Populärt: Sofia Richie GraingeKonserter 2024BridgertonTv-serierBoktipsKrönikor

First Aid Kit-Johanna: "Jag träffade min kille på turnén"

19 dec, 2017 
AvELLE -redaktionen
De har hållit stenhårt fast i varandra genom livskriser och kärlekskrascher, hemlängtan och scentårar. First Aid Kit-systrarna Klara och Johanna Söderberg stod på toppen, föll till botten och tog sig upp igen tillsammans. Efter en paus har de nu hämtat kraft till ett nytt album och ett lejonvrål av feminism, kvinnokamp och systerskap i ordets alla bemärkelser.
För att spara den här artikeln
måste du vara medlem
Logga in på ditt kontoellerSkapa ett konto här!
Annons

Av Lovisa Lundström

Den dagen klasskompisarna hemma i Svedmyra kastar sina studentmössor i eufori mot vårhimlen är systrarna Söderberg redan långt därifrån. De har snabbspolat livet förbi första fyllan, första kyssen, sommarjobben, tentorna och flyttkartongerna i bakluckan på väg mot första andrahandslägenheten. Varit i alla städer. De har redan sett hela världen genom turnébussfönstret. Sett solen gå upp och ner vid horisonten medan livet flimrar förbi. Aldrig tryckt på paus. I nio år har de kört runt Europa, USA, Skandinavien. Längtat hem från hotellrum. Drömt om vardagsrutiner i stället för roomservice och drive-through-menyer.

Få det bästa av ELLEs värld - anmäl dig till våra nyhetsbrev

Vi handplockar vårt bästa innehåll åt dig med maxad inspiration och de senaste trenderna. Utöver det får du ta del av exklusiva erbjudanden, tävlingar och inbjudningar till olika event. Fyll bara i dina uppgifter här så sköter vi resten! ♥

Länge var det bara kul. Att få leva drömmen, publikens jubel, Coachella, Lollapalooza, Glastonbury. Att byta tonårstrubbel mot änglalik stämsång med sin allra käraste syster på en ny scen varje kväll.

Men en kväll i Bryssel kom tårarna. Storasyster Johanna bröt ihop i strålkastarljuset.

Annons

– Mitt i en låt började jag gråta. Jag var deprimerad. Det kändes jättejobbigt. Alla trodde att det var en del av showen. Men för mig var det hemskt. Jag mådde dåligt, hade hemlängtan, kände mig ensam och längtade efter min pojkvän. Jag ville bort, till något annat.

Ändå fortsatte hon sjunga.

– Det är det tuffaste med vårt jobb. Vi måste prestera även om vi har en dålig dag. Charma alla, se glada ut. Vi blev utbrända för vi körde bara på, säger Klara.

Desperationen drabbade systrarna när de insåg att de inte bara tröttnat på popstjärnelivet. De började till och med tröttna på varandra. Då först tryckte de på stopp.

Nu sitter de mitt emot mig på favoritfiket Kaffeverket i Stockholm, Klara med en matcha latte, Johanna äter gröt med äppelkompott. Långa utsläppta hår, båda klädda i rosa. De pratar typiskt systerligt, fyller i varandras meningar, pausar ibland för att lyssna. Med bara två års åldersskillnad är de tvillingsjälar snarare än stor och liten syster.

Annons

– Jag behövde en paus redan när vi spelade in Stay gold. Det var omöjligt då. Sedan åkte vi på turné, kunde spela sex dagar i rad och sedan bokades vår enda lediga dag upp av tv-framträdanden vi inte kunde säga nej till. Vi spelade teater. Det var en show. Det var hemskt att stå på scenen och känna gud varför kan jag inte njuta? Det här händer en gång i livet, jag borde vara glad och så är jag inte det. Jag kraschade då, säger Klara.

First aid kit vid vattnet
Johanna: Kappa, Stand. T-shirt, Frame. Byxor, Hope.
Klara: Kappa, Stand. Byxdress, Ganni.

– Klara sa inget till mig. Hon vill alltid vara alla till lags. Jag pushade henne för hårt. Men det var svårt att se klart när karusellen snurrade som snabbast, säger Johanna.

Annons

Hur klarade ni att fortsätta?

– Det gick för att vi fick så mycket kärlek av publiken, tror Klara.

Systrarna insåg att de behövde släppa taget om varandra en stund för att kunna växa ihop igen. Ett halvår checkade de ut. Johanna köpte lägenhet i Stockholm, Klara flyttade till kärleken i Manchester. De träffades inte. Tänkte inte på musiken.

– Jag gick i terapi. Och gick ut med min hund varje dag. När man är så pass trött orkar man inte mer än så. Jag tog hand om mig själv. Försökte leva normalt. För oss är det en lyx att vara på samma plats varje dag, säger Klara.

Johanna kunde inte ta till sig ledigheten. Hon blev rastlös av att sitta ensam i Stockholm, kompisarna pluggade och hade inte tid för henne.

– Jag kände mig tom. Kontrasten blev enorm efter att ha rest runt som en cirkus på 15 personer och ha ett schema som rutar in exakt vad man ska göra varje minut, säger hon.

Klara fortsätter.– Vi är vana vid att vår turnéledare talar om vad vi ska göra i detalj varje dag. Det ger ett syfte. Men man blir som ett barn. När man kommer hem måste man ta ansvar för sig själv. Fast man har ingen aning om vad man ska göra med sin tid.

Annons

Har ni något råd till andra som känt likadant?

– Man måste skapa andrum. Koppla bort från mobilen och gå ut på en promenad. Prova mindfulness. Det låter lite töntigt, men det är en sådan press i hela samhället att man ska prestera och visa upp sitt liv i sociala medier. Strunta i det!

Det var ovant för systrarna Söderberg att inte stå i rampljuset eftersom de har gjort det i hela sitt liv. Som barn startade de bandet Companys och skrev egna låtar.

– Vi uppträdde i aulan och blev kända i skolan. Klara var bara 14 när vi släppte vår första ep, säger Johanna.

– Jag grät av lycka när jag gick ut nian för att jag skulle få hålla på med musiken på heltid. Det kändes som att livet började då, säger Klara.

Hur var er uppväxt?

– Vi hade en otrolig trygghet. Vad vi än gör i livet kommer vi att ha det med oss. Vi har fått så mycket kärlek, det är det finaste man kan få, säger Klara.

– Våra föräldrar har stöttat oss och sett oss. Det har gett oss självförtroendet att stå på scen, säger Johanna.

Annons

När förstod ni för första gången att ni kan beröra människor känslomässigt med er musik?

– När folk började sjunga med i texterna under första turnén. Då tänkte jag oj, de har lyssnat så mycket på låtarna att de kan dem. På

Hultsfred 2008 hände det första gången. Det var kanske två personer som sjöng med. Jag var 15 år, det var surrealistiskt, säger Klara.

– Året efter spelade vi på Arvika och såg en gothkille med tuppkam som stod längst fram och grät, det kändes speciellt, fortsätter Johanna.

Johanna Söderberg från First aid kit
Skjorta, Hope. Örhängen, Dyrberg/Kern.

Ni har fått både Patti Smith och Emmylou Harris att gråta när ni spelat för dem. Vad tror ni själva att ni slår an i människors inre?

Annons

– Det vill jag nästan inte tänka på, säger Klara.

– Det är klart att jag försöker att komma åt någonting i mig själv när jag skriver. Det vi känner själva när vi spelar in vill vi förmedla. Sedan är det svårt att veta om andra ska uppfatta det eller om det bara är vi som hör det. I studion händer det ofta att vi blir väldigt känslosamma. Särskilt när det är nya låtar, vi spelar in sången och sedan blir allt som man har tänkt i huvudet. Det känns stort.

Berätta om nya albumet Ruins.

– Vi ville att det skulle låta mer på riktigt och inte så perfekt polerat som tidigare. Vi ville åt vår livekänsla. Vi spelade in med ett liveband från USA. Peter Buck från REM spelar på en låt och Glenn Kotche från Wilco som vi ser upp till. Det är en väldigt mörk skiva, soundet är råare än vanligt. Den är deppig, säger Klara.

– Klara skrev många av texterna och hon gick igenom en livskris, då blir det mörkt, förklarar Johanna.

Annons

– Min relation tog slut. Det var väldigt jobbigt. Så det blev en personlig break-up-skiva. Jag hade höga förväntningar på livet och gick från att vara barn till att bli vuxen. Jag hade varit naiv och tänkt att saker ordnar sig. Men det gjorde de inte. Det behövde jag bearbeta. Jag hade haft två långa förhållanden, aldrig varit ensam. Jag fick hjärtat krossat två gånger i rad. Jag hade inte hunnit återhämta mig efter första gången utan tröstade mig med ny kärlek. Vi hade planerat i ett halvår att spela in albumet i LA. Två veckor innan tog mitt förhållande slut och hela min värld rasade.

Systrarna var på helt olika platser i livet. Johanna försökte stötta Klara som mest behövde vara ensam.

– Vi bearbetade hennes sorg tillsammans kan man säga, det var lite speciellt, säger Johanna.

Hur känns det att skriva låtar om så privata känslor?

– Väldigt naturligt faktiskt. När vi skriver tänker inte jag att folk ska lyssna på det. Det bara kommer. Men det känns inte jobbigt, mina känslor är allmängiltiga. Det är inget unikt jag har varit med om.

Annons

Hur har ni det med kärleken nu?

– Bra! Vi är båda kära och i trygga relationer, säger Johanna och håller upp handen med en förlovningsring.

Vad har ni för syn på kärlek?

De svarar i munnen på varandra.

– Vi kommer nog aldrig skriva en ”allt är bra-tra-la-la-låt”, säger Johanna.

– Förr tänkte jag att om kärleken finns löser sig allt, säger Klara.

– Man ska ha sin prins typ, han som ska vara allt i en person, fortsätter Johanna.

– Det är inte så lätt. Jag har en mer krass syn på livet. Man har ingen aning om vad som kommer att hända, fyller Klara i.

Hur hittar man kärleken när man är på turné? Är det Tinder som gäller?

– Jag träffade min kille bokstavligen på turnén. Han var ett fan och skrev en lapp till mig på scenen. Det var så vi träffades, berättar Johanna.

Så romantiskt.

– Jaaa …

Vad stod det på lappen?

– Han skrev att han var kär i mig. Det var väldigt ärligt. Det kändes konstigt att få den där lappen, men jag hade en magkänsla att det var rätt. Jag hade aldrig gjort det annars. Sedan träffades vi en gång och jag blev kär i honom på riktigt. Det låter för bra för att vara sant. Men ibland är det bara rätt.

Annons

Det är svårt med kärlek när alla känner igen en, tycker de. Man blir rädd att öppna sig, oroar sig för stalkers.

– Många män har svårt att vara med en framgångsrik kvinna. De vill vara i maktposition. Så är det inte med oss. Det har gjort mig rädd för kärlek, säger Klara.

Hon vill inte riktigt avslöja om det var på Tinder hon blev kär.

Det är ju hoppfullt för alla som letar där att man kan lyckas.

– Hahaha, ja … det kan man.

Hur får ni ihop relationerna när ni jobbar så mycket?

– Vi vet inte hur det ska gå, det är skitsvårt. Vi försöker ta med vänner och pojkvänner när det går, men sedan kan vi vara borta sex veckor i sträck. Det blir en obalans när man ringer helt speedad efter en spelning och så är det tidsskillnad och han sitter på pendeltåget på väg till något tråkigt möte. Den kontrasten är svår att hantera. Men de har också fått se hur mycket vi jobbar och hur oglamouröst det faktiskt är.

Annons

Hur har er relation förändrats av att ni jobbar ihop?

– Mycket. På både gott och ont. Vi har fått lära oss att ge varandra space. Ta ledigt från varandra. Vara snälla. Syskon kan vara väldigt hårda och ärliga. Vi tar ofta varandra för givet. Pushar den andra för hårt. Vi har gått i terapi och pratat om våra roller jättemycket, säger Klara.

Johanna pratar vidare.

– Vi är beroende av varandra. Vi har ett familjeföretag. Om vi bråkar förstör vi inte bara familjebanden utan hela våra karriärer. Allt hänger på att vi håller sams.

Hur skulle ni beskriva varandras personligheter?

– Du är sprallig, säger Johanna.

– Jaså! Ja, jag kan vara det, du ser nu ska jag börja beskriva mig själv här i stället, skrattar Klara.

Johanna fortsätter.

– Vi är båda lugna. Du är väldigt kreativ, gillar att skriva, måla och drömma dig bort.

– Jag är jobbig på det sättet. Jag kan försvinna bort. Går in i det jag gör totalt och glömmer allt, säger Klara.

Annons

Klaras tur.

– Johanna har ett driv som jag saknar som är väldigt bra för oss. Jag hade inte skrivit färdigt så många låtar utan henne. Jag kommer ofta på första idéerna till en låt, men det krävs att vi jobbar ihop för att de ska bli färdiga.

Hur har er klädstil utvecklats?

– Från flanellskjortor via kaftaner och vintageklänningar till den moderna 70-talsstilen. Vi samarbetar med Rodebjer sedan 2012. Hennes kläder passar på scen. Ganni och Stine Goya är två nya favoriter. Sist vi shoppade i New York gick vi in i en affär med bara skandinaviska märken, haha.

Till vardags har de helst jeans, T-shirt och sneakers.

– Vi köper inte så dyra kläder. Vi gjorde ett gig för Chanel, då fick vi klänningar och skor. Jag använder det inte ens. Jag hade aldrig köpt det själv, säger Johanna.

I er senaste ELLE-intervju ville ni vara lattemorsor om 10 år. Det har gått tre år, vad har ni för längtan nu?

– Jag vill fortfarande ha ett hus på landet, hundar och barn, säger Johanna.

Annons

– Det vill jag också, säger Klara.

– Vi har sett alla storstäder, nattlivet, vi gör det konstant i vårt jobb. Då längtar man efter lugnet. Det finns så många fina platser i Sverige också. Vi älskar Sverige nu, förr har vi alltid drömt om USA, fortsätter hon.

Klara Söderberg från First aid kit
Skjorta, Hope. Örhängen, Lindex.

En drömdag?

– Umgås med vänner och laga god mat. Dahl-gryta är min specialitet. Jag har fått receptet av Klara. Vi längtar alltid efter hemlagat. Det är något fint med att hacka sina egna grönsaker tycker jag, säger Johanna.

Något ni älskar lika mycket som musiken?

– Film och serier. Jag håller på lite med skådespeleri, har gått på en del auditions. Jag gick på en i LA och har aldrig någonsin varit så nervös. Det vore kul om det blev något, säger Klara.

Annons

Ett annat stort intresse är politik och feminism.

– Det är väldigt viktigt för oss att våga vara politiska och debattera. Som världen ser ut just nu är det viktigt att stå upp för det vi tror på, och stå upp för alla unga tjejer som kommer på våra spelningar, säger Klara.

På kvinnodagen släppte ni den arga låten You are the problem here, som har fått ett andra liv i och med #metoo.

– Det är skrämmande att man inte blir förvånad över allt man läser i samband med #metoo. Men nu får det konsekvenser, det är härligt att se. Det känns väldigt bra för oss att spela låten, den har varit höjdpunkten på gigen. Kvinnor i publiken har ställt sig upp, jublat och vrålat. Man har känt ilskan, säger Johanna.

– Låten skrevs i ren aggression, jag skriker ut min ilska i den, efteråt berättar vi vad låten handlar om och dedikerar den till Harvey Weinstein, Donald Trump och andra amerikanska förtryckare. Det får vi jubel för, och det känns bra, säger Klara.

Annons

– När vi spelade på Filips och Fredriks valvaka twittrade vi att man skulle rösta på Hillary. Då fick vi våldtäktshot. Folk tycker att vi ska hålla käften och inte ha några åsikter, bara sjunga. Det är bullshit tycker jag. Har man en plattform ska man använda den. Många stora artister säger aldrig ett knyst, det är dåligt. Såvitt jag vet har ingen skrivit en låt om våldtäkt så här direkt som vi. Jag hoppas att det kan vara befriande för dem som faktiskt har varit med om det att höra den. Vi har fått kommentarer från folk som varit utsatta. Man blir så arg och vill ge dem någon slags styrka. Som en kampsång, säger Klara.

Har ni själva varit utsatta?

– Nej, vi har haft tur och varit beskyddade av våra föräldrar och varandra. Vårt första skivkontrakt var med Karin Dreijer i The Knife. Hon berättade för oss hur det låg till och hur vi skulle säga ifrån. Vi var på möte en gång med ett skivbolag som sa att de skulle göra oss riktigt sexiga. Vi var 14 och 16, det var vidrigt. Då vågade vi inte säga något. Det har hänt att man kommit till ett spelställe och någon kille har tittat på oss och sagt jaha, vet ni hur man använder en mikrofon? Det är för jävligt att män utnyttjar sin makt.

Annons

Vad betyder systerskap för er?

– Att vi alltid har varandra, vad som än händer. Men vi känner systerskap även med kvinnor vi inte är släkt med. Feminism är superviktigt för oss, det diskuterar vi med våra musikervänner, säger Klara.

– Jag är trött på utseendekraven, att bli konstant dömd. Man kan inte ens gå ut i en gammal T-shirt utan att folk kommenterar ens kropp. Sluta! Min kropp är bara min kropp! betonar Johanna.

– Ju större vi blir desto mer skit får vi. Nu är hela världen vår publik. Kvinnor döms hårt och jämförs. Vi försöker vara vänner med andra kvinnliga musiker i stället. Vi spelade med Amanda Bergman, Seinabo Sey och Maja Francis. Det var fint att lära känna dem. Tove Lo var på vår spelning nyligen, det är coolt att vi kan stötta varandra. Utsattheten är samma för alla kvinnor i branschen. Den dömande blicken. Folk kan vara jävligt elaka på nätet. Men vi får mycket kärlek också, säger Klara.

– Allra mest kärlek faktiskt.

Fakta om First Aid Kit

Namn: Johanna och Klara Söderberg.

Ålder: 27 och 25.

Familj: Mamma, pappa och lillebror.

Bor: Stockholm.

Aktuella: Med nya albumet Ruins.

Följ: @firstaidkitband

Fotograf: Eric Broms/LundLund

Stylist: Sara Möller

Hårstylist: Joanna Rask/MikasLooks

Makeupartist: Jeanette Törnqvist/LundLund

Fotoassistent: Joakim Rolandsson och Adrian Wallér Zandén

Retouch: Pierre Persson/MUD Studios

Annons