Antarktis – till världens ände

Res till den sjunde kontinenten – en blåvit värld av pingviner, pärlvita isberg och väldiga valar. ELLEs Sofia Hedström begav sig på ett gungande äventyr och fann naturlyckan på Antarktis.

av SOFIA HEDSTRÖM foto SARAH ST CLAIR RENARD ur ELLE nr 11/12

Det här är ingen kryssning. Det är en expedition.

Anja Erdmann, vår tyska guide och fartygets expeditionsledare, gör klart för oss vad som gäller så fort vi klivit ombord på Hurtigrutens MS Fram. Pingvinexperten Manuel Marin, som även ser till att rätt väska kommer till rätt hytt, är inte det minsta oroad när tygkassen med min necessär är på villo­vägar utan förklarar att smink inte behövs ombord. Hytt 524 visar sig inte heller vara någon svit utan snarare en cell för kryssningsmasochister.

httpv://www.youtube.com/watch?v=8oycThQvV-k&feature=plcp

Ångesten börjar ta över. Fotograf-Sarah och jag räknar i panik antalet dagar som återstår ombord. Nio. Det senaste dygnet har vi upplevt en nödlandning i Panama City och ytterligare en skakig flygresa till världens sydligaste stad Ushuaia, så vi är redan mentalt möra. Dessutom tyckte guiden på transferbussen från flygplatsen att det var lämpligt att upplysa oss om ett fartyg som sjönk för några år sedan.

När MS Fram lättar ankar känner vi oss inte direkt som några äventyrare.

På säkerhetsgenomgången får vi veta att vi numera heter 524. Runt halsen dinglar ett nyckelkort med foto och nummer som identifierar vilka vi är. Nödsignalen är inte öronbedövande, men tillräckligt stressande för att vi ska skynda upp till däck nummer fem där vi prickas av på en lista. En besättningsman instruerar oss i hur vi tar på oss en gigantisk orange överlevnadsoverall som påminner om en sådan där sumobrottardräkt man kan testa på nöjesfält. Det tar många minuter för besättningsmannen att få på sig det komplicerade plagget. Jag försöker att inte föreställa mig påklädningsmomentet i en krissituation, eller oss skumpande runt i ishavet iklädda sumodräkter. Speciellt inte efter att vi blivit upplysta om att plagget bara håller kylan borta i tre timmar, men att det kan ta betydligt längre tid att få hjälp.

– När man hamnar i en akutsituation på Antarktis lär man verkligen känna moder jord. Om någon blir sjuk kan det ta ett och ett halvt dygn att ta sig till närmsta landningsbana och där kan vi behöva vänta i dygn innan ett plan kan landa från Chile, säger Anja Erdmann.

Expeditionen Classic Antarctica är påbörjad och vårt hem är numera en flytande farkost som gungar mer och mer ju närmare Drakpassagen – ett av världens farligaste farvatten – vi kommer.

MS Fram har åtta däck. Restaurangen där alla måltider serveras ligger på våning fyra och vi bor på våning fem. Jag bestämmer mig för att inviga gymmet på däck sju. Känslan av att det inte finns någon återvändo har ­tagit över och jag är i desperat behov av en lugn­ande löprunda.

Solglasögon är ett måste i det glänsande blåvita landskapet.

Utsikten över det öppna havet är magisk och jag förstår varifrån uppfattningen om att jorden är platt kommer. Trots att jag är springberoende inser jag snabbt att löpbandet är en livsfara. Det är omöjligt att hålla balansen på den gungande båten och jag sätter mig därför på en träningscykel. Jag klarar av tio minuter innan världen börjar snurra. Mitt nästa försök till att svettas är situps och jag provar att göra dem både lodrätt eller vågrätt. Inget funkar.

Första natten i 524:an vaggas vi ännu mer våldsamt. Ömsom benen, ömsom huvudet är i högläge. Om och om igen. Drakpassagen, som tagit åtskilliga sjömäns liv, har fruktats av storseglare i alla tider men måste passeras för att nå den sjunde kontinenten. Vi förlitar oss på den norske kaptenen och sövande åksjuketabletter och däckar. Nästa dygn tvingas vi gå igenom samma sak igen.

Klockan sex morgonen efter väcks vi av bländande solstrålar, sängen gungar inte längre och det känns som om båten glider fram.

Det är inte bara vi som badar i gyllengula solstrålar. Utanför vårt runda fönster glimmar isberg och glittrande pingviner hoppar som delfiner.

Vi har kommit till paradiset.

Expeditionen är fysiskt krävande, varje dag görs två landstigningar.

”Don’t cross penguin highway.” Guiden informerar oss om reglerna under vår första landstigning på Antarktis. Pingvinerna rör sig i fåror nedför bergen och ett stövelavtryck kan få dem att falla likt dominobrickor.

Vi varnas dessutom för sälarna. Ett enda bett kan döda och på sjukhuset på däck två finns tetanolsprutor om faran skulle vara framme. Vi får lära oss att sälar är snabba djur. De gillar att lata sig på stranden men kan förflytta sig i samma tempo som OS-sprintrar, därför är det förbjudet att springa ifrån dem om rädslan smyger sig på.

Sälarna utgör största hotet och vi lär oss att man kan dö av ett giftigt bett. 

Vi klär på oss fem lager kläder och beger oss ner till däck två där gummistövlar och flytvästar tas på. Streckkoden på våra kort läses av, sedan går vi nedför en liten metalltrappa och välkomnas av tre overallklädda män i rånarhuvor och skidglasögon som hjälper oss ombord på en röd snabbåt. Kinderna kyls av farten och lungorna fylls med vad som känns som den renaste luft vi någonsin andats.

Ishavet ligger framför oss. Jag har aldrig sett något liknande. En blåvit värld av himmel, hav och pärlvita isberg. Min enda referens är filmen Titanic, men i stället för att känna mig i fara upplever jag en rörande känsla av frihet.

Vi går i land på Half Moon Island, där nyfikna pingviner välkomnar oss. Tusentals pingus promenerar runt, hoppar från stenar och vilar på magen. De är som små barn som tultar runt och varje rörelse värmer upp hjärtat.

Alla på båten drabbas av pingvinfeber. Vi får se en veckogammal pingvinunge.

På den brittiska forskningsbasen Port Lockroy är pingvinerna så tama att det är omöjligt att undvika kroppskontakt. 

Ljudet av deras konstanta, charmiga tjatter med varandra blandas dock med sälskall. Pingvinexperten Manuel kallar sälarna för hundar och insisterar på att vi ska bryta femmetersregeln – fem meters avstånd till alla djur – som vi blivit instruerade att följa fram till landstigningen på Port Lockroy, där ping­vinerna är så tama att det är omöjligt att undvika kroppskontakt. Vi är skeptiska, men går med dunkande hjärtan närmare och närmare säl­arna. När vi är en meter ifrån reser sig en av dem upp och väser hotfullt. Manuel, som vigt sitt liv åt djurlivet på Antarktis, motar bort den tjocka besten med en käpp. Skärrade bestämmer vi oss för att undvika sälarna, men likt alla andra på MS Fram har vi blivit hopplöst förälskade i de oemotståndliga pingvinerna.

Livet ombord är inrutat. Frukostbuffé, expedition, lunchbuffé, expedition, middagsbuffé, jacuzzi och bastu. Det är sommar på södra halvklotet, solen går ner vid klockan tio och de ljusa kvällarna ägnar vi åt sightseeing från poolen.

Båten är konstant omgiven av isberg och det känns som om vi befinner oss vid världens ände. Expeditionsledaren Anja ropar då och då ut naturunder genom högtalarsystemet. ”Kolla till höger, där ser ni en lavin.” ”Kolla till vänster – en albatross.”

Trots att jag både har testat lyxhotell och dyra skönhetsbehandlingar har jag aldrig känt mig mer bortskämd i hela mitt liv. Antarktis väcker så mycket känslor, och under hela resan befinner jag mig i ett lyckorus starkare än alla förälskelser jag någonsin upplevt.

När vi stiger i land på den argentinska ­basen Esperanza i Hope Bay yr snön. Trots att det är sommar på Antarktis och bara några minusgrader får den envisa vinden, snöyran och ­vinterlandskapet det att kännas betydligt kallare.

Det var på Hope Bay som Otto Nordenskjöld och två besättningsmän överlevde på sälstuvning och en flaska aquavit vintern 1902–1903. Stenfortet finns fortfarande kvar och vi tar stolt några turistbilder.

I Hope Bay står pingvinerna stilla likt snögubbar. 

Vi välkomnas också av kapten Sakamoto – en argentinsk hunk som vigt sitt liv åt det kylslagna Antarktis. Här finns ingen permanent bosättning, men under sommaren bor cirka 4 000 forskare och militärer där och under vintern stannar en fjärdedel kvar. Kapten Sakamoto är en av dem och hans dekorativa tygmärken på dunjackan intygar att han har klarat ett helt år på Esperanza.

Kapten Sakamoto blir förtjust och tar med ELLEs team på en specialtur. 

Livet på basen är i fokus under landstigningen och vi får bland annat se en katolsk kyrka, stor som en husvagn, och kafeterian där det kommer att serveras pizza senare på kvällen. I matsalen erbjuds också vår första chans till souvenirshopping och vi slår till på var sitt macho-tygmärke som intygar att vi varit på Esperanza.

Sakamoto och hans baskollega Mario Luis Sosa är inte är bortskämda med kvinnliga besökare och insisterar på en separat rundtur. Med hunkarna vid vår sida förflyttar vi oss genom snölandskapet. I det välfyllda spritförrådet finns det mesta – Sakamotos favorit är whisky on the rocks, men inte med vilken is som helst utan den 5 000 år gamla blå isen som bara finns på Antarktis. I matförrådet packar Mario min Kånkenryggsäck full med kex och kakor. Jag försöker förklara att buffébordet på båten innehåller sju olika efterrätter och att vi kan äta hur mycket vi vill, men informationen går inte fram. Vi byter mejladresser och tar sedan snabbåten tillbaka till fartyget.

MS Fram rymmer drygt 200 passagerare. Många är beresta miljonärer som vill pricka av den sjunde kontinenten innan de dör, men ombord finns också en och annan äventyrare.

Exempelvis äter vi lunch med en Mount Everest-klättrare från Frankrike och träffar en man som rott mellan Afrika och Brasilien. Vår expeditionsledare Anja är 35 år och kan inte få nog av Antarktis.

Expeditionsledaren Anja. 

– Jag var förlovad i sju år, men när beslutet kom att gifta sig eller fortsätta till sjöss hade jag inget val. Båten och Antarktis var ett bättre val.

Anja berättar att många gäster är spända de första två dagarna. Dels handlar det om att separera sig från mobilen och mejlen, som knappast funkar ombord, dels om att förlita sig helt på naturen. Vädret ändras snabbt på Antarktis och därför vet man aldrig vad som kommer hända. Varje kväll ropar Anja ut vad vi hoppas kunna göra nästkommande dag, men påminner oss konstant om att det är vädret som bestämmer.

– Alla borde åka till Antarktis för att uppleva känslan av att bara vara en liten del av naturen.

En kväll avbryts vårt bufféfrossande av Anja som ropar ut att några valar simmar runt båten. Vi springer entusiastiskt mot fönstret och ser en gigantisk valstjärt slå mot vattnet.

Författaren Elias, 75 år, från Brooklyn börjar entusiastiskt prata med oss. Han berättar att han är pånyttfödd. När vi andra tidigare under dagen besteg en snötäckt vulkan på Deception Island fick han för sig att bada. Det lyser om honom och jag tror på vad han säger. Antarktis verkar förändra livet för de flesta ombord.

Nästa morgon är det dags för en båttur i Neko Harbour. Isen spricker under båten som snabbt susar fram över det krasande materialet.

Vi hör en smäll.

Motorn stängs av och vi ser sedan en lavin mullra nedför en glaciär. Det går som i slowmotion och pudermolnet förflyttar sig långsamt, långsamt närmare ishavet. Naturens soundtrack och skönheten är överväldigande. Jag måste hålla tillbaka ett vårskrik à la Ronja Rövardotter, allt jag vill är att primalvråla ut min lycka.

När vi kommer i land efter den fantas­tiska färden är det dags att testa den orange överlevnadsdräkten – en upplevelse fotograf-Sarah och jag särskilt har bett om. Med hjälp av den erfarna äventyraren Andrew Wenzel från expeditionsteamet lyckas jag få på mig dräkten.

Jag ser ut som om jag just landat på månen när jag promenerar runt bland pingviner och provsitter ett isberg som spolats i land. Andrew försäkrar mig om att dräkten ska hålla mig varm i tre timmar, men det känns ändå helt galet att gå ner i ishavet. När vattnet når mig upp till bröstet kan jag inte hålla balansen längre utan välter över på rygg. Där ligger jag sedan och guppar bland isberg och delfinhoppande pingviner i det klara vattnet. Endorfinkickarna gör mig helt vimmelkantig och jag inser att jag är hög på naturen.

När vi senare på kvällen ligger i jacuzzin och försöker sammanfatta alla under vi upplevt kommer vi fram till att varje dag på Antarktis är den bästa dagen i våra liv. Det finns ett paradis på jorden, och det går att bli ett med naturen.

Frågan är bara: hur återgår man till verkligheten efter en sådan här resa?

Packning för isresan:
Vädret ändras snabbt på Antarktis, så det gäller att vara förberedd med ett antal lager. Tre på benen och fem på överkroppen funkade för oss. Förutom kylan gäller det även att skydda sig mot solen som är extremt stark. Klädkoden ombord på fartyget är avslappnad, så lämna de höga klackarna hemma.

♥ Underställ i ull.

♥ 3–5 lager som långärmade tröjor och långkalsonger

♥ Skidbyxor

♥ Vattentät vinterjacka

♥ Mössa

♥ Tjocka strumpor

♥ Vantar

♥ Solglasögon

♥ Solkräm

♥ Ryggsäck att använda vid landstigningarna

♥ Bikini för jacuzzin

♥ Gummistövlar finns att hyra ombord på fartyget

Resa
Det finns 27 kryssningsfartyg som åker till Antarktis. Vi åkte med norska Hurtigruten som arrangerar flera olika paketresor, som förutom Antarktis kan inkludera Falklandsöarna och chilenska fjordar. I paketet ingår även två dagar i Buenos Aires. Resan kostar från 45 000 kronor och arrangeras mellan november och februari.