Kakan Hermansson krigar för de som inte kan, vågar eller orkar

Det är fredag den 7 augusti, 1981. En ganska vanlig 23-gradig sommardag i Lund, och fem veckor kvar tills Karin Signhild Hermansson ska komma till världen. Hennes höggravida mamma Kerstin är på rutinkontroll hos barnmorskan och blir minst sagt förvånad när hon får veta att hon är åtta centimeter öppen.

– Näe?! säger Kerstin.

– Joo, säger barnmorskan.

– Men jag ska ha barn om fem veckor, i september! säger Kerstin.

– Du får vara beredd, säger barnmorskan.

– Hon åkte hem, och plupp så kom jag! säger Kakan.

– Jag var perfekt såklart. Och väldigt liten, 2,7 kilo. Det är torsdag den 28 oktober, 40 år senare. Och med facit i hand känns det självklart att Kakan Hermansson inte tänkte komma till världen på utsatt datum.

– Jag har alltid gått min egen väg, säger hon och skrattar. Och visst ser vi henne framför oss, kängstegstrampande fram längs den där vägen. Ett punkhjärta med Pradaväska. Den knutna feministnäven högt i luften. En livs levande samtidsikon med ordet och modet som sin superhjältinnekraft. Regnbågen över hela himlen där hon går.

Du är så stark och står upp för så många. Hur blev du en sådan person?

– Solidaritet och antirasism sitter i min ryggmärg. Jag står upp för orättvisor. Jag är uppfostrad så, stenhårt. Min familj är politisk. Vi har alltid pratat klass hemma. I början av min karriär fanns inte så många offentliga feminister. Nu för tiden är jag omringad av människor som är som jag... Amie Bramme Sey är högprofilerad antirasistisk feminist och leder både Grammis och Guldbaggen. Det hade aldrig hänt för tio år sedan. Nu är vi många. Det är lätt att glömma att vi har levt flera decennier med fördomen att tjejer inte hjälper varandra. Så är det inte. Det krävs ändå mycket mod för att fortsätta, trots hat och hot. – Men vad är livet? Man kan inte bara lulla runt och vara intresserad av serum och en ny soffa! Jag får så mycket tillbaka av mina läsare, följare, lyssnare. Människor som stöttar mig. Jag är inte ensam.

Nej, verkligen inte. 65 000 följer @rnbhermansson dagligen. Hennes intervjupodd Under huden är en av Sveriges största. Hon bloggar på ELLE.se. Har sommarpratat. Skrivit boken Hela Kakan. Och så är hon konstnär, som med sin keramik vill väcka debatt, som i den stora soloutställningen Jag ska begrava dig, om kvinnomisshandel. Hon sitter i styrelsen för organisationen Tjejzonen och använder outtröttligt sin plattform och sin offentliga röst för att väcka opinion kring ämnen som mäns våld, sexuella övergrepp, hbtq-personers rättigheter och antirasism. Hon skriver också på en långfilm om klass och rasism. Allra flest likes får hon när hon tar politisk ställning för samhällets mest utsatta.

– Ja, men för att vara ärlig, så kul är det inte att prata om serum när man kan prata om sexuella övergrepp, anorexia och transpersoners rättigheter. Sån är jag. Sen pratar jag gärna om serum också. Man kan göra både och.

Kakan krigar för alla de som inte kan, vågar eller orkar kriga själva. Just serum är hennes Trojanska häst. Ett sätt att förmedla sylvass politik i lyxig förpackning, så att den tränger genom huden och förändrar på djupet.

Var hämtar du kraft och trygghet?

– Självklart i min familj, min biologiska ursprungsfamilj. Men som många inom hbtq har jag också en vald familj. Så har det varit hela mitt liv. Så ser mitt liv ut nu med tillsammans med min son. Vi äter middag med vänner flera dagar i veckan. Jag vill att han ska ha många vuxna i sin familj. Jag gillar att vara familj med mina vänner. Jag får mycket energi av andra människor. Och jag ger mycket av min egen energi.

Hur orkar du det?

– Jag har inte alltid orkat. Jag har varit utbränd hur många gånger som helst. Jag har nästan tagit kol på mig själv. Jag var så redan som liten. Alltid samma strategi, jag har gett och gett och gett. Och sedan har mamma stått där och sagt: ”Karin, nu kommer du att få feber.” ”Mamma, jag får inte feber.” Fick feber. Så störigt att mamma alltid vet bäst.

Kakan konstaterar att det andra hinner på ett liv gör hon på fem minuter. Jag är inte förvånad. Klockan är bara några minuter över 11 just nu och hon har redan avverkat en tidig fotografering och efter det en poddinspelning med artisten Newkid hemma i sitt vardagsrum. Jag blir sms-dirigerad att smyga in genom lägenhetens olåsta dörr under tiden poddandet fortfarande pågår. Medan hon sedan kramar in mig och kindpussar ut Newkid hinner hon visa oss gulliga mobilbilder på sin 4-åriga son, sätta på tevatten, bjuda på syrliga karameller, scrolla igenom Mackverkets meny och beställa hem ett smörgåsbud. Hon pratar nästan oavbrutet och lyckas vara rolig i varenda mening, till och med när hon berättar en sekretessbelagd romansanekdot som lämnar ett censur-pip ringande i öronen.

Hur mår du just nu?

Kakan svarar inte på frågan direkt. Hon sitter mitt emot mig i sin gula soffa, klädd i en glammig gul- och vinrödrandig sidenpyjamas, dricker te och funderar, tvinnar håret mellan fingrarna. Hon bygger upp förväntan, som en trailer om sitt liv. Den börjar på restaurang Villa Brännugnen som drivs av en kock och en kreatör i deras hem i Ågesta. Kakan är överlycklig över att få gå ut och äta igen efter pandemin, eftersom det är det lyxigaste hon vet. I nästa klipp shoppar hon väskor och skor, som hon också älskar. Flera 40-årspresenter till sig själv klickar hon hem.

– För att sammanfatta det: Hur underbart är det för mig att säga att jag aldrig har mått så här bra i hela mitt liv! Och då är jag inte ens förälskad, haha! Jag har bara ett så stabilt liv. Alla år av terapi och selflove har liksom paid off. Det är så jävla skönt! Men det är också träningen. Jag hatar att säga det, det låter så nyliberalt att (hon harklar sig och säger med tillgjort käck röst) ”om du tränar så mår du bra”. Men för mig med min adhd har det varit livsavgörande. Jag har fått helt nya perspektiv på mitt liv. När jag nu ser tillbaka på min barndom fattar jag att anledningen till att det gick bra i skolan trots min adhd var för att jag tränade handboll minst tre dagar i veckan, ibland sju. Och nu när jag tränar nästan varje dag så ser jag det också.

Hon kastar huvudet bakåt och gapskrattar.

– Året när jag fyller 40 börjar jag med brasiliansk jujutsu, vad är det? Men nu har min naprapat sagt ifrån. Jag tror att jag är 17 men det är jag tydligen absolut inte.

Är du lycklig?

– Jag är jättelycklig! Jag har haft så mycket ångest i mitt liv, så dels är jag lycklig att jag slipper det. Och om jag ändå har ångest en dag finns inte oron längre att jag håller på att bli deprimerad. Jag tänker bara jaja, nu har jag väl lite pms eller så, men i morgon eller om någon timme är det nog bättre. Jag är inte maniskt euforisk, eller jo ibland är jag det! Men jag tycker liksom att jag har fixat mitt liv så bra. Jag är stolt över mig själv. Att jag inte har gett upp. Jag minns när jag bestämde mig för att fan jag ska inte nöja mig med att må så här. Det måste finnas alternativ till den här psykiska ohälsan. Och det har varit ett sådant jävla hårt jobb. Och jag är så glad att jag har gjort det. Jag är nöjd över den person som jag har blivit.

Det är ändå coolt. Hur gjorde du?

– Jag bestämde mig. Det är lätt att säga, men inte lika lätt att genomföra. Jag hittade en terapeut som hade en liten liten liten annons längst bak i RFSL:s tidning Kom ut. En lesbisk psykolog som vände sig till lesbiska och andra kvinnor. Det här var 2007 och jag gick till henne sista gången när jag var gravid 2017. Hon förändrade verkligen mitt liv. Till min terapeut kan jag säga allting.

När blev du Kakan?

– Min syrra kom på det när jag gick på gymnasiet. Folk tror att man får kalla mig det när man lär känna mig. Men det är tvärtom. De som känner mig bäst säger Karin. Mina gamla kompisar, min syster och mina föräldrar. Det är fint tycker jag.

Har du upplevt ditt livs kärlek?

– Jag tror på livs kärlek! En av mitt livs kärlekar sa att man kan ha flera. Det tycker jag är så spännande att tänka på. Tänk om man träffar den när man är 55. Eller när man är 70, eller 40! Jag är väldigt ickenormativ i ganska mycket. Jag kommer från en kärnfamilj men jag är inte så kärnig av mig själv. Jag är också ganska skeptisk till det monogama livet. Meningen med livet för mig är att utvecklas och nå min maximala kapacitet. Jag blir galen av att tänka på att jag inte skulle få utvecklas. Jag tror att folk kompromissar för mycket i sina relationer. Det kanske jag vill göra någon gång, men inte just nu.

Hon tittar upp på en småskrynklig heliumballong som svävar lite på halvstång bredvid soffan. Den har formen av en glödlampa med texten You turn me on! och ser ut som något som skulle kunna lysa upp mellan två seriefigurer i en tecknad film sekunden innan de krockar i en perplex puss. Ballongen har kommit med ett pressutskick och blivit kvar eftersom sonen gillar den.

– Jag tror att det är ett förenklat sätt att se på sig själv och en relation, att man skulle vara med en person livet ut. Men! Om det funkar tycker jag att det är det coolaste som finns. Mina föräldrar, till exempel, de har en ordlös kommunikation. Det räcker med en blick så har det kommunicerats en uppsats. Men det måste finnas andra sätt att älska på. Och leva på. Jag tycker inte att en kärlekspartner behöver vara det primära i livet. Min son är det primära i mitt liv såklart. Men även mina vänner.

Vem är din bästa vän?

– Jag är omringad av väldigt många nära vänner som är direkt avgörande för mig och mitt liv. Mina barndomskompisar Lycke och Emma, min granne Rebecka, Mari som jag delar ateljé med. De är ett gäng som jag alltid kan ringa. Och som alltid kan ringa mig.

Hur är du som mamma?

– Otroligt kärleksfull! Jag är besatt av mitt barn. Hundra gånger om dagen tittar jag på honom och tänker, är det sant? Jag blir gråtfärdig för att han finns. Jag kan titta på hans perfekta ansikte när han sover, ta massa bilder med blixt i mörkret så att han nästan vaknar och skicka till vår familjechatt och bara ”kolla” … Vi har väldigt roligt ihop. Vi skrattar så mycket tillsammans. Det finns chans att han blir ännu roligare än jag.

Önskar du fler barn?

– Jag har ett barn, det tog 4,5 år att få honom. Jag kommer inte att få fler från min egen kropp. Och jag var så trött under graviditeten. Jag ville bara få behålla mitt barn. Ett är perfekt. Jag älskar vår symbios. Min mini-Kakan. Vi kan resa världen runt han och jag. Eller bara till Söder.

Är du lik dina föräldrar i ditt eget föräldraskap?

– Nej. De var mycket, mycket, mycket mer nojiga. Jag var supernoga uppfostrad. Tider att hålla, utegångsförbud. I efterhand har de sagt att de var för hårda. Men mina föräldrar lät alltid mig och min syrra bara vara som vi är. Det har jag tagit med mig.

Hon blir allvarlig.

– Jag försöker också att vara så som jag hade en bild av, hur det skulle vara att uppfostra en pojke. Nolltolerans mot våld. Jag tror på kärlek, öppenhet, att ingenting är tabu. Jag pratar mycket med mina kompisar om föräldraskapet. Jag är mamma till 100 procent men jag är också så mycket annat och jag tror att mitt föräldraskap tjänar på det. Det är som med mina yrken. Jag är konstnär men jag gör så mycket annat och mitt konstnärskap tjänar på det. ”Konstnär och så mycket annat” hade kunnat vara hennes presentation på Linkedin. Men profilen där har hon glömt sedan länge att hon skapade som student på Konstfack. Den är som ett hån mot alla dem som uppdaterar sina referenser, kommenterar andras inlägg och ständigt jagar fler kontakter.

Kakan som verkar känna hela världen har bara en endaste kontakt.

– Jag har inte Linkedin! Skämtar du? Det är det sjukaste jag har varit med om att jag har Linkedin. Jag behöver inte Linkedin, jag har sökt ett jobb på 10 år, det var Konstfack, där jag är adjunkt. Jag skaffade själv mitt första jobb när jag var 12 år, på sommaren. Det var genom kommunen, jag jobbade på mitt gamla dagis. Tjänade 12,50 kronor i timmen. Mina föräldrar hade sagt att de inte hade råd att köpa en massa grejer till mig. Så sedan dess har jag alltid jobbat jättemycket. Älskat att jobba. Aldrig varit arbetslös.

Vad drömde du om som barn?

– Jag har aldrig drömt om att bli känd. Jag ville förändra världen. Jag kanske har en dyr väska nu, massa dyra crèmer. Men jag har fortfarande samma punkhjärta som när jag slog igenom i ZTV-programmet Locash.

Är du rädd för någonting?

– Jag kan leda en ELLE-gala utan att få hjärtklappning men när det kommer till kärlek … jag är 14 år varje gång jag blir förälskad. Det förändras aldrig. Och så är jag livrädd för sjukdom. Att det ska hända någon jag älskar någonting. Jag har upplevt det så mycket. Jag förlorade en vän, två kusiner och min mormor och morfar under samma period. Det var helt omöjligt att ta in.

Hur har du hanterat det?

– Hur fan hanterar man det? Terapi, kris, panik, skit.

Din fyra år yngre lillasyster blev sjuk. Minns du när hon föddes?

– Det kändes ganska naturligt. Pappa brukar skoja om när jag kom till sjukhuset och bara, jaha ja kan jag få ett kex? Men hon blev den jag litar på mest i världen. Det finns hundratusen bilder på oss tillsammans.

Bråkade ni som barn?

– Åh gud, ja. Vi är jätteolika. Hon är skitcool och smart. Vi bråkade mycket. Men sedan blev hon sjuk, hon fick cancer när hon var 14 år. Det var helvetet på jorden. Men också himmelen på jorden, för att hon överlevde. Men det halvåret då hon behandlades, det var fruktansvärt. Efter det fick vi en annan relation, det kanske vi hade fått oavsett för att tiden ser ut så, det vet man inte. Men hon är ett ankare för mig. Hon är alltid ärlig. Det är fantastiskt att ha en sådan person i sitt liv. Hon är den enda människan i världen som vet allt om mig.

Vilka utöver dina föräldrar har stöttat dig under mörka perioder i livet?

– När jag var yngre, mina morföräldrar. Jag minns hur jag satt framför telefonen och väntade på att klockan skulle bli sex för då blev det billigare att ringa rikssamtal. Då ringde jag alltid och pratade med dem. Min gudfar har också varit otroligt betydelsefull för mig. Under flera år mailade vi varje dag. Att ha en sådan person i sitt liv som tonåring är ovärderligt. Mina vänner och mitt handbollslag fanns också alltid där.

Vilket är ditt livs största misslyckande?

– Jag har inga misslyckanden.

Hur är din relation till pengar?

– Jag kommer från ett hem utan en extra spänn. Mina föräldrar vände på varenda krona. Pengar har alltid varit en issue för mig. Jag har fascinerats av överklassen. Inte av vad man kan göra med pengarna för jag insåg snabbt att de inte spelar någon roll när man har en massa skit, det kan inget rädda en från. Jag har alltid haft ett driv som har med klasstillhörighet att göra. Nu tjänar jag bra och jag tänker jätteofta på det när jag går till Coop. Jag kan köpa pretty much vad jag vill där. Jag kan köpa allt ekologiskt och tycker att jag är skyldig att göra det. Vi som tjänar okej har ett ansvar att konsumera smart. Det är lyxigt att inte behöva tänka på pengar, att kunna beställa hämtmat. Men förra året hade jag köpstopp. Jag fick bara handla second hand.

Höll du det?

– Nej det gjorde jag ju inte. Jag köpte en Totêmejacka i present till mig själv där på slutet.

Har du en stor garderob?

– Jag har en helt sjuk garderob! Hälften träningskläder, hälften gala. Jag har bisarrt många galaklänningar efter alla år på ELLE. Jag och en kompis hade en hemmamiddag för ett tag sedan. Vi bestämde oss för att sätta på oss det finaste vi har. Hon hade sin bröllopsklänning och jag hade min Selam Fessahaye. Det var fint.

Beautyintresset är kanske ännu större än modepassionen. Efter intervjun har hon en bokad salongsbehandlingstid att passa. Hon pekar på tre rosa beautyprodukter på bordet. Under våren lanserar hon sitt eget beautymärke, Maggie.

– Jag tänkte på all kunskap jag har om beauty och kände, varför ska jag bara tjäna pengar åt andra? Så jag skapade Maggie, tillsammans med min vd Åsa Asplund. Först ut är en retinololja med E-vitamin, en nattmask med bha, aha och enzym och en rengöringsbalm. Jag har råd att släppa tre produkter nu. Längre fram kommer tre produkter till. Jag gillar aktiv hudvård, jag vill se resultat. Det här är produkter du kan slänga in i din rutin, och mixa med andra produkter.

Hur kom du på namnet?

– Maggie är ett ålderslöst och lite etnicitetslöst namn. Det kan vara en gammal kvinna som sitter i sin gungstol på en veranda i den amerikanska södern. Det är också min kompis dotter. Jag har inte tagit in en enda investerare. Jag har lånat lite pengar från banken och jobbat med det här i två år ihop med ett företag i Dalarna. De som testar det här ska tycka att det är fantastiskt. Det är mycket av min identitet i produkterna. Det är mitt livsprojekt.

Du har gjort allt. Vad längtar du efter?

– Jag skulle vilja skådespela mer. Skådespeleri är så utvecklande och svårt. Det är vidrigt. Jag har inte alltid självinsikt men jag gillar verkligen att göra grejer som är läskiga. Jag hade scenskräck tidigare. Då tog jag alla jobb jag fick där jag skulle stå på en scen. I somras tog jag dykcertifikat för att jag tänkte att det verkade läskigt. Det är trygghet för mig att utmana mig själv. Jag tänker alltid bara, hur svårt kan det vara?

Vad betyder ditt jobb med ELLE för dig?

– Jag är fortfarande chockad över att jag jobbar på ELLE! Släppte de in den här gamla punkaren i det finrummet? Jag minns när jag hade tjatat mig till en biljett till Polarpriset för att mitt livs största idol Emmylou Harris vann det året. ELLEs chefredaktör Cia Jansson sa att hon ville prata med mig efteråt och min första tanke var gud vad har jag sagt nu? Har jag tweetat något dumt? Vem har jag snackat skit om? Då frågade hon om jag ville leda ELLE-galan.

Hur kändes det första gången?

– Alla hade sagt att det var så krävande, att tidigare programledare kunde gråta för att publiken var så stel. Jag tänkte bara äsch, jag får vara mig själv bara. Nu har jag gjort det fem gånger. Det är så roligt!

Är du nervös?

– Inte ett dugg! Jag njuter!

Har du några tips till de som också vill känna så inför en stor publik?

– Öva! Många tror att människor på scen bara har det i sig. Så är det inte.

Vad står ELLE för, för dig?

– ELLE har förändrats senaste åren. Blivit mycket mer feministisk och inkluderande med vilka som syns i reportage och modejobb. Vad som är mode, vad som är vackert. Vem Sveriges kvinna är i dag. Vi har haft Gina Dirawi på omslaget. Gizem, Nanna, Evin, Seinabo. ELLE representerar en modern kvinna. Det är ett stort ansvar. Men vi måste fortsätta bli bättre och mer inkluderande. Vi måste hela tiden fråga oss vem den moderna kvinnan är.

NAMN: Karin Signhild Hermansson.
ÅLDER: 40 år.
FAMILJ: Sonen Tony, 4 år. Mamma, pappa och lillasyster.
GÖR: Konstnär, programledare, influencer.
AKTUELL: Leder ELLE-galan för sjätte gången och lanserar egna beautymärket Maggie.
FÖLJ: @rnbhermanson.

Kakan om sitt livs bästa ögonblick

1. Dagen jag fick reda på att min lillasyster var frisk från cancern. Mamma ringde mig i skolan och sa: hon är frisk! Jag började gråta och mina klasskompisar blev livrädda. De undrade vad som hade hänt. Jag var så lättad.

2. När jag fick plus på stickan. Efter 4,5 års kämpande. Det var otroligt.

3. När jag födde mitt barn. Jag älskade att föda, det var så coolt.

4. När mina kompisar har fått barn.

5. Varje dag när jag ser i en opinionsmätning att Sverigedemokraterna har gått ner.

Av: Lovisa Lundström
Fotograf: Cornelia Wahlberg/Link Details
Stylist: Hanna MW/Patriksson
Makeupartist: Veronica Aldrin/Mikas Looks
Hårstylist: Jesper Hallin/Mikas Looks
Stylistassistent: Hedda Ejelöv
Fotografassistent: Daniel Kaspar