ha det superstökigt, även med tre barn.
Vilken känsla har du velat skapa?
– Jag har velat att det ska kännas lugnt, soligt och vilsamt, med fina naturmaterial och olika trätoner. Mjuka soffor och sköna fåtöljer att sitta i, fluffiga mattor att gå på. Man ska känna sig omhändertagen.
Den känslan genomsyrar också hennes kokböcker, så även Darling pasta (Norstedts) som släpps den 21 oktober och som kommit till i våningen i Norrköping.
– Den är så mycket soligare än de tidigare böckerna. Det är en renodlad pastabok utifrån grundtanken att det finns en pastarätt för varje tillfälle i livet. Oavsett om man är bakis, askär, livspepp, superdeppig, behöver drömma sig bort eller har någon som behöver tas om hand. Det är min fasta övertygelse att pasta är det godaste som finns, alla dagar i veckan.
Fotograf: Andrea Papini Stylist: Dennis Valencia
