Isabella Löwengrip: ”Jag trodde inte att jag var bipolär”

Isabella Löwengrip om boken Isabella

Foto: Stella Cocozza
På 384 sidor sammanfattar Isabella Löwengrip sina första 30 år i livet. I biografin Isabella berättar hon om ätstörningarna, kraschen, depressionerna och om att få diagnosen bipolär. ELLEs Louise Åström träffade henne för en djup intervju strax innan boksläpp.
05 november, 2021
Isabella Löwengrip om hemligheterna i nya boken Isabella
3:02

Efter reklamen: Isabella Löwengrip om hemligheterna i nya boken Isabella

(3:02)

Slå på ljud

Mitt paraply vänder sig ut och in i höstrusket. Vad har man på sig när man ska träffa Isabella Löwengrip? Det blev grå kostymbyxor. Hon hade likadana i grönt. Vi ses två veckor innan hennes bok, Isabella, skulle ha släppts. Hon tidigarelade släppet fem dagar.

Titeln Isabella har ingen underrubrik. Och det är avsiktligt.

– Det har varit Blondinbella, karaktärer och personor. För mig var det viktigt att det bara ska vara Isabella. Och en så ärlig berättelse som det bara går, säger hon.

Självbiografin är ett hejdå till den gamla Isabella Löwengrip, förklarar hon. Hon vill veta vad jag tycker om boken och säger att alla journalister varit så hemlighetsfulla.

Jag säger att den var mycket mörkare än vad jag förväntat mig. Att jag behövt ta pauser under läsningen.

En otrygg barndom, en pågående ätstörning, alkoholmissbruk, tabletter, diagnoser, kraschade relationer, en skilsmässa och självmordstankar avlöser varandra under de nästan 400 sidorna. Biografin är utelämnande – både för henne och andra.

Varför skrev du boken?

– Boken är ett sökande i mig själv. För att ta reda på vem jag är bakom maskerna och rubrikerna. Även fast jag försökt hitta mig själv i allt det här har det varit ännu otydligare för de som följt mig. Jag har varit offentlig sedan jag var 14 år gammal, hela mitt vuxna liv. Det var viktigt för mig att skriva boken där jag kan berätta om vem jag är på riktigt.

Isabella Löwengrip skrev boken Isabella med Rebecka Edgren Aldén

Rebecka Edgren Aldén är medförfattare till boken. De har setts varje onsdag under arbetets gång för att bolla de utkast Isabella Löwengrip skrivit. Enligt Isabella har de inte alltid varit överens och hon beskriver processen som tuff med jobbiga frågor men ett roligt samarbete.

Var det sjävklart för dig att det skulle bli en bok eller fanns det något velande i beslutet?

– Det var väldigt mycket velande. Just eftersom jag valt att berätta om allt. Alla mörkaste hemligheter. När jag skrivit boken har jag sett mycket mönster kring hur jag betett mig mot människor.

Sedan nyheten om att Isabella Löwengrip jobbade på en bok kom har framför allt en sak diskuterats: Frågan om det är en biografi eller inte. På boksajter ligger den under kategorin biografier. Men i en diskussion på appen Clubhouse som Isabella medverkade i tidigare i år beskrevs den som en autofiktiv roman.

Vad är definitionen?

– Bara en biografi. Inte autofiktion för fem öre. Det som diskuterades var alla scener från när jag var yngre. Att kunna komma ihåg dialoger och att de ska vara korrekta. Vi har valt att ta bort de dialoger som inte jag minns.

Så boken är sann och självupplevd?

– Helt. Ja.

Det handlar boken Isabella om

Bokens första kapitel skildrar ett besök hos ett medium i New York som berättar att Isabella har nio svåra månader framför sig. Hon ville inte att boken skulle vara kronologisk. Ingen inledning av typen ”jag föddes på den här gatan år 1990”, för att använda hennes egna ord.

Isabella Löwengrip har skrivit boken Isabella med Rebecka Edgren Aldén

Isabella Löwengrip har skrivit boken tillsammans med Rebecka Edgren Aldén.

Foto: Stella Cocozza

Jag själv är ett år yngre än Isabella och har av naturliga millennial-skäl vuxit upp med hennes blogg. Hon var en av de första och största. När hon gick i gymnasiet gjorde jag också det. Men när hon var på Stockholm by night och festade i ”I love SBN”-linne och snedbena satt jag hemma vid min stationära dator på msn. Hon blev ett fönster in i en partyvärld jag nyfiket tog del av på avstånd. Känslan av att ”jag gick på det”-infinner sig när jag läser boken och hon skriver om hur hon egentligen mådde. Jag trodde hon hade ett kul och coolt liv. Och jag säger det.

I boken skriver du mycket om din persona och att den och den riktiga Isabella plötsligt hamnat väldigt långt ifrån varandra. Hur känns det att vara så?

– Jag tror inte att man riktigt märker det själv i början. Det är som att man går in i en arbetsroll. Och då är man på ett visst sätt. Och man tycker på ett visst sätt. Och man ser ut på ett visst sätt. Sen märker man att man blir det här. Det började ganska tidigt som tonåring när jag satte drömmar och mål att bli en Paris Hilton-karaktär. Så blev det så. Sen drömde jag om att bli en framgångsrik entreprenör. Och så blev det så. Sista drömmen var att leva Hollywood. Den amerikanska drömmen. Flyga privatjet och gå på galor. Och så blev det så också. Det livet slukade upp mig totalt. Mitt jättehus var verkligen som en kuliss. Jag hamnade i en arbetsroll som jag inte kom ut från. Och då visste jag inte vem jag själv var i det här.

Kunde du se det då eller är det nu efter?

– Jag ser det efteråt. Det jag märkte under tiden var att jag var väldigt olycklig. Och jag förstod inte varför jag var så olycklig. Efter kraschens gång har jag insett att jag levde ett liv i någon form av offentligt fångenskap.

Isabella Löwengrip berättar om ätstörningarna

I boken skriver Isabella att hon haft ätstörningar sedan hon var tolv år. Vi får följa med bakom kulisserna under hennes medverkan i Lets' Dance och läsa om hur hon dolt det faktum att hon inte äter, trots att hon tränar stenhårt. Hon skriver senare om hur hon dricker för mycket alkohol, tar höga doser tabletter och kämpar med självmordstankar.

Hur har det varit att återuppleva det här under skrivandets gång?

– Det har varit jättejobbigt. Nu blir jag tårögd igen. Jag skriver ju mycket om matproblematik. Jag hade inte förstått att jag har problem med maten förrän jag satt och skrev, ett halvår in i boken. Under bokens gång anmäler jag mig till en ätstörningsklinik.

När var det?

– I början av det här året. Man lägger inte in sig men går dit väldigt intensivt och får lära sig att äta på ett normalt sätt. Att veta att det är okej att ta en bulle och att man ska äta mellanmål. Allt sånt har varit jättetokigt för mig innan. Det har varit jobbigt att höra från pojkvänner att jag inte duger. En pojkvän sa till mig att ”du är ju framgångsrik men tänk om du varit fit också”. Det har gjort att jag fått en skev bild av mig själv.

Hur mår du idag?

– Jag är ju inte frisk utan går i den här terapin. Jag äter som man ska äta men hjärnspökena är kvar. Det är det som är problemet. Jag vaktar mina tankar hela tiden och får mycket KBT-verktyg. Jag mår bättre än vad jag någonsin gjort, jämfört med alla år tillbaka. Jag tycker om mig själv mycket mer än jag gjorde tidigare.

Isabella Löwengrip om alkoholmissbruket

Flera kapitel i boken handlar om alkohol. Du skriver om att du besöker en öppen alkoholmottagning. Hur ser du på ditt drickande idag?

– Jag dricker i princip ingenting idag. Vi hade middag senast i fredags och jag brukar hälla upp ett halvt glas champagne till mig men jag dricker det inte. Jag kan inte minnas sist jag var berusad, det var många år sedan. Jag är försiktig med alkoholen för att jag inte vill trilla in i dåliga beteenden.

I boken låter det som att du upplever att du gått över en gräns. Söker man vård tänker jag att man kommit dit i tanken?

– Ja, precis. Men att gå på en öppen mottagning behöver inte vara så allvarligt som i AA, att man sitter i en ring och berättar om sina problem. Man kan gå dit och berätta om aw-livet man lever i Stockholm och lära sig att säga nej till sånt. Det var mycket prat om hur man hanterar det sociala samtidigt som man har problem med alkohol.

Isabella Löwengrip har fått diagnosen bipolär

På bloggen har Isabella Löwengrip varit öppen med att hon har adhd. I boken skriver hon att den diagnosen är felaktig. I samband med kraschen utreddes hon på nytt och fick i februari 2020 istället diagnosen bipolär.

– Det var efter jag legat inne på sjukhuset en månad. Tittar man tillbaka på min karriär ser man att det gått mycket upp och ner. Utåt sett har man bara sett att det gått uppåt och varit ljust. Men jag har kämpat med depressionerna under tiden. Varför jag inte trodde att jag var bipolär i början var för att jag var deprimerad i några år för att sen ha skov i några år. Jag trodde bipolaritet handlade om att man ändrades varje månad.

Alltså att det skulle finnas någon slags regelbundenhet?

– Ja. Men skov kan ligga i flera år. Och det visste inte jag. Efter min skilsmässa kom ett skov som pågick i tre år med uppgång och sen ett jättefall.

Du skriver att du inte ville identifiera dig med diagnosen. Har det ändrats nu?

– Nej, jag vill aldrig identifiera mig med en diagnos. Jag vill inte vara den här posterflickan. ”Här är hon som är bipolär och ska prata om det i alla tidningar”, säger hon för att exemplifiera.

Skulle du säga att du accepterat din diagnos även om du inte vill identifiera dig med den?

– Ja, det har jag gjort. Den är en del av mig även fast jag inte vill det. Men jag är tacksam över medicinen. För jag lever ett mycket mer stabilt liv. Och är gladare framför allt. Och det är det viktigaste.

Isabella Löwengrip i intervju med ELLE om biografin Isabella som släpps 2021

I boken Isabella berättar Isabella Löwengrip saker hon tidigare aldrig skrivit om på bloggen. Som att hon lider av ätstörningar och har fått diagnosen bipolär.

Foto: Stella Cocozza

Vid flera tillfällen i boken liknar du dig själv vid en fästing som behövt ett värddjur. Vad menar du med det?

– Att jag inte haft en trygg grund hemma så att jag fått hoppa till människor som blivit en trygghet. Det kan ha varit en lärare jag fäst mig vid, en pojkväns mamma, pojkvänner som avlöst varandra som blivit någon form av pappa och sen min exman. När man blivit stark nog, liksom sugit klart, går man vidare. Och då kanske man inte tar hand om den relationen, utan man lämnar den. Det har varit en försvarsmekanism för att inte själv bli lämnad.

”Vi måste prata om excelarket”

Vi måste också prata om excelarket. Det är omskrivet och är även med i boken. Att ha planerat inlägg efter lansering. Att vara lagom mängd provocerande men sen skapa lugn stämning bland kommentarerna innan ett släpp av en produkt. När du ser på det idag, vad tänker du om att det här var en av dina strategier?

– Jag tänkte väl att det är ett jobb som alla andra. Precis som att bolag lägger upp en marknadsföringsstrategi. Det har varit mitt sätt att jobba på. Hur ser man till att hålla sig aktuell i 15 år? Jo, genom att man vet hur publiken fungerar. Sen blev ju livet väldigt märkligt eftersom jag styrdes av att skapa content.

Varför tror du att folk reagerat så starkt på just det här med excelarket och blivit så upprörda?

– För att man känt sig lurad. Man har känt att man är en del i hela spelet och inte har förstått det själv. Svaret på det är ju att personerna som följt mig ju har glidit med i det här. Med boken och efter kraschen har jag bestämt att jag måste leva ett riktigt liv. Det finns idag inget excelark eller plan.

Ångrar du någonting?

– Nej, det gör jag inte. Jag kan tycka att det är pinsamt att säga hejdå till Sverige, skaffa en lägenhet i USA och säga att jag inte ska komma tillbaka. Jag kan skämmas för att jag tog i så mycket. Men jag ångrar det inte. Någonstans tycker jag också att det var en form av mod att göra en sån sak.

Du skriver såhär i boken: ”Det gör mig så ont så här i efterhand hur jag har behandlat människor, kastat dem under bussen när jag varit klar med dem. Allt för att lyckas med mina företag”. Hur känner du när du hör det?

– Just ”kasta under bussen” var den tuffaste meningen jag skrev i boken. Jag satt och funderade på om jag skulle ha med den eller inte. För den är så grov. Det var också något jag insåg när jag skrev boken, att jag faktiskt har behandlat människor såhär. Jag har fokuserat på att bli så självständig jag kan. Självständig har för mig varit lika med framgångsrik. Och då får ingen stoppa mig i den karriären. Så fort någon har stått i vägen har jag bara ”bort med den här människan”. Det har gjort att jag inte haft några långvariga relationer. Mina kompisar har bytts ut väldigt snabbt. Det har gjort mig väldigt ensam. Så om det är något jag ångrar så är det det. Att jag tidigare inte förstod att lycka inte handlar om självständighet utan faktiskt om relationer.

Du blir då och då anklagad för att ljuga eller ha ljugit. Vad känner du kring det?

– Jag skrev till exempel Egoboost, som handlade om självkänsla och att peppa andra tjejer, när jag mådde som sämst. Det jag promotade, att man ska tycka om sig själv, var ju det sista jag gjorde under den fasen. Boken var ju mycket av en lögn, vilket är hemskt efteråt. Det handlar mycket om att man kanske inte är redo att berätta om saker när de väl sker. Då måste man hitta på en lögn för att sudda över det. Några år senare kan man berätta om vad som egentligen hände.

Är din egen upplevelse såhär i efterhand att ”ja, jag har ljugit”?

– Självkänslan och alltså ja, där har jag gjort det för att skydda mig själv och andra. Sen har det varit mycket diskussioner kring mina siffror. Och då upplever jag att jag inte har ljugit. För det har varit ett svårt sätt för en hel bransch som bara är 15 år gammal att veta hur man räknar trafik när man har samma läsare på bloggen, Instagram, Facebook och Twitter. Att det är en person men man räknat den som fyra personer. Jag har inte varit den enda som kämpat med den situationen men jag har heller inte varit ledande i den. Och då har man uppfattat mig som att jag ljugit om den.

Du beskriver dina självmordstankar flera gånger i boken. Hur du blundade när du körde över Lidingöbron. Och om vin och tabletter. Berätta om valet att skriva om det.

– När jag faller så skrivs det om mig i media var och varannan dag. Man förstår inte att det är en människa bakom som drabbas av allt och vilka konsekvenser det får för en person. Det var kanske inte att bolagen föll under dessa månader. Utan snarare att bli så hårt mediabevakad och att folk gottade sig i att saker och ting föll. Det gjorde att jag inte orkade mer. Min depression blev så djup av mediabevakningen. I boken vill jag få ut att det är såhär det går för en människa som man inte behandlar som en människa utan mer som en figur i media.

Det låter som att du tycker att mediarapporteringen gick över någon form av gräns? På vilket sätt?

– Ja. Medierna skrev varje vecka kring hur saker och ting inte funkade. Kring hur personalen mådde och att bolagen inte fungerade, att jag var på väg mot en krasch rent ekonomiskt. Jag hade skrivit en framgångssaga i media i så många år och så var media så glad över att kunna ta ner en person också. Det märktes att det fanns en glädje i att göra det. Det fick mig att må jättedåligt.

Jag tänker att allt det här ju har hänt. Personalen upplevde att de mådde dåligt. Bolagen gick dåligt. De här sakerna har ju skett. Och media skriver om det. Vad tycker du media skulle ha gjort?

– Jag tror att man, när man ser att en person håller på att gå under isen helt, ska låta den personen vara. Jag hade journalister utanför mitt hus. Jag hade nog önskat att man backade mer.

Bokomslag boken Isabella av Isabella Löwengrip

Bokomslaget till biografin Isabella. Hon ville själv inte att bokens titel skulle ha en undertitel.

Boken innehåller många passager med hot och hat. Du har på bloggen varit öppen med att du haft stalkers och inte öppnar din egen post. Hur hanterar du det idag?

– Jag öppnar fortfarande inte min post själv. Det är nog bara av ren paranoia. Jag har ett avancerat larmsystem hemma och har alltid min säkerhetsdosa när jag går ut. Hatet är jag bättre på att hantera.

Vad skulle du säga att det är för skillnad på Isabella här idag och Isabella för ett år sedan?

– Idag är jag en lycklig person. Jag vaknar glad. Att vakna glad är en jättestor sak för mig. Det är inget jag gjort på många år. Alla dagar har varit en strid. Man ska upp och prestera och le och man har personal som man ska se till mår bra. Allt är en fasad hela tiden. De sista åren har jag haft min Paul, kommit nära mina barn och flyttat till ett nytt hus. Livet har börjat om. Och det har gjort mig gott.

Åldersskillnaden mellan dig och Paul är något som tas upp ofta och samhället är dömande kring det. Är det även din upplevelse?

– Ja, jag och Paul reflekterar aldrig över åldersskillnaden. Det har i princip aldrig hänt. Det är vissa gånger han tar upp skådespelare eller musik där jag inte hänger med. Annars ingenting. Han är väldigt ung i sättet. Det är en stor grej för folk men vi tycker själva inte att det är ett problem.

Jag hade inte ställt den här frågan om du inte själv skrivit det. Men jag vet att du vill ha fler barn, och ganska snart?

– Ja. Men jag har stor respekt för att saker tar tid. När jag var yngre trodde jag att det hände på första försöket. Det är ingen stress. Jag har ingen deadline. När det sker så sker det. Men om kanske ett till två år. Det hade varit drömmen.

I boken avslutar du med att du vill bygga något du känner dig stolt över. Du skriver att du vill sluta fly och hitta balans. Vad betyder det mer konkret?

– Det betyder att jag kommer starta nytt företag. Jag är lagd så och kommer aldrig sluta. Men jag måste göra det med balans. Kunna hämta barn tidigt, träna, laga mat och läsa läxor. Det måste få gå först. Mitt fokus är att arbetet ska komma sekundärt. Jag får driva ett bolag mer långsamt.

Hur ska du göra för att inte gå in i personan?

– Jag ser ingen risk med det längre. För det är inget sånt liv jag måste upprätthålla. Det är ingen gala i Cannes om två veckor och hela min personal ska ner. Det är ett liv då vi gör pannkakor hemma och går ut i skogen på helgerna.

I boken skriver du att du inte vill vara offentlig. Ändå släpper du nu denna bok? Hur kommer det sig?

– Det har nog inte med varandra att göra. Jag tycker att det är jobbigt med offentligheten, att aldrig få vara ifred. Samtidigt är jag jättetacksam för den har givit mig möjligheten att lansera bolag och bygga företag, tack vare mina sociala medier. Att släppa boken har inget med att bli mer offentlig att göra. Jag känner att jag måste släppa den för att få mer förståelse. Om den gör att fler känner igen mig får det vara så. Mitt levebröd är en djävulsdans.

Hit kan du vända dig om du mår dåligt:

Om du eller någon du känner har självmordstankar finns det flera stödlinjer du kan vända dig till:

  • Minds självmordslinje har öppet dygnet runt, du kan ringa och prata med en stödperson på 90101 eller chatta på Mind.se.
  • Jourhavande Medmänniska har en telefonjour som är öppen för alla från 21.00 till 06.00 på telefonnummer 08-702 16 80.
  • Om du mår så dåligt att det känns outhärdligt eller har självmordsplaner, ring 112. Var inte rädd för att be om hjälp!