Skifte i reality-världen: Tiden för slappa ursäkter är förbi
Dokusåpor har länge setts som TV-världens soptipp. En genre som lockar enormt mycket tittare, men som vi aldrig skulle erkänna att vi slaviskt följer. Med åren har det förändrats, och en feministisk diskurs har applicerats på program som Paradise Hotel. För visst har vi fått se otroliga kvinnor, som inte skäms för sig själva och som tillåts röra sig utanför den snäva kvinnoroll som vi är vana vid att se på TV. De pratar om att de är kåta, gasiga och där för att vinna till varje pris, och vi har hejat på hemma i soffan. Men vi som tittat med genusglasögon har det senaste året fått en kalldusch.
Logiken i reality generellt och Paradise Hotel specifikt är enkel, man tar ett gäng solbrända, vältränade ungdomar med målet att bli kända och rika, och kastar in dem i en tryckkokare med alkohol och spelregler som ständigt förändras.
Deltagarna har blivit mer och mer schablonartade, för alla vet att för att komma med i dokusåpor som Paradise Hotel ska man bjuda på bra tv – det vill säga mycket drama. Redan första dagen börjar bråken, ofta skrattretande, men ibland riktigt obehagliga. Inte sällan har man känt ett slag hänga i luften. Då ringer telefonen, produktionens lina in till deltagarna: ”Nu får ni inte dricka mer ikväll”.
Återkommande anklagelser om övergrepp
Förra säsongen anklagade en kvinnlig deltagare en av männen för övergrepp. Inte bara fick han lov att vara kvar i huset, utan han blev inbjuden igen nästa säsong. Han nekar till alla anklagelser – om det bara fanns något bevis på vad som faktiskt hade hänt? Vad sägs till exempel om filmmaterialet, för allting i huset spelas ju in. 24/7.
Man beslutar idag att avbryta den pågående säsongen helt, efter de två misstänkta sexbrott som skett under inspelningen. Något som polisanmäldes först ett halvår efter att det ägt rum (efter att tittarna reagerat). Produktionsbolaget säger att man brustit i hanteringen av det här, men det har man ju inte. Man har bara gjort en felaktig riskanalys. Det är höjden av cynism att sända det dessa kvinnor utsatts för. Inte avbryta, inte anmäla, utan sända det i tv.
Hur har det kunnat ske? Det är naivt att tro att detta inte diskuterats på flera nivåer, innan man kommit fram till att det är värt att sända – för det är tillräckligt bra tv.
Hur ser framtiden ut för reality
Det lilla hopp man kan hitta i det här haveriet är att de hade fel. Tittarna accepterar inte detta beteende, och flera av deltagarna har gått ut och markerat mot händelserna i huset. Ett antal tidigare kvinnliga deltagare har också vittnat om den otrygghet som länge rått under inspelningarna, ett obefintligt stöd från produktionen och en rädsla för repressalier om man pratar om var man upplevt.
Detta i kombination med att Ex on the beach väljer att blåsa av sin kommande säsong tyder på att vi står inför ett skifte – så låt oss hoppas att detta leder till en positiv förändring. Att ingen trogen tittare återvänder, och att ingen annonsör betalar för att synas i de här sammanhangen – så länge produktionsbolagen inte visar hur man förändrar sitt arbetssätt och hur man kommer förhindra att detta händer i framtiden.
Tiden för slappa ursäkter är förbi, nu vill vi se konkret förändring.
