Ur arkivet 2010: Håkan Hellström om svenssonliv – och ny skiva
Håkan Hellström, 36, ser en aning dimmig ut på blicken när han kommer släntrande på Bromma flygplats i grönt linne och en vit stråhatt över de mörka, numera rätt långa, lockarna. Han har varit vaken sedan klockan fyra på morgonen och sjunkit in i medvetslöshet med halvöppen mun den knappa timmen på planet mellan Göteborg och Stockholm. Vi hoppar in i taxin som ska ta oss till en fotostudio på Söder (ett stenkast från Håkans Stockholmslya) för att snacka tioårsjubileum och ta bilder på hela Sveriges speleman.
– Jag gillar egentligen inte att bli fotograferad, jag känner mig obekväm i den situationen. Men det är bara att bita ihop, göra det som måste göras och hoppas att det går så fort som möjligt.
Många intervjuer och fotograferingar
Det framgår ganska snart att detta karaktärsdanande drag är signifikativt för Håkan Hellström. Att bita ihop och få det gjort – vad det än gäller. Han har en hel dag av intervjuer och fotograferingar framför sig innan han får återvända till Göteborg och vidare till föräldrarnas sommarstuga vid en sjö i skogen. Inte för att han beklagar sig, tvärtom så finns inte en tillstymmelse till irritation, utan bara en mycket vänlig Hellström. Detta trots att man under stråhatten kan ana en lätt sliten tvåbarnsfar som bara är i början av en intensiv pr-turné för nya skivan som släpps den 13 oktober, på dagen tio år efter debuten. I princip allt som Håkan Hellström har gjort sedan dess har hyllats av både recensenter och fans och trots att han inte är 26 längre så är han fortfarande en flickidol.
– Jag tycker bara att det är roligt, herregud, jag är 36! Man får vara glad så länge det varar. Men det där skrikandet kommer bara när man är ute och spelar, i stunder av rock’n’roll när alla trivs ihop i smärta och glädje.
Alltså inga skrikande fans på gatorna i Göteborg där Håkan Hellström bor större delen av tiden tillsammans med sin sambo Natalie Davet och sina två söner Sigge, 5, och Julius, 2. Inte ens några limmande dagisfröknar så långt ögat kan nå tycks det när jag försöker pumpa honom på groupiefronten.
– Haha, nej nej. De är så himla trevliga, dagisfröknarna. De bad om en autograf en gång, det är väl allt. Folk är så himla snälla, jag kan bara glädjas åt uppmärksamheten.
Dansade folkdans i plugget
I studion på Söder väntar nybryggt kaffe, fotografen Joel och ELLEs stylister som har förberett en garderob bestående av upphottade folkdanskläder som får Håkan Hellström att gå i gång – han tar snabbt några proffsiga folkdanssteg barfota i ett par gula knickers.
– Fan, vad coolt! Jag dansade folkdans i plugget, från att jag gick i mellanstadiet tills att jag var 19. Jag gick i en sån där nördskola där alla måste dansa folkdans, så jag älskar det!
Några minuter senare i sminket (Håkan Hellström är för övrigt något bekymrad över hur han ska få till luggen som lever sitt eget liv sedan han började odla ett lite längre hår) hinner vi med några frågor kring nya plattan Två steg från paradise, som blir hans sjätte och den första efter För sent för Edelweiss som släpptes 2008.
– Det är ungefär Gyllene Tider möter The Byrds, fast möjligen har Per Gessle bytts ut mot en något mer korkad och sämre Evert Taube. Det är mycket poppigare än förra skivan och mer Taube. Men poplåtar är ju ofta korta medan Taube gjorde långa grejer, så det är lite olika världar som möts.
Halvnaken och förvirrad
Efter fyra minuter i sminket är det dags för fotografering och vi gör ett av många avbrott i en något splittrad intervju när Håkan tålmodigt poserar framför kameran. Nästa gång det är dags för klädbyte får jag bokstavligen intervjua honom in på bara kalsongerna.
– Oj, nu blev det visst lite avklätt, det var inte riktigt meningen. Men jag får kanske skylla mig själv som bad dig hänga med …
En halvnaken och lätt förvirrad Hellström försöker hitta rätt bland de olika folkdräktsplaggen. Jag undrar hur det kändes att bli stjärna över en natt när han slog igenom med singeln Känn ingen sorg för mig Göteborg, hyllades med högsta betyg i alla tidningar och lämnade ett musikaliskt avtryck som han knappt än i dag kan greppa.
– Det är svårt att se det så när man står hemma och byter blöjor. Men jag tänker ibland på att man har fått vara med om en helt underbar resa, en dröm som man drömde om när man var liten som faktiskt blev verklighet.
Levde du ut hela rockmyten?
– Ja, jag höll inte igen alls utan njöt i fulla penseldrag, för fulla muggar. Det var inte direkt destruktivt, men kanske inte heller så uppiggande. Jag hade bara kul. Jag kommer ihåg just den där dagen när allting blev som förbytt på något sätt. Alla ville skaka hand med mig, det var verkligen från en dag till en annan. Plötsligt ville alla medier ha tag på mig. Men jag visste liksom att det bara skulle vara en liten resa, en liten tripp.
Trodde du att det bara var något tillfälligt?
– Ja, jag är lika glad över att få hålla på med det här nu som jag var då, för jag trodde inte alls att det skulle vara. Det var ganska nyligen som det gick upp för mig att jag kanske inte behöver gå tillbaka och ta studielån och de där sista poängen i sociologi. Jag tänkte aldrig på min grej som en egen karriär, för jag var ju fortfarande med i Broder Daniel och trodde att jag skulle tillbaka till det. Att bara få göra en singel var övermäktigt stort, och sedan en skiva på det. Andra skivan, Det är så jag säger det, kom av bara farten medan den tredje, Ett kolikbarns bekännelser, var så ansträngande att jag trodde att det skulle bli den sista.
Varför då?
– Det kändes som om alla var ute efter mig, att de ville ta ner mig och hitta luckor och fel. Det var många som tyckte att det var bra också, men jag hade det fint när jag var hemma med min tjej och behövde inte det offentliga klappandet på ryggen. Jag besvärades däremot av att folk försökte sticka hål på det jag gjorde. Men jag kände ändå att jag hade en sista skiva inom mig. Plötsligt vände det och efter det har det varit ett rent nöje. Nu tycker jag att skivorna blir bara bättre och bättre.
Plåtningen fortsätter och efter en dryg timme är det ytterligare ett klädbyte och Håkan Hellström instrueras att riva sönder folkdräkten framför kameran. Man anar en viss tillfredsställelse i leendet över att få lite utlopp för fotosessionsfrustrationen när han river loss. Några minuter senare sjunker han ner bredvid mig i soffan med en kaffe och vi snackar pappaliv och hur det har påverkat honom.
Håkan om pappalivet
– Det är ju galet slitigt att vara förälder. Man vänjer sig, men jag skulle gärna ha velat ta ett snack med mig själv för tio år sedan – ”oroa dig inte, lev ut så mycket du kan nu, håll inte igen på någonting” – för jag uppskattar mycket mer att vara ute nu än jag gjorde då. Men faktum är att man sov jäkligt lite då också och man åt mycket sämre än vad man gör nu. Så allt har ändå lyfts upp en nivå. Jag har tagit av resurser som jag inte visste fanns och det har gjort mig till en annan person, tror jag.
Han refererar till Kent som har kallat sig för ”föräldrareffektiva” sedan de fick barn och Håkan känner igen sig i den förändringen.
– Det är svårt att säga hur mycket föräldragrejen spelar in i förändringen, för samtidigt blir man ju äldre hela tiden och förändras ändå. De flesta av mina kompisar har barn och de som inte har det är ungefär likadana nu som de var då. Jag skulle inte kunna tänka mig något värre än att vara den jag var då. Jag tycker att det har gått åt rätt håll hela tiden. Det är som att jag har följt med en våg som jag har trivts med och som har känts naturlig.
Hur är du som pappa?
– Jag är nog mer en spexfarsa tror jag, en lekfarbror som spexar med alla barnen på gården och jagar dem. Det har gått så långt att jag inte ens kan gå ut nu för de vill att jag ska vara polis och de ska vara tjuvar. Jag har verkligen målat in mig i ett hörn för jag orkar, och tycker att det är kul, i två minuter. Ungarna ringer inte på dörren för att leka med min son utan för att jag ska jaga dem, jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur det. Jag försöker glida över till att vi ska spela fotboll i stället för det tycker jag är kul jämt, men polisen har jag inte riktigt ork för.
Håkan om kärlek och relationer
Fotografen ropar in Håkan igen och på två sekunder är han på plats för ytterligare ett gäng bilder. Och kommer sedan skuttande till soffan för att prata vidare. Vi kommer in på kärlek och vad barn gör med en relation. Efter åtta år och två barn med stora kärleken Natalie Davet märker han inte av några förslitningsskador i förhållandet.
– Jag tycker nog bara att allting har blivit bättre. Passionerad kärlek är inte något positivt, tycker jag, utan den gör mest ont hela tiden. Värk och lidande som vrider om hela kroppen och en massa rädslor. Jag föredrar det där lugnet som infinner sig långt senare.
Längtade du efter svenssonlivet?
– Ja, jag ville nå hit ganska fort, ta mig förbi det där inledande och osäkra när man inte känner varandra riktigt.
Är du inte rädd för tristessen?
– Jag tycker inte att det är tristess, jag tycker att det är bra. Det har varit för tumultartat innan, jag har överdoserat på partyliv. Det är som om jag måste ligga i två-trehundra år i en kista full med fiskpinnar och mellanmjölk och polis-och-tjuvlekar för att kompensera för det.
Du får kanske din dos party när du är ute på turné?
– Ja, och till skillnad från tidigare så finns det en normalitet i livet nu. Men jämfört med en massa andra människor kanske det är ganska uppskruvat.
Följer familjen med ibland?
– Inte ofta, men förra sommaren på Peace and love-festivalen hade vi en fantastisk dag när Sigge följde med. Han sov med mig i turnébusskojen och så låg vi där tillsammans och läste sagor. Han lyssnar lyckligtvis gärna på min musik. Tro och tvivel är den han lyssnar mest på och Kär i en ängel för att den handlar om hans mamma. Han avskyr en låt som heter Buss på villovägar, den tål han inte. ”Det är en dålig sång, pappa”, säger han och det råkar vara min favoritlåt så det blir lite konstigt.
Är det inte svårt att komma hem till vardagen igen efter en turné?
– Det är bara att kämpa. Nöta och arbeta på. Många säger att de letar efter lyckan men jag tycker att det där med att vara lycklig är överskattat, att det är en konstig idé. Jag tycker att man ska behöva kämpa, då är jag nöjd. Det är det som är grejen liksom. Jag tänker inte så mycket på den där idyllbilden av att man ska ut i bersån och dricka saft. Jag kämpar och biter tag i skiten om den kommer.
Håkan om mode och fåfänga
Precis som med den sista bilden som fotografen vill ta efter ungefär tre timmar i fotostudion och nöta lite till. När de är klara och tittar igenom bilderna kutar Håkan Hellström runt i ett litet glädjevarv och utbrister:
– Fan, vad bra det blev! Varenda jävla bild blev ju skitbra! Haha, vilket storhetsvansinne – jag hyllar mig själv!
När han jublat klart och bytt om till sitt gröna linne och den vita stråhatten tar vi ett sista snack. Om kläder och om den ärofyllda utnämningen som Sveriges bäst klädde man i fjol då Håkan Hellström fick ta emot ELLE-priset.
– Jag tycker att det var skitkul att få komma in i ett sammanhang som jag inte kan någonting om. Det är en annan värld, där människor är lika insatta i modevärlden som musiker i musikvärlden. Det var smickrande att få tillhöra den världen ett ögonblick och få åka och ta emot priset. Jag har det i bokhyllan, det är ett perfekt bokstöd.
Är du modeintresserad?
– Nej, inte av vad som är det senaste modet. Men jag är ju lite fåfäng och bryr mig om vad jag har på mig – fast inte hela tiden. Det beror lite på vad jag ska göra, men ibland när jag ska gå till dagis kan jag fastna opropertionerligt länge framför garderoben. Men det är bara för att det blir en lek – ”den där jackan är snygg, och kanske man ska ha ett par såna här brallor till”.
Gillar du att shoppa?
– Nej, men jag och mina kompisar brukar byta kläder om vi är hemma hos varandra och ser något snyggt som passar. Jag har en kompis, Isse, som är galet givmild, han slänger på mig så himla mycket fina grejer. Det är lite genant, och en dag tog jag ut åttatusen och skickade i ett kuvert till honom med ett kort: ”Det här täcker en del av det som du har glömt att du gett mig – köp en ny barnvagn.” Så han har definitivt en del i ELLE-priset.
Klockan är efter ett och Håkan Hellström har minst tio timmar kvar av sin dag innan han får däcka i sin egen säng. Han ser kanske något dimmigare ut på ögonen än vad han gjorde i morse. Ändå skiner han upp när några i teamet ber om autografer till nära och kära. Jag själv kan inte heller låta bli att be om en signatur till min väldigt Håkan Hellström-dyrkande 14-åring med rockstjärnedrömmar.
– Hälsa honom, säger Håkan Hellström. Hälsa honom från mig att han ska fortsätta kämpa!
Av: Moa Herngren
Foto: Joel Rhodein
Stylist: Emma Thorstrand
