Emma Stone i stor intervju om motgångarna som höll på att knäcka henne: "Vissa saker påverkar mig enormt"

En dos superstar, en gnutta girl next door. Emma Stone är Hollywoods just nu klarast lysande stjärna – och hon har en Oscar som bevis. Men hennes största vinst hittills handlar om att vända sin dödsångest till livsglädje.
19 april, 2017

Av Tina Jøhnk Christensen Foto IBL

Emma Stones mamma älskade musikaler, särskilt Les misérables. När Emma var liten brukade mamman spela soundtracket på hög volym och återberätta den dramatiska handlingen (som är baserad på den franske författaren Victor Hugos roman Samhällets olycksbarn från 1862). Emma blev pangförälskad i hela genren, ett intresse som växte till passion och så fort hon fick chansen anslöt hon sig till en teatergrupp för ungdomar i hemstaden Phoenix. Många år senare, i februari i år, slöts cirkeln när hon iklädd en gyllene kreation från Givenchy tog emot en Oscar för bästa skådespelare för rollen som Mia i feelgood-musikalen La la land.

Men precis som för Mia i filmen har resan till toppen varit långtifrån rak.

Redan som 14-åring sa Emma till sin mamma att hon ville skaffa en agent och flytta till Los Angeles – så fort som möjligt. Året därpå gick flyttlasset till filmens huvudstad. Under de första tre åren hade hon bara några gästframträdanden i olika tv-serier, så hon känner väl till hur det är att vilja något till 100 procent men ständigt avvisas.

– Jag har några konstiga provspelningar bakom mig. Det svåraste under den där perioden, när jag gick på många auditions, var nog att aldrig få svar. Och när det inte dök upp några provspelningar alls. Att få en chans är oändligt mycket bättre än att bli ignorerad, säger hon.

Emma Stone på röda mattan.

För att tjäna pengar började Emma jobba på The dog bakery på den berömda Farmers market i Los Angeles, inte långt från lägenheten hon delade med sin mamma i Fairfax-området. Det hände att hon bröt ihop och att hennes mamma frågade om hon ville flytta hem igen. Men Emma ville inte tillbaka till Arizona.

– Jag har haft perioder när jag undrat vad sjutton jag gör med mitt liv. Är jag knäpp och desillusionerad – finns det ens någon som tror att det här är rätt väg för mig? Är jag galen? De där tankarna dyker upp ibland. Det gäller nog de flesta kreativa människor, mer eller mindre. Jag har vänner som också har gått igenom den där känslomässiga bergochdalbanan och det är smärtsamt att se, vänner som blir krossade under tyngden av sina drömmar utan att få möjlighet att uppfylla dem.

Emma har själv en hel del tråkiga minnen, som den gången när hon som osäker 15-åring skulle visa upp sig i bikini framför en rad människor som granskade och bedömde henne. Hon är naturligt blond och sökte flera cheerleader-roller, men fick alltid höra att hon inte var rätt typ. Det hände att hon brast hon i gråt. En gång fick hon sitt manus precis innan hon skulle in och hade bara tid att läsa det en gång innan kameran rullade. När hon inte kom ihåg sina repliker skällde castingagenten ut henne. Hon var 16 år och blev nästan helt knäckt.

Emma Stone och Ryan Gosling spelade mot varandra i La la land.

– Jag är en känslig person, konstaterar Emma, som har stora blå ögon och uttrycksfull blick. Förut tyckte jag att det var en förbannelse att allt gjorde så ont. Eller att jag reagerade för starkt på saker. Men nu inser jag att det är en gåva. Det är bra att vara känslig. Och i stället för att vara självkritisk och motarbeta min känslighet försöker jag acceptera den. Vissa saker kan påverka mig enormt mycket, så jag känner mig lite vingbruten ibland. Eller ofta. Särskilt när jag ställer till det eller misslyckas. Livet är en prövning, jag gör mitt bästa men ibland räcker det inte.

Med åren har hon mognat och inser i dag att hon faktiskt bara är mänsklig: Det är okej att göra fel och fatta knasiga beslut, man måste gå vidare och lära sig av misstagen. Dessutom har hon lärt sig att hantera den oro som hon tampats med ända sedan barndomen. Hon kom fram till att den grundade sig i dödsångest och vände sin ängslighet till något positivt – nämligen livsglädje. För, som hon påpekar, ”oro är som upphetsning fast utan syre”. Hennes framgångar som skådespelerska har dock inte haft någon avgörande betydelse i den här processen.

– Det där händer ju inte inuti mig, förklarar hon. Det är andra människor som tycker att jag gör något bra. Om jag skulle förlita mig på vad andra tycker så skulle det bara göda min oro. För mig handlar det mer och mer om att hitta grundorsaken till de beslut jag fattar och att äga mina misstag, säga till mig själv att jag är okej. Det handlar inte om självförtroende, inte om: ”Du är bäst, du gör så bra grejer”. Tvärtom, faktiskt: ”Du gjorde bort dig nu och det är okej.” Man behöver inte straffa sig själv. Det arbetet är det bara jag som har gjort, inuti. Ingen kan göra det åt mig.

Omvärlden kan kanske inte stärka någons självkänsla, men en smula framgång skadar nog inte i alla fall. Tre år efter långfilmsdebuten i Supersugen fick Emma sitt stora genombrott i komedin Easy A, där hon spelade tonårstjejen Olive som kämpar för att bli populär i skolan. Rollen ledde till hennes första Golden globe-nominering (2011) och hennes mamma var hennes date på den tjusiga galan på Beverly Hilton Hotel. De satt bredvid Angelina Jolie och Brad Pitt, och hennes mamma var imponerad. Hon drack champagne som aldrig förr, minns Emma.

Karriären fortsatte spikrakt uppåt med Crazy, stupid, love och Niceville (båda 2011), sedan The amazing spider-man (2012), som Spindelmannens kärleksobjekt Gwen Stacy (det var då hon träffade pojkvännen Andrew Garfield), följt av Woody Allens Magic in the moonlight (2014) och Birdman, som ledde till hennes första Oscarsnominering. Ändå blev hon totalt överraskad när hon vann priset för bästa skådespelerska för La la land på filmfestivalen i Venedig i höstas (tyvärr var hon inte där på plats). Emma skrek rakt ut när hon fick beskedet – så till den grad att hennes mamma trodde att något fruktansvärt hade hänt. När Emma fick veta att hon än en gång nominerats till en Oscar bestämde hon sig för att definitivt inte missa tillställningen. Och när fjolårets vinnare Leonardo di Caprio, högt och tydligt, läste upp hennes namn kändes allt bara overkligt. På flera sätt, tydligen.

Emma Stone med sin Oscar.

– Jag fick en sorts obehagskänsla bakom scen, berättade hon för journalisterna direkt efter att hon fått den gyllene statyetten i sin hand. Jag tittade ner på den som om den var mitt nyfödda barn. Den här statyetten föreställer en naken man. Det var väldigt läskigt att stirra på den. Förhoppningsvis blir det annorlunda med ett nyfött barn. Men visst, det är ofattbart overkligt. Jag har dessvärre inte hunnit bli efterklok än, så jag ber om ursäkt för mitt usla svar … och att det handlade om en naken man.

Angående dramatiken som utspelade sig på scen efter Emmas vinst (när La la land felaktigt annonserades som bästa film) säger hon att hon gläds för den riktiga vinnaren Moonlights skull.

– Jag älskar fan Moonlight, säger hon generöst. Vi hade nog alla velat vinna bästa film, men vi unnade verkligen Moonlight vinsten.

För åtta år sedan lämnade Emma Kalifornien för New York, och att återvända för att göra ett magiskt filmporträtt av sin gamla hemstad – drömmarnas stad – fick henne att se Los Angeles ur ett nytt perspektiv. Hon var trött och sliten när hon lämnade drömfabriken och trodde aldrig att hon skulle återvända. Men att sjunga och dansa på olika platser runt om i staden under inspelningen av La la land väckte nostalgin inom henne.

– Det finns delar av Los Angeles som är helt magiska, konstaterar Emma. Griffith Observatory är helt häpnadsväckande när man är där uppe. Det finns så mycket fint i L A, och när vi filmade kunde jag återupptäcka allt genom Damiens (Chazelle, regissör, reds anm) ögon. Hela filmens utformning är sensationell och alla de där verkliga platserna ser nästan fabricerade ut. Den är en enorm energikick.

Vad gäller Emmas drömmar, och huruvida de kommer att slå in, råder ingen tvekan.

– Jag har uppenbarligen haft en hel del tur, konstaterar hon. Jag kan nog inte påstå att mina drömmar inte har förverkligats. Jag befinner mig i La la land!