First Aid Kit i intervju "Vi lever ett surrealistiskt liv"
Kort om First Aid Kit:
Namn: Johanna Söderberg.
Ålder: 23 år.
Bor: I andrahandslägenhet på Södermalm i Stockholm.
Familj: Mamma, pappa, lillebror, lillasyster Klara och pojkvän.
Namn: Klara Söderberg.
Ålder: 21 år.
Bor: I Manchester, England.
Familj: Mamma, pappa, lillebror, storasyster Johanna och pojkvän.
Klara och Johanna Söderberg tar emot med kaffe och hembakt doft. De sitter i en vintagesoffa på fiket Gamla Enskede bageri, bara ett stenkast från huset i den stockholmska villaförorten där de växte upp. Storasyster Johanna och lillasyster Klara som blev världsberömda när de la upp sin version av Fleet Foxes-låten Tiger Mountain peasant song på Youtube 2008. De perfekta systerstämmorna slipades i flickrummen och snirklade sig sedan västerut för att ställa till med en succé som ingen hade kunnat förutspå. Patti Smiths tårar och grammisregnet är redan omskrivna. Och efter några år av världsturnerande och skivinspelningar i amerikanska Omaha är First Aid Kit på en kort visit hemma i Sverige – innan de drar vidare igen.
Johanna är insvept i en ankellång, mjuk klänning från Rodebjer och Klara har smycken som spelar när hon rör sig.
– Vi flyttade hemifrån ganska nyss, det var liksom aldrig någon mening med det innan. Först bodde vi i andra hand på Söder tillsammans. Men nu har vi faktiskt egna boenden, säger Klara som har hunnit fylla 21 år.
Hennes lägenhet ligger sedan i mars i Manchester. Pojkvännen pluggar i den engelska staden och Klara hängde på. Johanna, 23, bor fortfarande i andra hand i Stockholm.
– Det är ingen idé att köpa en lägenhet. Jag är inte hemma så mycket. Vi får se hur det blir sen, säger hon.
Duons tredje album heter Stay gold och kan ses som en fortsättning på den fyrfaldigt grammisnominerade skivan The lion’s roar från 2012. Även den här gången har de spelat in tillsammans med Bright Eyes-medlemmen Mike Mogis i hans studio i Omaha, Nebraska. Och även den här gången är musiken influerad av americana och country, med systrarnas samspelta röster och drivna historieberättande som djupt berörande grund. Men det finns en viktig skillnad på albumen. Den här gången är de engagerande historierna närmare verkligheten, tagna ur Johannas och Klaras allt bredare livserfarenhet.
Texterna är personliga. De handlar mer om oss och är mindre sagoaktiga, säger Johanna, och Klara är snabb att fylla i:
– Det är inget medvetet drag. Men vi har upplevt mer. När jag var 14 och började skriva ville jag ju inte att texterna bara skulle handla om att jag var sur på en kompis, liksom. Då fantiserade vi ihop texterna. Nu har det hänt riktiga saker längs vägen, säger hon.
Och Stay gold är verkligen en skiva skriven längs vägen, ”on the road”. För under de långa transportsträckorna som tagit dem från stad till stad de senaste åren finns inte så mycket annat att göra. Än att skriva. Och reflektera.
– Livet på turné har påverkat skivan. Vi nämner ordet hotell flera gånger till exempel … säger Klara.
– Ja, ja, två gånger. Det var inte meningen. Men Stay gold handlar om att fly. Om den rastlöshet man till exempel känner på turné …
– Men som alla kan känna, flikar Klara in, och Johanna fortsätter:
– Stay gold betyder att man inser hur flyktigt allt i livet är, men att man ändå måste ta vara på de fantastiska stunderna. Personer och relationer kommer att försvinna längs vägen, man måste acceptera det. Men också verkligen känna när de stunderna kommer.
Har ni egna erfarenheter av det?
– Vi lever ett mycket surrealistiskt liv. Det finns tillfällen när jag säger till mig själv: ”Det här måste du minnas, det här måste du uppskatta.” Och jag tror man kan använda tanken som ett redskap, man kan styra vad man minns och vad man inte minns, säger Klara.
Nämn ett sådant tillfälle!
– När man uppnår en dröm. Som när vi fick spela hos Letterman. Det har vi alltid velat – och så GJORDE vi det! Jag försökte säga till mig själv att ta vara på stunden. Men jag var bara så nervös att det gick ju inte, säger Johanna.
– Och med drömmar är det ju så, att man tror att man ska bli lycklig bara man uppfyller dem. Men direkt efteråt får man ett nytt mål. En ny jakt, säger Klara.
Systrarna Söderbergs inverkan på den countryvåg som sveper över landet går inte att underskatta. Deras organiska musik verkar väcka någonting basalt i människor, oavsett ålder.
– Det finns ett groende intresse för den här musiken i Sverige, se bara på Jills veranda. Singer/songwriter-grejen har varit ute, men den kommer tillbaka. Jag tror det beror på att det är autotune och elektroniskt i nästan all musik, då längtar man efter de rena rösterna, säger Klara.
I USA stöter de på helt andra reaktioner.
– De tror att vi är från Omaha. När de får höra att vi är svenskar som spelar amerikansk folkmusik tycker de att vi är knäppa, säger Johanna, skrattar och påpekar att de inte försöker låta som någon särskild artist.
Men de är väldigt influerade av ett annat systrapar. Under arbetet med nya skivan har de lyssnat på och studerat bilder av den kanadensiska duon Kate och Anna McGarrigle. Deras stämsång, 70-talsamericana och speciella stämning är lätt att relatera till för de 50 år yngre systrarna Söderberg. Och så husguden, den amerikanske musikern Townes Van Zandt, känd för sitt hårda leverne, sköra psyke och fantastiska historieberättande.
– Vi har inte levt som Townes, men vi förstår det han sjunger om. Det mörka, tomheten och meningslösheten finns hos alla. Vi använder musiken som terapi. Vi hanterar det svåra genom att skriva om det, och det hjälper. Det finns en tröst i att sjunga om det, man är inte ensam, säger Klara.
– Men våra låtar är inte bara ”alla suger!”, det finns ljus också, inflikar Johanna.
De sitter nära varandra i soffan på fiket. Johanna ler mot bordet en bit bort. Där sitter pappa Benkt Söderberg, som också är musiker, och blir intervjuad av en annan tidning. De är vana vid att ha pappa med på behörigt avstånd, på turnéerna är han med som ljudtekniker. De hoppas att även pojkvännerna snart ska sluta plugga, ta tag i sina respektive musikintressen och följa med som en del av bandet.
– Det är svårt för oss att ha förhållanden. Men det är alla medvetna om, man lär sig hantera det. Ingen av oss skulle kunna vara ihop med någon som inte förstod varför vi är borta så mycket. Men det är tur att Skype finns!
Vad gör ni om tio år?
– Då är vi lattemammor som sitter här på fiket, säger Johanna.
– Ja, det är en dröm!
Om stämmorna är det första man tänker på när First Aid Kit kommer på tal, så är stilen det andra. De 70-talsinspirerade långklänningarna, hattarna och det typiskt amerikanska.
– Till den här skivan är det givet att guld är vårt visuella tema. Omslagsbilderna är plåtade i öknen, som i sig är guldig. Dessutom vaskade de guld i de trakterna. Magiskt, berättar Klara.
De samarbetar med stylisten Miss KK i Los Angeles, som sytt upp systrarnas guldklänningar för turnén.
– Annars handlar vi nästan bara vintage. Om jag hade hur mycket pengar som helst att lägga på ett enda plagg skulle det bli en klänning från Valentino. Men det kommer typ aldrig hända! Det skulle vara på Grammy awards, drömmer Johanna.
Redan nu har Klara och Johanna så mycket kläder att deras föräldrar låter bygga en bod på tomten, avsedd som garderob för döttrarna.
– Vi sparar allt. Kläderna har ju ett sentimentalt värde. Vi har köpt en maskin som vakuumförpackar alla våra kläder, skrattar Klara men intygar att det är alldeles sant.
De har vuxit upp ihop. De jobbar, reser och bodde fram till alldeles nyligen ihop. Jag frågar systrarna hur länge de varit ifrån varandra som längst.
– Två veckor, svarar de snabbt. Mer får det inte bli. Vi behöver ju varandra.
Om First Aid Kit ska boka en resa:
Georgioupoli, Grekland. En liten by på Kreta dit vi brukar åka med familjen. Förra året var vi 16 personer där. Man ser havet, stranden och hör getterna som går och betar i bergen. Det är lugnt, stilla, finns jättebra mat och är helt tomt på turister.
Nya Zeeland. Pappas faster bor där och det är bästa stället om man vill komma bort. Naturen och stämningen är enorm. Man är verkligen isolerad på riktigt. Det är värsta resan men är ändå värt det.
Austin, Texas. Vår favoritstad, vi vill alltid dit. Och då specifikt till affären Uncommon objects och klädbutiken Feathers. Men allt är härligt. Det är musik överallt och skitbra texmexmat.
Big Sur, Kalifornien. Det vackraste vi sett. Vi spelade där i Redwoodskogen, träden är de äldsta i världen, helt kolossala. Och så bor det bara hippier där. Vi letar hus i Big Sur.
Chorlton, Manchester. Förorten där Klara bor är jättemysig. Många kaféer och små butiker och jättenära den engelska landsbygden. Man måste ta sig från stadskärnan, för där är det inte så roligt.
Av: Annah Björk Foto: Johannes Helje
