Lady Gaga live på Avicii Arena – vi lever i de kvinnliga popgeniernas tid
När jag var barn älskade jag Spice Girls. Då fick jag ofta höra att det inte var ett riktigt band, och att deras musik inte var riktig musik. Kvinnliga artister skulle alltid plockas ner från sina piedestalar. De var fejk, popmusik var skit och så var det med det.
Därför är jag extra glad att få leva samtidigt som Lady Gaga, och att få se henne live. Just nu finns det ingen tvekan om vilka vår tids riktiga rockstjärnor är. De heter Lady Gaga. Och Charli XCX. Och Taylor Swift. De besitter de största arenorna i världen, de bygger upp intrikata världar som vi får vara en del av en liten stund, och de gör musik som är både riktig, viktig och jävligt kul att dansa till.
Under Mayhem Ball märker man att Lady Gaga tänker mycket på döden, och sjukdomar och förruttnelse. Det är inte svårt att tänka sig att hennes fibromyalgi, det vill säga kronisk smärta, är en stor drivkraft i hennes konstnärsskap. Går det att greppa vad det gör för alla som inte har en normfungerande kropp, att se henne på världens största scener?
När hon inte gör frenetisk koreografi eller rockar på elgitarr är hon levande begravd i en sandlåda med skelett, kravlar längs scenen med käpp och dansar med en enorm dödskalle. Hennes kroniska sjukdom får finnas tillsammans med all glädje, dans och fest. Hon är en performer olikt någon jag någonsin sett.
Se mer från ELLE
Lady Gaga lyfter också det community som alltid stöttat henne, när hon tackar Sveriges queers. Hon tillägnar låten Hair till de som blivit mobbade och som inte haft en plats i världen. Hon ger en extra shout out till de fans som kommit till konserten själva, och deklarerar att i hennes värld är de aldrig ensamma.
Det som att äntligen få luft efter att allt för länge ha hållit andan. I en värld som krymper för de som är sjuka, vars kroppar inte fungerar som de ska, som är trans, som dagligen misstänkliggörs och får höra att de inte är tillräckliga, så är Lady Gagas värld beviset på motsatsen. På hur mycket kärlek, välvilja och förståelse det faktiskt finns. Utanför Avicii Arena känns det mörkt, men här är inne är allting perfekt.
När jag skriker med i Born this way tillsammans med tusentals andra som kämpat med att acceptera och älska sig själva transporteras jag tillbaka till Charli XCX Sweat tour i somras. Hur hon i en tid av clean girls och quiet luxury spottar på scenen och slickar upp det igen. Hur hon vägrar krympa sig själv, utan får vara så komplex och cool och konstig som alla människor är.
Jag drömmer mig tillbaka till Taylor Swifts Eras-turné. En över tre timmar lång arenashow som var ett helt eget universum, tillhörande världens just nu största artist, som skrivit och skrivit och skrivit sig igenom allt hon upplevt, och tillåtit oss att följa med på vägen.
Mina tankar vandrar vidare till Chappell Roan. Som när hon precis tagit sig till toppen, och förväntas vara som mest tacksam, ber fotografer att fuck off och säger till sina fans att respektera hennes integritet. En artist som vägrar köpa narrativet att det viktigaste man kan vara som kvinna, det är snäll och tacksam.
Det är en revansch för alla tjejer, för varje Spice Girl, Britney och Whitney som genom tiderna utnyttjats, kontrollerats och förlöjligas. Det här är vår tids rockstjärnor, och de är beviset på vad som händer när man ger kvinnor makten över sitt eget konstnärskap. Ren magi. Detta är de kvinnliga popgeniernas värld, och jag är bara glad att få leva i den.
