Helgläsning: Intervju med Joel Kinnaman

Han är Sveriges hetaste Hollywoodstjärna – men Joel Kinnamans liv har inte alltid utspelat sig på den ljusa sidan. För ELLE berättar han om sina tuffa tonår, kärlek och sin längtan efter barn.
15 september, 2012

Den obligatoriska frågan när man kommer tillbaka till ELLE-redaktionen efter en intervju är alltid: Hur var han? Sjutton journalistkolleger tittar uppfordrande på en. De vill ha alla livspussel­bitarna – den hjärtformade, tårarna, de kantstötta som inte passar in. Det första jag frågar Joel Kinnaman när jag träffar honom i bar 101 på hotell Anglais är vad han tror att jag kommer att svara.

Han funderar inte.

– Snäll, svarar han direkt, drar ett bloss på cigaretten han håller i handen och blåser ut rök.

Jag har läst på om Joel Kinnaman. Ordet snäll har lyst med sin frånvaro. Han var bråkstake på dagis, mobbare i skolan och en tonåring som hängde i kriminella gäng och slogs, rånade och testade droger redan i 13-årsåldern. Och nu det här med att han röker inomhus under intervjun, känns inte sådär jättetrevligt.

I samma ögonblick stoppar han ner cigaretten i fickan.

– Det är en elektronisk cigarett, batteridriven, förklarar han.

– Rökning utan cancer. Det är det senaste. Det är flytande nikotin, röken är ånga. Ingen tjära, ingen kolmonoxid, inga kemikalier. Den är lika farlig som en astmainhalator. Jag åt så mycket nikotintuggummi att jag fick kramp i käkarna och vaknade med huvudvärk, så det här är mycket bättre.

Han halvligger i soffan mitt emot. Svart urtvättad t-shirt, militär­gröna byxor och tygskor. Lagom solbränd, lagom tränad – så där som man ser ut när man har egen PT och bor i LA.

Varför hamnade du i trubbel?

– Jag fick väldigt mycket kärlek hemifrån. Men jag var ett busigt barn, gränsöverskridande … Jag tror att man har en genuppsättning som kan förstärkas av omgivningen. Mina jobbiga tonår handlade om maktspel. Om jag skulle vara den som blev utsatt eller utsatte. Det är tufft att växa upp. Jag hade fel vänner, och egna behov som inte var de bästa, som maktbehovet. För att jag kände mig maktlös. När jag var 16 bröt jag med de kompisar som var på väg åt fel håll. Det var svårt. Men nödvändigt.

Har du bearbetat det?

– Absolut. Jag har växt upp. Blivit en man. Det är det som är vackert med skådespeleri, man kan omvandla sina negativa upplevelser till något positivt. Det blir en tillgång.

Tänker du ibland på hur det kunde ha gått?

– Ja, att jag inte hade blivit särskilt framgångsrik. Jag hade inte något annat som jag var bra på.

Är det en skrämmande tanke?

– Jag är väldigt tacksam att jag inte gav upp.

Joel berättar om gymnasietiden. Då såg hans framtid inte lika ljus ut som i dag, efter hyllade roller i Johan Falk-filmerna och TV-serien The Killing, en guldbagge för insatsen i Snabba cash, aktuell med Snabba cash 2 och inspelning av storfilmen Robocop. Han funderade över vem han skulle bli och stressen var total när klasskompisarna började söka in på universitet. Själv hoppade han av med 40 procents frånvaro stämplat på betyget.

– Jag var inte så bra i skolan. Jag bestämde mig i stället för att jag skulle resa i sju år. Jag ville se hela världen.

Han började i Norge, jobbade på fabrik, sopade tak och jobbade i bar. Sedan fick han jobb som hotellbarchef i Alperna.

– Det var en av mina största skådespelarprestationer när jag sålde in mig själv där. Mycket lögner också. Jag var totalt underkvalificerad, men hon som gjorde arbetsintervjun var mottaglig för lite charm och så hade jag en varm rekommendation. I början var jag väldigt otrevlig mot gästerna, det hade jag lärt mig från Stockholms krogvärld. Jag hade inte förstått då att om man är trevlig mot andra är de trevliga tillbaka. Jag var konstant stressad och väntade bara på att bli påkommen, att de skulle be mig packa väskorna och säga ”du kan ju inte det här egentligen”. Efter några månader reste han vidare till Thailand, Laos och Malaysia – ensam.

– Jag hatade att vara ensam, ville alltid ha polare omkring mig. Jag såg det som en svaghet hos mig själv så jag bestämde att jag måste dra i väg på egen hand.

Var det ångestladdat?

– Jag kände mig oerhört ensam. Men det var en bra resa för mig, väldigt utvecklande.

Det var när han kom hem till Sverige för att jobba ihop mer pengar som kompisen Gustaf Skarsgård gav honom idén att söka in på scenskolan.

– Han pratade så passionerat om skådespeleri och jag hade alltid sett upp till min syster Melinda som spelade teater. Jag tänkte att jag borde testa. Gustaf hjälpte mig mycket inför ansökningsprovet.

Han kom inte in.

– Det kändes oöverstigligt.

Så småningom kom han in på Scenstudion i stället och till slut även på Scenskolan i Malmö.

– Det var en otrolig känsla när jag väl lyckades. Jag hade hamnat rätt.

Varför tror du att du älskar att spela?

– Mänskliga möten är det jag tycker är häftigast i livet. Att träffa nya människor och att leka tillsammans. Jag var bra på att leka när jag var liten. Jag hade fantasi. Det bästa jag visste var när jag hittade någon annan som var bra på att leka, när man tillsammans skapade en värld som båda trodde på. Och gjorde den där världen bättre och bättre. Det är precis det som skådespeleri handlar om.

Flickvännen Olivia Munn ringer

Joel Kinnaman och Olivia Munn på JFK flygplats i New York.

Joel Kinnaman och Olivia Munn på JFK flygplats i New York.

Joels mobil tänds. Han svarar.

– Baby!

Han skrattar lite.

– I’m in an interview baby. No, they don’t want a call from you, sorry. I’m being really rude, baby, I gotta hang up. Bye, baby.

Han lägger på.

Vem var det?

– Det var min … en vän.

Din flickvän? (Skådespelerskan Olivia Munn som han dejtat sedan årsskiftet.)

– Ja, precis.

Hur får du kärleken att hålla?

– Jag ger mycket uppmärksamhet. Ringer, messar… skypar så fort det går. Skype är alla långdistans-förhållandens räddning!

Han säger att det är stressande att ha kärleken i LA, familj och vänner i Stockholm och jobb i olika delar av världen. Sedan han landade här för över ett dygn sedan har han inte hunnit höra av sig till någon, bara jobbat.

– Jag prioriterar min karriär. Det har sitt pris. Jag känner mig otillräcklig. Jag är en rotlös person och har svårt att få struktur på tillvaron. Min resväska är min trygghet i livet.

Letar lägenhet på Södermalm

Han lyser upp när han berättar att han letar lägenhet på Söder­malm och att han känner igen de flesta husfasader när han ser dem på nätet.

– Då kan man sin stad rätt bra. Stockholm är min zenpunkt.

Han växte upp på Söder – mamma Bitte är psykoterapeut, pappa Steve är amerikan som deserterade under Vietnamkriget – med tre systrar: Sandra, Marit och halvsystern Melinda vars andra två halvsystrar också står Joel nära.

– Även om vi inte har samma föräldrar är vi som en enda stor familj.

Under Joels uppväxt reste familjen mycket.

– Mina föräldrar satsade alla pengar på resor, jag fick inga Levi’s eller så. Men jag tror att allt som ökar ens förståelse om världen är nyttigt. Att alla inte har det likadant eller lika lätt, sådana insikter kan man aldrig få nog av.

Längtar du efter en egen familj?

– Ja det gör jag. Men det kommer … någon gång. Jag längtar efter att ha barn … Jag skulle vilja bo i Sverige då men det kommer jag ju inte att göra. Familjen får resa med mig.

Hur hanterar du stress?

– Jag är dålig på det. Jag får ingenting gjort. Jag har en tillbakalutad personlighet. Jag tycker till exempel om att gå väldigt långsamt. När jag var på Kuba var det som att komma hem för där går alla långsamt. De har ingenting att skynda till, de har ingen marknadsekonomi. När jag var yngre ljög jag för mina kompisar och sa att jag hade gjort illa foten för att kunna gå långsamt. Antingen kan man springa eller ta en taxi, eller så kan man gå långsamt och njuta av livet.

När mår du som bäst?

– När jag är med alla mina vänner och alla runt omkring mig är glada. När jag har möjlighet att dela med mig av det goda, jag gillar att bjuda. Att vara ute ett gäng i skärgården, äta frukost tillsammans, bada och dricka vin på kvällen. Det är en ultimat tillvaro.

Vad pratar du om med dina bästa vänner?

– Allt. Relationer, jobb, ibland politik. Vi skvallrar, skämtar, berättar historier, driver med oss själva. Man måste ha självdistans.

Har du några laster?

– Den allmänna uppsättningen. Ibland blir det för mycket av det goda, men inte särskilt mycket för mycket, tycker jag.

Hur shoppar du?

– Jag köper mycket kläder. Jag har dagar då jag storshoppar, då kan jag komma hem med en helt ny garderob. Jag gillar den enkla stilen, jag är ingen hipster. Jag köper designer som Whyred och Acne. Vissa svenska märken riktar sig mer till en anemisk man med insjunkna axlar som dricker te med två händer. Jag har ganska breda axlar så de plaggen passar inte mig. Men byxor är svenska märken väldigt bra på.

Var i karriären ser du dig själv just nu?

– I början, hoppas jag. Nästa stora mål är en position där jag kan starta egna projekt, producera. Jag är inte så långt därifrån. Då kan jag välja team själv. Och då kan både vänner och familj vara med.

Intervjun är slut. Jag stänger av bandspelaren och samlar ihop mina papper. Precis när jag är på väg ut kommer frågan från Joel.

– Vad ska du säga nu då, när de undrar hur jag var?

Läs också: Häng ett dygn med Joel Kinnaman och upplev allt han gör

Av: Lovisa Lundström

Foto: Pierre Björk, Stella Pictures

Stylist: Nike Fröhlin Felldin

Joel Kinnaman på premiären av Snabba Cash 2.

Joel Kinnaman på premiären av Snabba Cash 2.

SENASTE VIDEOKLIPPEN FRÅN ELLE: