Solange Knowles: "Jag vill att min musik ska nå dem som inte förstår hur det är att vara svart kvinna i dag"

En fri själ – med helt egen stil. Solange Knowles höjer rösten i viktiga politiska frågor och är precis en sådan superstjärna vi behöver just nu.
30 maj, 2017

Av Salamishah Tillet

Jag provar fyra olika outfits innan jag ska träffa Solange Knowles. Hon är sinnebilden av cool och självklar. Jag är en typisk nörd: professor i engelska och Afrikastudier på University of Pennsylvania.

Till slut nöjer jag mig med en lite för tajt, mönstrad klänning och rusar iväg mot vår lunchdejt i hennes nya hemstad New Orleans. Så fort jag får syn på henne ångrar jag mig. Kakifärgad herrskjorta, vida mörkbruna linnebyxor, kritvita halvhöga pumps. Håret är rufsigt, hon är osminkad förutom lite läppglans. Solanges breda leende blåser snabbt bort min osäkerhet och hennes varma personlighet håller i sig hela dagen: mot en taxichaufför, när hon öppnar sina ostron och till och med mot en wannabe-sångerska som avbryter oss under lunchen. Under några ögonblick kan de av oss på besök i hennes universum nästan glömma bort hur utomjordisk hon blivit.

Förut var Solange mest känd som Beyoncés lillasyster, en stilsensation och flitig besökare på indiefestivalerna. När hon oväntat släppte sitt tredje album A seat at the table i höstas, hände något. Knappt en vecka senare toppade skivan Billboardlistan, vilket sällade Solange och hennes syster till den exklusiva skara syskonpar där båda har nått första plats (de andra två: Janet och Michael Jackson och rapparen Master P och hans bror Silkk the Shocker). De tillhörande musikvideorna, dels för Grammy-nominerade Cranes in the sky, dels för Don’t touch my hair, har haft nästan 21 miljoner visningar på Youtube och hyllats av en enad kritikerkår. Sedan dess har hon både utsetts till musikalisk rådgivare för Issa Raes nyskapande sitcom Insecure på HBO och varit modell för Michael Kors allra första street-kampanj.

Med sin uppfriskande blandning av R&B, jazz och hiphop gör A seat at the table upp med rasismen i USA – den sjudande stolthet, besvikelse, sårbarhet och ilska som afroamerikaner upplever i en värld som färgats lika mycket av att USA haft sin första svarta president som svarta ungdomars utsatthet. Efter fyra års intensivt arbete kunde Solange inte vänta längre.

– Jag var tvungen att få det gjort, men jag hade ingen aning om hur det skulle uppfattas, berättar hon.

– Hennes pappa sa något intressant, minns Solanges mamma Tina Knowles-Lawson och refererar till sin ex-man. Han sa: ”Skivan är fantastisk, vacker, enastående. Men. Det går inte att förutse hur den kommer att tas emot. Se till att vara förberedd.”

Mathew Knowles ville varna dottern. Själv blev han hånad när han som barn på 1960-talet kämpade för integration inom delstaten Alabamas grundskolesystem.

Enligt Tina har yngsta dottern varit en bestämd konstnärssjäl sedan barnsben. När Solange gick i förskolan grundade fem år äldre Beyoncé bandet som kom att bli megasuccén Destiny’s child.

Familjen bodde i ett till största delen afroamerikanskt område av Houston, Tina drev frisersalongen Headliners och Mathew sålde medicinsk utrustning. Senare sa han upp sig för att ta hand om Beyoncés karriär och startade produktionsbolaget Music world entertainment. Kelly Rowland från Destiny’s child bodde också med familjen och Solange menar att hennes musikintresse väcktes tack vare uppväxten, även om hon inte var för liten för att vara en del av det expanderande familjeföretaget.

– Min syster och Kelly var lika gamla, så för henne var det som att ha en inneboende bästis, de var extremt tajta, minns Solange. Skrivandet blev en fristad för mig, jag kunde gå in på mitt rum och uttrycka allt jag kände och observerade. Det var som min egen lilla grej.

Nio år gammal kom Solange tvåa i en jingeltävling. En mellanstadielärare hade berättat om tävlingen och Solange är fortfarande tacksam för hennes uppmuntran.

– Hon peppade mig flera gånger om dagen. På somrarna tog hon med mig på museum och balettföreställningar fast det inte ingick i hennes arbetsuppgifter.

Solange smittades av sin storasysters sångfeber. Tina minns hur hon som sexåring slog alla med häpnad i en talangtävling med Shanices I love your smile.

– I slutet av låten går texten ”Blow, Branford, blow”, men Solange ändrade den på eget bevåg till ”Go, judges, go” och kastade en slängkyss till domarna. De blev helt till sig och hon vann såklart.

Som 13-åring la Solange sin barndomsdröm – att studera modern dans på Juilliard – på hyllan för att följa med som dansare på Destiny’s childs turnéer (hon hemskolades från åttonde klass). De reste jorden runt och Solange inspirerades, men insåg också vad hon inte ville bli:

– En karbonkopia av sin syster, förklarar Tina. När hon var liten klädde hon sig i balettkjol, cowboyboots och en stor hatt och Beyoncé ropade alltid på mig: ”Mamma, Solange har balettkjol och päls och ser helt galen ut!”

Solange tror att mammans överseende med modenyckerna har påverkat hur hon själv uppfostrar sin 12-årige son Julez.

– Jag säger typ: ”Kom igen, vi ska på bröllop, du kan inte ha fotbollsshorts”, men så tänker jag på mamma. Delvis berodde det väl på att hon arbetade heltid och att jag var yngst, hon tyckte nog inte att det spelade så stor roll. Men jag tror också att hon ville stötta mig i att bli den jag ville vara.

I tonåren tog det sig uttryck i vad Solange, med viss ömhet, kallar sin ”förvirrade förorts-rastatjej-period”.

– Jag hade precis börjat treva efter min identitet som ung svart kvinna och ville förmedla det utåt.

I den vevan släppte hon sitt första album Solo star (hon har stickad rastamössa på omslaget) som kritiserades för att vara konventionellt och oseriöst.

– Jag hade kontrakt med ett bolag och inte mycket kreativ kontroll. En annan aspekt är att jag var ung och hade dålig smak.

17 år gammal blev hon gravid och gifte sig med tonårskärleken Daniel Smith. De flyttade till Moscow i Idaho där han spelade fotboll för universitetet.

– Det var en av de mest bitterljuva perioderna i mitt liv. Allt var underbart med Julez, och efter det ständiga turnerandet längtade jag efter ett hem och att få rota mig med honom. Men det var isolerat och ensamt. Och mörkt och kallt. För det mesta var det bara Julez och jag. Karriär var knappt att tänka på.

Fyra år senare skilde sig paret och Solange flyttade till Los Angeles med Julez för att återuppta låtskrivandet. Hon skrev radiovänliga Upgrade U och Get me bodied till Beyoncé, men också mer ”experimentell” musik som inte sålde särskilt bra.

– Det var då jag bestämde mig för att bli artist igen, berättar hon.

Resultatet blev Sol-Angel and the Hadley St. Dreams. Kritikerna jublade och plattan hamnade på Billboard topp 10.

2009 flyttade Solange och sonen till ett sandstenshus i Brooklyn. Enligt New York Post var hon ”vanlig” för att hon dj:ade på lokala klubbar, hängde på trappan till sitt hus och ordnade barnkalas i en park. Men hon umgicks också med Carol Lim och Humberto Leon från hippa butiken Opening Ceremony, indierockare som Grizzly Bear – och sin superstjärna till storasyster.

2012 förstärkte Solange sin indiekredd genom samarbetet med Londonproducenten Devonté Hynes på kritikerhyllade EP:n Tru. På singeln Cranes in the sky finns en textrad som antyder att Solanges något ofokuserade konstnärskap i 20-årsåldern delvis berodde på ett känslomässigt sökande. Solange menar att det hade med skilsmässan att göra.

– En stor del av min identitet låg i vårt förhållande, vi var bara barn när vi blev tillsammans. Det var en omvälvande period i mitt liv.

I och med flytten till New Orleans tycks Solange äntligen ha hittat hem.

– Som vuxen är det här den längsta period jag har bott på samma ställe, konstaterar hon nöjt.

Hon startade kultursajten Saint Heron – en plattform för unga kreatörer. Hösten 2014 gifte hon sig med pojkvännen sedan flera år tillbaka, musikvideoregissören Alan Ferguson, i historiska Marigny Opera House. Hon berättar stolt att hon bor bredvid Congo square – torget där afroamerikanska slavar brukade samlas på söndagar för att sjunga och spela tillsammans.

– Att få vara nära den platsen blev en enorm drivkraft för mig, berättar Solange.

Kanske mer än någon annan afroamerikansk artist i sin generation har Solange angripit rasism direkt och utan ursäkter. ”Låt mig förklara varför svarta tjejer/kvinnor är så arga”, twittrade hon i höstas efter att hon och Julez blivit påhoppade av ett gäng vita kvinnor på en Kraftwerk-konsert. Senare skrev hon ett långt inlägg om händelsen på sin hemsida, medveten om att hon skulle anklagas för att överreagera. ”Jag har aldrig kallat de där kvinnorna för rasister, men folk kommer fortsätta att lägga de orden i min mun. Det jag verkligen säger är: Detta är anledningen till att många svarta människor inte känner sig bekväma på till största delen vita platser, och det står jag för.”

Nina Simone kan nog räknas som en av de första arga svarta kvinnorna. 1964 skrev hon Mississippi goddam efter att en baptistkyrka i Alabama bombats och fyra unga svarta flickor mist livet. Låten blev snabbt en lovsång och sporrade alla de vita och svarta aktivister som följde Martin Luther Kings historiska marsch från Selma till Montgomery året därpå. Simone fick betala ett högt pris för sina kritiska inlägg i rasdebatten. Allt färre amerikanska konsertarrangörer och skivbolag ville kontraktera den tidigare så eftertraktade artisten. Hon levde sina sista år i exil i Frankrike.

– Jag spelade Mississippi goddam på repeat när jag gjorde den här skivan, avslöjar Solange när jag berättar att jag skriver en bok om Nina Simone.

Fast medan Simone till viss del kamouflerade sin vrede genom att ge låten ett musikalliknande upptempo, gick Solange åt motsatt håll. Albumet uttrycker en lågmäld, groende ilska, ibland med knappt mer än en viskning.

– Jag ville få fram en politisk paradox med de här hårda, infekterade diskussionerna. På ett sätt så att det verkligen är jag som hörs, och inte skrikandet eller ilskan, resonerar Solange. Jag ville att min prestation skulle innehålla det jag inte alls kunde åstadkomma i mitt eget liv: en harmoni som kanske kunde hjälpa mig att få in mer ljus i tillvaron.

I Mad och Don’t touch my hair bär hon sin vrede som en rustning och är inte i närheten av att spela rollen som popprinsessa eller sexig vamp. I röstens självklara klang finns både en vädjan och en uppmaning om att vi ska ta till oss vidden av den svarta smärtan – och styrkan segervissheten. Mad skrevs efter ett samtal som Solange haft med en vit kvinna som ”bara fortsatte att ta upp saker på ett väldigt okänsligt sätt”. När Solange till slut sa till kvinnan hur fel hon hade blev hon anklagad för att vara – just det – arg. Låten och albumet ska förhoppningsvis försäkra svarta kvinnor om att de inte är ensamma.

– Mycket av min ilska berodde på att jag inte visste om andra människor upplevde samma saker, berättar Solange. Det gör att man börjar tvivla: ”Inbillar jag mig? Är jag för arg? Är jag paranoid?” Jag vill också att min nya skiva ska nå dem som kanske inte förstår hur det är att vara svart kvinna i USA i dag. De kanske undrar: ”Vart tog din kärleksfullhet vägen? Vart tog den där pigga, strålande, lättsamma, energiska personen vägen?”

Jasmine Griffin, professor i engelska och afroamerikanska studier på Columbia University, säger att Sol- anges inställning och milda tonfall påminner om 70-talets sångerskor, som Minnie Riperton och Deniece Williams.

– Att lugna ner tonläget ger utrymme för introspektion hos både artisten och publiken, fortsätter hon. Då handlar musiken mer om det svarta folkets innersta väsen, vilket innebär mänskligheten för mig. Vi traumatiseras av alla bilder på våld mot svarta och Solange påminner oss om att vi är ett folk med en själ som måste tas om hand.

Givetvis finns också utrymme för det Solange kallar ”powerhouse vocals”, som är hennes systers specialitet. 2016 släppte Beyoncé sitt eget protestalbum, succén Lemonade, där hon med stolthet återerövrade den svarta kvinnans erfarenheter, med referenser till allt från polisbrutalitet och orkanen Katrina till otrohet och mode.

– Beyoncé har blivit mer verbal och det beror delvis på Solange, konstaterar deras mamma. Och Solange har fått mer självförtroende som artist. De har definitivt influerat varandra på bästa sätt.

Foto IBL