Sommar i P1: Molly Sandén talar ut om de mörka åren som artist
Molly Sandén slog igenom som 14-åring i Lilla Melodifestivalen och sedan dess har hon varit en självklar del av den svenska musikbranschen. Men även om hennes vardag låter drömlik är hon öppen med att livet i rampljuset inte bara har varit en dans på rosor.
– I och med att jag får jobba med det jag älskar har jag känt mig oförskämd när jag har klagat. Men nu vågar jag erkänna att det bitvis har varit tufft, säger Molly när vi träffar henne på pressträffen för Sommar i P1 i början av juni och fortsätter:
– I mitt sommarprat vill jag därför sätta ord på hur det har varit att växa upp i offentligheten och det faktum att jag alltid har försökt vara alla andra till lags.
Den 10 augusti debuterade Molly äntligen i programmet och precis som planerat valde hon att ägna en stor del av det till att prata om sådant som hon länge burit inom sig. Om hur det har känts att bli igenkänd innan man lärt känna sig själv, och om artistvärldens tuffa klimat.
– Med åren har mitt personliga ”space” krympt. Jag har känt mig lite som allmän egendom och tänkt att det kanske är sådant man får stå ut med om man är artist, säger Molly bland annat i programmet.
#metoo gav Molly Sandén styrka
Under sina år som turnerande artist har Molly behövt handskas med flera omtumlade händelser och hon är öppen med att det tidiga genombrottet har påverkat henne som människa. Hon beskriver sin långa kamp för att hitta sig själv, och förklarar att hon många gånger dolt sitt riktiga jag för att vara andra till lags.
– Det där med integritet och att sätta tydliga gränser är något jag känner att jag inte riktigt lärt mig förrän de senaste åren. Inte bara fysiska gränser, utan även emotionella. Jag fick under så många år öva på att stå med öppna armar när främlingar närmade sig mig för att ge ett varmt och välkomnade intryck. För att inte verka dryg.
Molly berättar också om arrangörer och klubbägare som daskat henne på rumpan – och hyser tacksamhet över allt som #metoo-rörelsen fört med sig.
– Beteenden som till exempel en lycka till-dask i rumpan från en övertänd arrangör eller en påträngande klubbägare har varit så vanliga att jag faktiskt inte ens reflekterat över att det inte alltid känts helt okej. Övergreppen var ofta förklädda till någon slags pepp-ritual som alla i branschen verkade hålla på med. Men någonting har hänt. Från att ha lidit i tystnad, var och en av oss, så sträckte vi ut varandras händer – hösten 2017, säger Molly och fortsätter:
– Sedan metoo-rörelsen exploderade och vände upp och ner på allt har jag inte fått en enda dask på rumpan och unga tjejer berättar saker för mig som ger mig hopp. Men ändå finns vreden kvar, den kommer jag nog aldrig bli av med, säger Molly.
Foto: Naina Helén Jåma/TT
